Tankar och livsfragment 23 december 2024 - ett gammalt foto

 

Om en bild kunde tala så kanske jag skulle få svar på vissa frågor. Bilden ovan är tagen för ungefär 60 år sedan.  I mitten av bilden sitter min mor, till höger min mormor och till vänster morbror Lennart. Den lilla killen som ligger i soffan bakom de vuxna är jag.

Jag har ingen aning om vem som är fotografen. En gissning är att det är min far.

Bilden är tagen i det hem där mamma växte upp. Troligen är det någon av de sista bilderna som är tagen från platsen.

Jag förundras över mor och mormors delvis bortvända blickar. Bara Lennart tittar mot fotografen med ett leende. Jag ligger halvslumrande med ögonen på glänt.

På väggarna hänger tavlor som jag känner igen från min barndom. På bordet en bok med okänt innehåll och ett askfat. Kanske var det där morfar tömde pipan?

Kanske det är just frånvaron av morfar som skapar bildens dämpade stämning. Jag vet att morfar gick bort vintern 1964. Han och mormor hade varit gårdens och bygdens nav med ett välmående litet jordbruk med gamla anor. Det var traktens första nybygge med flerhundraårig historia.

Nu när morfar var död var även jordbrukarepoken slut. Ägorna skulle skiftas bland morfars syskon och mormor skulle inte längre kunna bo kvar på gården.

Kanske var det därför mor och mormor verkar så frånvarande på bilden, i sina egna bubblor. Tiden på hemgården var slut och framtiden ett stort frågetecken.

Bilden - ett ögonblick från en tid som var väg mot sitt slut. All tid, sammanhang, platser och vårt liv är utmätta med sina gränser. Är det denna gräns som gestaltar sig i bilden? Kanske...

Tankar och livsfragment 16 december 2024 - en julkalkon

 

Ibland vill jag bara fästa blicken långt, långt bort. Så långt bort dit dumheten inte når. Men, som bekant så går det sällan att fly bort från dumheten, lika lite som man kan fly bort från sig själv.

Jag vet inte hur många som äter julkalkon istället för skinka till jul numera. Tror att det var vanligare förr. Idag blir det nog mer vegetariska alternativ på julbordet.

Våra folkvalda politiker, tidningar, TV och radio har i alla fall redan serverat en riktig julkalkon - de osannolikt upphaussade nyheterna om elpriserna förra veckan. 

Någon dag var det elen riktig dyr i söder och riktigt billig i norr. Kring detta blev det rena rama krigsrubrikerna i medierapporteringen. Ebba Busch var som vanligt snabb att skylla på den förra regeringen och den förra regeringens stadsminister, Magdalena Andersson, menade att nu behöver elkonsumenterna kompenseras.

Som bekant blev elpriserna redan dagen senare åter betydligt billigare i söder och såväl medierapportering som politiskt käppel upphörde.

Det hela är riktigt pinsamt för såväl media som för politiken. Det var verkligen att göra en höna eller rent av kalkon av närmast ingenting.

Elpriset varierar, men var som händer en enskild dag betyder ganska lite då elpriset beräknas månadsvis. Att elpriset som oftast är billigare här i norr är dessutom mycket rimligt då det mesta av el produceras här  och vi är mer beroende av elen under den kalla vintertiden.

Om det är något som ska diskuteras är det den allt högre elskatten och de bolagens ständigt ökade nätavgifter. Om du tittar på din elräkning så ser du att skatter och nätavgifter utgör en allt större del. Elförbrukningen kan du styra, men inte de fasta avgifterna.

Pinsamt media och folkvalda. När vi på många sätt lever i en närmast dystopisk tid är de både genant och vilseledande att hetsa kring elpriset en enskild dag i december...

Tankar och livsfragment 4 december 2024 - svarta december

 

Black Friday, Black Week, Suber Monday. Ja, då var vi där - denna mörkaste av månader som kantas av exempellös ohållbar konsumtion och som slutar med vår mest överskattade högtid, julen.

Ute i vår allt mer galna och krigstokiga värld staplas konflikterna på varandra utan att några tycks få något slut. Mänskligheten blöder och klimatkrisen tickar på som om ingenting har hänt.

Det är mörkt och det ska bli ännu mörkare innan det vänder 22 december. Solen och och ljuset återvänder alltmedan mänskligheten fortsätter i rask takt mot sin ättestupa.

Jag försöker se ljusglimtarna, men hjälp mig, jag har så svårt att se dem!

Glada är nog de som åker långfärdsskridskor. Sällan har nog isarna varit så blanka och fina som nu i snöbristens spår. Jag som föredrar dubbat gör dagliga promenader på fjärdens is. Jag ser skönheten i det lilla - svartisens sprickor, mullret från det frusna vattnet och den låga solens blänk över ytorna.

Det är därute på vidderna jag får en en stunds hopp och tröst som kan bära mig vidare genom decembers tilltagande mörker och mänsklighetens tragedi...