Tankar och livsfragment 15 augusti 2025 - vackra sårbara Jord

 

Vår Jord med sin så mångsidiga natur är magisk vacker. Nästan var du än befinner dig kan du ännu skåda skönheten i sin fulla prakt.

Skönheten ser olika ut beroende av platsen. Bilden ovan är från lågfjället Akkelis en bit från Arjeplog. Här har jag den mjuka fjällheden som förgrund och en nästan orörd natur längre bort. Högfjällen skymtar i väster och däremellan Sveriges djupaste sjö, Hornavan.

Det är en rikedom att få vandra på och uppleva platser som dessa. För mig är det paradiset på Jorden. Det enda paradis som jag känner till.

Den natur jag blickar ut över är resultatet av flera miljarders år av evolution. Det är en oerhört lång tid som är svårt att greppa.

Just i detta nu står vår Jord inför en sällan skådad utmaning - människans rovdrift och exploateringen av jordens ändliga resurser. Människan inte bara tar mer än var vår Jord förmår att ge, utan hon förorenar den med utsläpp och ofantliga mängder växthusgaser.

Det är som om människan är en främling i den värld (Jord) som hon är en del av och så beroende av för sin överlevnad.

Det går fort nu om människan inte förmås ändra riktning. Lågfjället Akkelis kommer att finnas kvar. Även  om det i en framtid löper risk att bli täkt av skog då klimatet blir allt varmare p g a alla växthusgaser som människan släpper ut.

Värre är det då för människan. Var ska hon ta vägen  när hettan blir allt svårare och odlingsmöjligheterna minskar?

Jag undrar över vilka fler varningsklockor vi behöver innan det är försent för människan på Jorden...?

Tankar och livsfragment 31 juli 2025 - den gamla vägen till Sverige

 

För en tid sedan gjorde jag och Marianne en liten fjällvandring i Arjeplogs fjällvärld nära gränsen mot Norge. Det var ett par av dessa varma dagar då bad i fjälltjärnarna var ett måste och kvarvarande snölegor gav välbehövlig svalka.

Vi övernattade vid Graddis fjällstue och camping på norska sidan. Här fick jag på lite olika sätt känna av historiens vingslag. Min mor och far hade övernattat på platsen i början av 1960-talet under sin fjällvandring. Det var under en tid då landet på svenska sidan var väglöst ovanför Jäckvik. Mamma återkom vid flera tillfällen till denna krävande fjällvandring där övernattningen i Graddis var en höjdpunkt med ett uppvärmt rum och en bäddad säng.

Min far var historieintresserad. Det kanske inte var av en tillfällighet att en av vandringens mål var Graddis. Kanske han visste att den första tänkta vägen över gränsen byggdes under 1870-talet. Vägen blev av pengabrist aldrig helt färdigställd och utgör idag en vandringsled över till svenska sidan.

Den vackra kvällen då vi var i Graddis gick vi ett stycke utefter vägen. Det är lätt att förstå vilket arbete som krävts för att bryta sig fram genom terrängen. Vägen är pampig där den följer en brusande jokk med flera tydliga gamla rösen. Vi stannar länge vid en av alla dessa mjukt rundande stenhällar och tar in omgivningens storhet.

På svenska sidan finns inte mycket kvar av den led som en gång skulle bli vägen mellan länderna. Jag gick på den svenska sidan av leden för 45 år sedan. Då var den fin och välmarkerad. Sedan dess har den tyvärr fått förfalla och det är bitvis svårt att se stigen överhuvudtaget.

Den gamla historiska leden tycks vara glömd i Sverige. Vår granne i väster vårdar minnet. Det får vi vara tacksamma för...

Tankar och livsfragment 11 juli 2025 - livets obegripliga storhet

 

Det blir allt varmare dagar i stugan och mer tid för läsning under parasollet än vandring i solgasset. Ett av sommarens läsprojekt är Thomas Hertogs "Om tidens uppkomst". Hertog var en av Stephen Hawkings nära medarbetare. Hertog tar i boken på sig uppgiften att formulera Stephen Hawkings slutgiltiga teori om tiden, livet och om världsalltet (Universum).

Det är ingen bladvändare. Jag tappar ofta bort mig i läsningen och inser ödmjukt att det här är läsning som ibland överstiger min fattningsförmåga. Men en del fastnar och jag förundras av hur oändligt stort livet är och vilka fantastiska tillfälligheter som har gjort just du och jag till människor på planeten jorden.

Med tanke på universums obegripliga storhet så talar allt för att liv i olika former finns på kanske obegripligt många platser.

Det liv vi förfogar över finns på Jorden.  Det är resultatet av en nära nog 4 miljarder lång process där slump och selektion gör att jag kan sitta i min stuga och läsa denna bok.

Livet som vi känner det är inget självklart. Det måste finnas förutsättningar för människan som art att överleva. Det får inte vara för kallt eller för varmt. Det måste finnas vatten och en biologisk mångfald som garanterar vårt behov av föda.

Det är i huvudsak människan själv som avgör om hen kommer att överleva som art. Sedan en tid lever människan på ett sätt som kan ställa livsvillkoren på ända i en snabbare takt än vad vi förstår. Man bruka säga att bygga tar tid, men att riva går fort. Samma gäller förutsättningarna för livet på vår Jord. Livets fantastiska väv har tagit oceaner av tid tid att bygga. Att rasera denna fina väv går så mycket fortare om vi inte förmår att tyda alla allvarliga signaler och handlar därefter.

Jag lever en allt större tid av mitt liv nära den natur jag är beroende av. Just i detta kan nyckeln till vår överlevnad ligga - allt allt fler hittar ut till naturen och dess storhet som vi inte kan vara förutan...

Tankar och livsfragment 30 juni 2025 - flyttbestyr

 

Då ska jag snart flytta igen. Jag säger igen då det har blivit flera gånger på senare år. Jag vet inte om det beror på rastlöshet, för mycket tid som pensionär, eller om jag söker det där perfekta boendet. Jag hoppas att det är det sistnämnda, även om det inte finns något optimalt boende. Jag vill tro att jag styrs av en längtan att komma till ett större lugn nära naturen. Det har i alla fall varit drivkraften då jag bryter upp än en gång och har börjat fylla flyttkartongerna.

Trots att jag har flyttat ganska ofta så slås blir jag varje gång överraskad av de där okända sakerna. Det kan vara någon burk eller tub med oklart innehåll som jag har använt någon gång, eller några sedlar från en resa till främmande land från länge sedan.

Jag ska flytta till ett litet torp där det inte kommer att finnas plats för allt. En bokhylla och en del böcker får nytt liv i min rymliga stuga medan den andra hyllan har fått sluta sina dagar i en  container på återvinningen.

Än en gång slås jag över vårt relativt stora överflöd. En stor bokhylla med glasdörrar var en gång dyr i inköp men äger nu inget värde. Jag har försökt sälja ett fint handgjort gammalt skrivbord, utan resultat. Det tillsammans med ett soffbord och en TV-bänk åker i veckan också till återvinningen. Återstår att se om även dessa möbler blir till träflis.

Det är en speciell "resa" att flytta. Jag kan inte lova att det här är sista gången, men jag hoppas det...

Tankar och livsfragment 16 juni 2025 - Nytt liv i brandvaktarstugan

 

Nordost om min stuga finns lågfjället Välmbapouda. På toppen finns en liten stuga. Detta lilla fjäll och dess toppstuga har under hela mitt liv varit ett återkommande mål för mina vandringar och alltid i mitt blickfång från fönstret i stugan.

Den lilla väderbitna stugan uppfördes under 1930-talet och tjänade under många år som brandvaktarstuga och spelade även en roll under andra världskrigets beredskapsår. Den blåste en gång omkull, men restes upp igen.

Under senare år har den börjat att förfalla och därför är det så roligt att några entusiaster från byn under några år har tagit på sig uppgiften att rusta upp stugan. Välmbapouda kanske är den mest välbesökta toppen i Arjeplogs kommun. Fjället är lättillgängligt från vägen och så erbjuder den vidunderlig utsikt över de stora sjöarna, skogarna och mot fjällen i väster. Riktigt klara dagar kan du till och med se Sareks snöklädda toppar. Så har du då dessutom den gamla brandvaktarstugan som erbjuder bra skydd när vinden ligger på.

Att den nu har fått en uppfräschning såväl in som utvändigt är en välgärning för bygden och oss som älskar denna topp. Här finns såväl solpanel bidrar med värme och även en fin ny kamin för den som vill elda.

Ett stort tack till de om har bidragit till detta och som gör fjället och toppstugan som ett självklart utflyktsmål även för framtida generationer...

Tankar och livsfragment 7 juni 2025 - vägen vidare

 

Så länge jag lever vandrar jag vidare. Den dag jag inte längre vandrar behöver  jag inte bekymra mig om. Vägs ände når vi alla någon gång. Under tiden lever jag vidare med nya tankar och insikter.

Denna dag bjuder på tid för tankar och reflektion. Jag är i min stuga och kan blicka ut över ett stilla regn och höra fåglars sång. Går jag ut kan jag känna den goda doften av en spirande växtlighet.

En äldre mans tankar är långt ifrån den unge vuxnes tvärsäkra formuleringar. Omprövningar och nya insikter, såväl trevliga som mindre roliga är en del av livet. Att jag exempelvis från och med hösten blir landsbygdsbo på heltid fanns inte på min livskarta för så sent som för några år sedan.

Två större omprövningar kring mina så kallade sanningar, d v s sådant som jag var säker på har jag fått ompröva på senare tid. Det gäller såväl materiella som sociala aspekter.

En av mina ledstjärnor i livet har varit att en fri människa äger så lite som möjligt som binder honom. Att vara fjättrad av materiella ting kostar på, såväl ekonomiskt som mentalt. Att jag nu snart är ägare av ytterligare en fastighet går emot det jag trodde var en given princip. Men en princip får aldrig bli överordnad längtan och drömmar. I det här fallet blir just det materiella (ett hus att bo i) en förutsättning för den stillhet och lugn som naturen bjuder där jag vill leva och verka.

Även synen på vänskap har förändras. Tidigare trodde jag att vänskapsrelationer hade större chans att vara livslånga än kärleksrelationer. Vänskapsrelationens möjligheter att reglera avstånd trodde jag skulle vara det kitt som skulle hålla dem levande. Tanken var att vi nöter inte lika mycket på varandra. Som jag ser det nu är det kanske just avståndet som har tömt vissa vänskapsrelationer på en del av sitt innehåll. Det blir inte längre några riktiga möten som kan lösa sådant som skaver.

Jag lever vidare såväl i självvald ensamhet som i kärlek. Jag ser även möjligheter till nya möten. Livsvandringen går vidare till den sista resan. Jag hoppas att fram tills dess få vara en fortsatt nyfiken resenär...

Tankar och livsfragment 31 maj 2025 - fåglarnas sång

 

Då är jag tillbaka till platsen som betyder mest i mitt liv - stugan Grova med omgivningar som jag återupptäcker varje år. Här ska jag nu vistas några veckor för att se hur våren övergår till sommar. Någon kanske säger att det här är den bästa tiden, men för mig äger varje tid på året sin speciella skönhet.

Det finaste med denna tid är nog det myllrande fågellivet. I år följer årstiden sin normala lunk. Här uppe i västra inlandet 420 meter över havet  innebär det att björkarna fortfarande knoppas och att snön är borta sånär på någon snöfläck på högre höjd

Just detta år tycks klimatförändringar tagit paus i denna trakt. Jag gläds åt naturens långsamhet. De som också tycks glädjas är alla skönsjungande småfåglar som har anlänt från fjärran land. I år sjunger de mer intensivt än på länge. Kanske även dessa befjädrade vänner också gillar vädrets och årstidens normalitet. Vill gärna tro att det är så. Oavsett vilket trollbinds jag av naturens och fåglarnas magi. De hjälper till att hålla oroliga tankar på avstånd. Känner tacksamhet...