Höstljus och mörker i folkvandringarnas tid

 Jag kommer in efter kylig kvällspromenad i höstmörkret. Temperaturen kryper under nollan och vinden biter. I väster har den första snön lagt sig och bäddar in landskapet i ett annat ljus. En lång och vacker höst är på väg att övergå i vinter.

Att vara en lyckligt lottad svensk med en skön bostad, ett intressant arbete och med möjligheten att tala och tänka har givit och ger en kluven känsla. All denna höstliga skönhet står ju i bjärt kontrast till den mänskliga tragedi som vi dagligen påminns om.

Man brukar säga att det är som lugnast innan stormen kommer...och att den kommer är jag säker på om inte vi som samhälle handlar klokt. Jag tror att vi förr eller senare alla kommer att påverkas i vår ombonade tillvaro...mer eller mindre. Vårt samhälle har ingen större erfarenhet av att hantera påfrestningar av det större formatet och utan tvekan kan påfrestningarna framöver bli extraordinära.

Alla humant sinnade människor är positivt sinnade till ett generöst flyktingmottagande då vi vet att alla de som flyr inte gör det utan anledning....vilka av oss skulle lämna allt det vi har till något fullkomligt okänt om vi inte hade väldigt starka skäl därtill?

Någonstans finns ju där gränsen för hur mycket samhället kan klara...vi vill ju ha ett värdigt mottagande för alla. Det är ingen rolig diskussion att ta, men i förlängningen handlar det om det demokratiska samhällskontrakt på vilket samhällets fundament vilar. En kaotisk situation där migrationen börjar tära på allas vår välfärd är farlig.

Det finns många mörka krafter som gör allt för att rida på den nuvarande situationen. Ett klokt ledarskap med kanske tuffa beslut kommer att bli nödvändiga. Otydlighet och villrådighet är som mumma för mörkerkrafterna. Låt dem inte få initiativet!

Välmbapouda

 Går det att vara vän med ett lågfjäll? Mitt svar är helt klart ja. Lågfjället Välmbapouda har allt sedan barndomen varit markören när vi kom till Kasker där jag idag har min stuga. Tror att det har blivit så därför att lågfjället sticker ut och är något högre än bergen i närheten, men framförallt därför det ramar in de fina omgivningarna på ett påtagligt sätt.

Det låga fjället finns på något sätt alltid i min närvaro när jag är i stugan. Vi middagsbordet dras blicken dit och naturligtvis vid alla grilltillfällen. Under den tidiga hösten brukar jag få en hälsning då toppstugans fönster reflekterar solens strålar under den tidiga kvällen.

Toppstugan är inte vilken som helst. Den är uppförd på 1930-talet och har fungerat som såväl brandvaktarstuga som en del av Sveriges beredskap under kriget. Under några somrar tjänade en fattig familj sitt levebröd genom att fungera som brandvakter på toppen.

Då Välmbapouda ligger relativt nära har vandringarna upp på toppen varit många genom åren. Ingen vandring  har varit den andra lik. Vissa gånger har det varit stillsamt, andra gånger har jag sett spår av Björn och haft kungsörnen cirkulerade över mitt huvud.

Helgen som var gjorde jag min sista topptur för året. Jag anade solen ovan molnen, men den visade sig sparsamt under vandringen. På toppen var det nära nog lugnt. Örnen visade sig inte, men väl en tornfalk och säkert hundratalet björktrastar som verkade rasta i toppterrängen.

Trots det lite gråa vädret var blickfånget stort. Mycket vitt på topparna i nordväst visade på den årstid som kryper allt närmare.

Toppen är populär, därom vittnar den fulltecknade gästboken i stugan.

Som med alla goda vänner säger man adjö när vi skiljs åt. Varje gång jag lämnar stugan riktar jag mig mot Välmapouda med en djup bugning. Det kallas vördnad och respekt till den natur som betyder allt...

Stuglivet

 Jag är på många sätt en privilegierad människa. Jag är frisk, får tänka fria tankar och har en stuga på en stilla och naturskön plats. Jag är inte annars så mycket för att äga. Ägande fjättrar, kostar och tar massa onödig energi. Men stugan, eller snarare platsen där stugan finns har blivit platsen för sinnesro och stilla njutning.

Stuglivet liksom livet i övrigt har sitt årshjul. Naturen klär sig i olika kostym och egendomen behöver visst pyssel och underhåll.

Den fantastiska årstiden hösten bjuder oftast på mindre plikter än annars. Hösten tycker jag är den bästa tiden...färgerna, den höga luften och en skön tystnad som är oöverträffad. Årstiden är dessutom fri från förväntningar och får vara som den är.

Stugan ligger centralt i lappmarken...ljusets land, men också mörkrets. Så här en bra bit in på hösten omfamnas du snabbt av mörkret. Ett mörker som intet döljer, utan som försätter mig i ett förstärkt vilotillstånd.

Att vandra skänker mig mycket av sinnesfrid. Vandringarna hjälper till att tömma mig på tråkigt tankegods och öppna mina sinnen fullt ut. Vandrar gör jag mycket i stugans omgivningar. Med åren lär jag mig känna träden, stenarna och alla bergen. Ofta är jag ensam, men emellanåt, speciellt så här på hösten kan stannfåglarna göra mig sällskap.

Känner tacksamhet för att ha tillgång till platsen som har blivit en nära nog omistlig del av mitt liv. Jag upphör aldrig att förundras...

Orden för dagen

Att beskriva tillståndet i vår värld är inte enkelt. Det är lätt att det blir många superlativ, inte sällan med en negativ valör. Jag har just läst klart Adam Zagejewskis "Tandoras skönhet". Boken har några år på nacken och beskriver det både öppna och slutna Europa utifrån författarens perspektiv. Zagajewski är ibland svårtolkad och jag hänger inte alltid med i resonemangen. Andra gånger är han klockren...det många orden skalas av helt och hållet. Följande små strofer äger såväl tidlösheten, men säger också mycket om vår tid:

"Hålla ett öga på världen - läsa litegrann, lyssna lite på musik"

"Söka honom i ensamheten, i höstens beska löv"

"Gud - dold. Nöd -synlig"

Vi lever på måna plan i en brytningstid. Den som inte känner en oro måtte vara naiv. På många sätt så känns det som om klokskapen har tagit semester. Vi kan vara säkra på att med varje brytningstid följer ett nytt tillstånd.

Jag är en privilegierad människa. Jag har friheten att gå, vistas och tänka fria tankar. När jag gör mina vandringar naturen kan tankarna dansa fritt. Ibland är jag uppfylld av något, andra gånger tömmer jag mig på tråkigt tankegods.

När jag blickar ut över tjärnen ser jag också att den är i brytningstid. Den vacklar mellan det öppna och det tillfrusna tillståndet. Till skillnad från människans eskapader är tjärnens tillstånd given. Den gör samma resa varje år.

Vilken resa människan gör framöver är däremot höjt i dunkel. Men en sak är nog säker...vi kommer alla att påverkas.

Om liv och död

 Att livet är lika naturligt som döden är något givet...även om vi kanske inte gärna pratar så mycket om det senare. När man som jag nu är närmare 60 än 50 blir målsnöret för livet, d v s döden allt mer konkret. Vår ändlighet blir med åren allt mer påtaglig.

Allteftersom vi blir äldre blir den tid vi kvar allt viktigare att vårda. Jag märker det bland mina vänner där vi inte pratar sjukdomar, utan kost och motion. Att vårda sig själv handlar inte om att förneka döden utan att göra något fint av den tid som finns framför oss. Att bli äldre har givit oss perspektiv på världen och våra liv som vi kan ha nytta av.

Det är inte döden vi ska frukta utan att inte ta ansvar för livet och faktiskt leva det. Den polske författaren Adam Zagajewski skriver följande:

"...att åldras är ingen tragedi, på villkor att förståndet inte stelnar, tröttnar på världens spektakel eller frånsäger sig nyfikenheten. Den sanna avgrunden öppnar sig mellan de levande och de döda. Och ett ännu större gap mellan dem som aldrig fötts och oss som smakat på existensen".

Jag tänker mycket på Zagajewskis ord när jag satt på en av mina favoritplatser för en tid sedan. Det är inte döden som är farlig utan ickelevandet.

Det finns ofta en syntes mellan de levande och de döda...kretsloppet. Framför mig tittar jag på den lilla nu döda tallplantan vid vattenbrynet. Denna tall har varit en markör på platsen större delen av mitt liv. Nu är denna levande historia slut. Men livet fortsätter...på den mycket äldre stubben frodas mossan och det livgivande vattnet sörjer för det fortsatta livet. Det känns förhoppningsfullt...