Tankar och livsfragment 26 februari 2025 - sorgflor över en förlorad vinter

 

Blickar ut från fönstret. Gläds åt det naturligt gröna som krukväxten och den lilla skogsdungen. Det är en skör hinna av normalitet i en onormal tid. 

Världen rustar och konfliktnivån höjs. Därmed också insatserna och risken för något oöverblickbart. I det tilltagande infernot tycks det däremot inte längre finnas någon plats för det verkligt ödesmättade - det skenande klimatet.

Jag sörjer just nu över en förlorad vinter. Den senaste dagarna har det åter varit plusgrader i kombination med regn. Jag vet snart inte för vilken gång i ordningen denna vinter. Ute är det blött, slaskigt och allt fulare i takt med att snön försvinner och snöhögarna börjar anta den där gråbruna färgen. Ett resultat av allt grus och föroreningar. Det här går det att leva med en bit in i april, men nu är det fortfarande februari.

Februari har hittills varit nästan 7 grader varmare än normalt. Sedan årsskiftet har det varit 5 grader varmare. Med vissa undantag, som förra vintern, är det här det nya normala och det är ingen vacker syn.

När lokalpressen frågar människorna på stan om den "konstiga" vintern  i Luleå så verkar många glädjas. För mig, norrbottning som gillar vinter, är det obegripligt. Ett av de främsta skälen att bo häruppe är ju just snö och kyla och att få ett landskap som ramar in landskapet i vitt under mörkertiden och som inbjuder till friluftsaktiviteter. 

Kanske det inte är så konstigt. Vi lever ju i en allt okunnigare tidsålder. Det enda som rustas upp är försvaret. Miljö och klimatjournalistiken är på reträtt. Det finns massor av kunskap om situationen och vad som behöver göras, men kunskapen får inte hjälp att nå ut.

På sitt sätt bidrar även SMHI till kunskapsbristen. Vi formas av språket och jag märker allt oftare att metrologerna pratar om kyla när det egentligen i relativ mening är milt. Är det riktigt milt, som nu, får vi bara veta att det blåser en sydlig vind över landet. Jag menar att SMHI har ett särskilt ansvar i frågan som man inte tar.

Det har blivit mörkt ute. Grådiset ligger tungt över bostadsområdet. Temperaturen är plus en grad.

Tankar och livsfragment 23 februari 2025 - två år som pensionär

 

Tiden går fort när man har roligt är ju en gammal klassisk devis. Oavsett graden av denna glädje har mina två första år på den arbetsfria arenan gått väldigt fort.

Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.

Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.

Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.

På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.

Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.

Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.

Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om  och våga utmana mig lite utanför min komfortzon. 

Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...

Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...

Tankar och livsfragment 19 februari 2025 - när mörkret jagar oss

 

Vi behöver ljuset mer än någonsin nu. Låt dig inte jagas av din skugga. Bli vän med den och vårda ljuset inom dig.

Det kan låta som en predikan och kanske är det. Under mina år på Jorden har kanske världsläget aldrig varit så allvarligt som nu. Människan tycks aldrig lära något av sin historia. Konflikter trappas upp till en gräns av makthungriga män med en risk för oöverskådliga konsekvenser. Lögner och dessinformation har nog alltid skruvat upp konfliktnivån, men i vår tid med de digitala mediernas hjälp så sker det i en omfattning som aldrig tidigare har skådats. Det sker dessutom i en tid då allt fler demokratier lever farligt, oberoende media hotas och monteras ner och rättsstatens principer är i gungning. Till detta läggas en klimatkris som vi snart inte längre kan hantera. Det kan gå väldigt fort mot en värld som ingen av oss vill vistas i.

Jag försöker inte låta mig förlamas. Jag söker ljuset i naturen på mina promenader och skidturer. Det håller mörkret på avstånd och gör det obegripliga mer begriplighet. På så sätt håller jag om än en så liten ljusfackla igång inom mig. Så länge den lyser så lever hoppet. Kan bara hoppas på ett starkare ljus...

Tankar och livsfragment 17 februari 2025 - allt färre normala människor

 

Om man som jag är lagd över att reflektera över olika sakers tillstånd så undrar jag ofta vad som är normalt i en allt mer galen och onormal tid och vilka människor kan sägas vara just normala i denna tid?

Allt eftersom det normala tillståndet i världen minskar så tycks även de normala människorna bli allt färre.

När jag var ung och ny i arbetslivet uppfattades de flesta människor fortfarande som normala. Hade de bekymmer med sina liv så sågs problemen i första hand som sociala problem. Åren gick och snart blev blev det vanligare att få psykiatriska diagnoser. Då, fortfarande för länge sedan kunde det vara diagnoser som schizofreni, psykopati eller depression. Sedan när vi närmar oss modern tid har människors bekymmer i många fall setts som avvikelser i deras hjärnor. Nu är vi sedan ganska länge i de olika bokstavskombinationernas tid. Många är de barn och ungdomar som ska utredas ADHD eller olika autismspektrumstörningar. Köerna till psykiatrin är långa och de bara växer.

Vid sidan av detta sägs den psykiska ohälsan blund unga och unga vuxna ständigt öka och förskrivningen av ångestdämpande psykofarmaka är på rekordhöga nivåer. Det finns samtidigt en välgörande debatt om vad som egentligen är psykisk ohälsa  och vad som är påfrestningar som vi kan klara utan att få en diagnos.

Jag läste för en tid sedan en artikel om hur engelska forskare har visat att man med en metod enkelt  skulle kunna spåra autismspektrumstörningar. Ett barn skulle försöka göra de danssteg en avatar gjorde på en skärm. Ju bättre samstämmighet ju högre poäng. Gick det dåligt och poängen blev låga sa sig forskarna kunna visa att det skulle finnas en 80 % risk för att den unge hade en autismspektrumstörning.

Mumma för psykiatrin kan tyckas. Här kan vi ju snabbt avverka utredningarna med lite dans.

Jag kom att tänka på mig själv som liten. Min koordination var och är många avseenden fortfarande ganska undermålig. Gymnastiken var ett elände de gånger vi hade dansundervisning var en riktig pärs.

Sannolikheten att jag hade fått en diagnos hade nog varit ganska stor. Vem vet, kanske jag är autistisk med dagens allt vidare måttstock? Men - jag undrar var det hade inneburit för mitt fortsatta liv? Nu har jag tillhört den till synes allt mindre normalvariationen och är tacksam för det...

Tankar och livsfragment 11 februari 2025 - ett bedrägeriförsök

 

Jag lever ett lugnt och behagligt liv. Jag oroas allt mer över händelseutvecklingen i världen, men har fram tills nu inte för egen del påverkats negativt på något sätt.

När vi minst anar det så händer det saker som inte alltid är välkomna. 

I söndags hade jag varit ute på en längre skidtur. Nöjd och avkopplad satte jag mig fåtöljen med kaffet och skulle läsa tidningen. Då ringer telefonen. Den som ringer uppger sig vara från Nordeas dataavdelning. Han säger att det har faktureras stora summor på mitt konto. Han tycker att det ser misstänkt ut. Summan är stor och han vill att jag verifierar att det inte är jag.

Det börjar krypa i mitt huvud. Banken brukar väl inte ringa upp sina kunder...?

Han säger att kortet måste spärras för min säkerhets skull och vill på sitt fortsätta vänliga och lågmälda sätt att jag "legitimerar mig" genom att lämna ut mina kortuppgifter.

Då går mitt inre larm och jag blir misstänksam på allvar. Hur ska jag veta att han ringer från bankens internetavdelning? Han påstår att banken tidigare har skickat ett meddelande att de kan ringa sina kunder i en extraordinär situation som den här. Jag kan inte se att jag har fått något sådant meddelande och när jag säger att jag vill kolla detta med banken först så blir han mer hotfull i tonen. Han säger: jo, det kan du göra men då kan vi inte garantera att de påstådda fakturorna inte dras.

Jag står på mig och plötsligt är det tyst i luren. Han har lagt på. Jag ringer Nordea och de säger att jag har varit utsatt för ett bedrägeriförsök.

Efter en stund lägger sig mitt lugn igen. Jag konstaterar att jag som äldre börjar tillhöra olika riskgrupper. Nu tillkommer ytterligare en - risken att bli utsatt för bedrägeri och bli snuvad på mina besparingar.

Jag lyckades hålla huvudet kallt denna gång, men jag tänker på alla som inte orkar stå på sig, är äldre än jag och kanske är sjukliga på olika sätt. Hur lätt är det inte att skapa en tragedi för inte ont anande helt vanliga människor. För djävligt, helt enkelt...