Tankar och livsfragment 25 maj 2024 - den villkorslösa kärlekens vy

 

Det är kväll i min stuga. Jag har grillat som vanligt, ätit gott tillsammans med en öl. Det är en stilla kväll. En kväll där blicken gärna fäster sig på det stilla vattnet där lågfjället Välmbapouda speglar sig.

Det är en vy som har följt mig genom livet. En vy som erbjudit så mycket lugn och värme.

Det går inte att bli förälskad i en vacker vy i naturen. Förälskelsen brinner i sin hetta och kanske slocknar till slut. Däremot skulle jag vilja kalla det en villkorslös kärlek. Kärlek till den fina natur som jag år efter år får komma tillbaka till och upptäcka på nytt. Den bästa av kärlek övervinner allt. Naturen omkring min stuga finns där villkorslöst för mig år efter år och jag kan bara buga mig och känna den största av tacksamhet.

Här finns inga troll som gör sitt bästa för att förpesta samtalet och sabotera demokratin. Trots att skogen i min närhet kan kännas lite som en John Bauerskog så är den helt utan troll.

Däremot är den full av liv. En sen majkväll som denna sjunger skogen, om än lågmält. En storlom på vattnet stämmer också in.

Här finns sanning och respekt för livet. Mer behöver inte sägas...

Tankar och livsfragment 12 maj 2024 - nästan som vanligt i Gammelstadsviken

 

Så var jag här igen. Det är åtskilliga gånger genom åren som jag har vandrat i Gammelstadsvikens naturreservat. Det är alltid lite speciellt med årets första gång då längtan efter att kunna fotvandra i naturen är stor efter en lång vinter.

Vi lever ju på många sätt under en väldigt ovanlig tid. Ja, inte bara ovanlig utan närmast dystert dystopisk.

Då är det extra skönt att komma tillbaka till platser där nästan allt är som vanligt. Även om det i år är något senare i naturen. Ännu finns det en hel del snö i skogen på vissa ställen och det är mycket vatten i markerna.

När jag sitter på en klipphäll några meter upp i terrängen med mitt kaffe känner jag mycket av det där trivsamma lugnet. Skratt och dvärgmås tjattrar på en bit bort. Gluttsnäppa och grönbena spelar upp sin välbekanta melodi. Jag ser brunkärrhöken jaga, hör sångsvanarna bråka och lystrar till årets första svartvita flugsnappare.

Allt är nästan som det brukar vara utan åthävor. Om det inte vore för allt det där hemska bortom min horisont skulle det vara helt perfekt. 

Nu nöjer jag jag mig med den glädje som ändå infinner sig och har vår fina natur att tacka...