Tankar och livfragment 26 mars 2025 - intryck efter en resa

 

Förra helgen var vi i finska Lappland och åkte skidor. Det var väldigt trevligt. Jag längtade verkligen att få åka skidor i välpreparerade spår tillsammans med en vacker natur. Vintern vid Norrbottenskusten har varit mild och trist och sällan inbjudit till någon bra skidåkning.

De resor jag gör numera är inte så långväga. Finland ligger nära och Norge är inte allt för fjärran. Det jag slås över varje gång är att våra grannländer har gått om oss i många avseenden. I Finland håller såväl väg som järnväg hög kvalitet och tågen går punktligt. Framförallt Norge satsar mycket på att landsbygden ska leva och utvecklas. I Finland ser man till att stora delar av vindkraftsparkernas vinster går tillbaka till berörda kommuner. Som vandrare ser jag att såväl Norge som Finland håller hög kvalitet på sina vandringsleder och erbjuder en hög servicenivå i form av stugor och på ett flertal platser även vildmarkskaféer. 

Sverige har historiskt haft ett stort försprång gentemot våra grannar då vi i modern tid har varit helt förskonade från krig. Nu har vi blivit omsprungna på de flesta områden. Det är till stor del resultatet av många år av okloka politiska beslut. Med rätta har den svenska självbilden fått sig en törn. Jag tror många inte inser hur illa det är.

I Finland finns det färdiga så kallade beredskapsbutiker som står redo att försörja befolkningen vid en allvarlig kris. Något sådant finns inte på kartan i Sverige, men det sägs att vi ska "utreda" behovet.

På hemvägen tar vi vägen längs den svenska sidan av Torne älv. Den är bitvis mycket ödsligare än den finska sidan. Här finns ingen service utefter vägen och många av husen har övergivits. En del av dem i nära tid. Det är sorgligt att se.

I nyhetsflödet kan vi läsa att nattåget till Stockholm har blivit stående i Älvsbyn under 8 timmar efter ett elfel. Ytterligare ett exempel på det svenska järnvägshaveriet.

Våra politiker borde göra regelbundna studieresor till våra grannländer. De har mycket att lära oss...

Tankar och livsfragment 12 mars 2025 - en nästan tyst plats

 

Med åldern har jag uppskattat tystnad och avskildhet allt mer. I vuxen ålder har jag regelbundet sökt mig bort från mänskligt larm och på senare år har behovet blivit ännu större. Kanske går det att se det som en förberedelse inför den eviga tystnad som till slut ska omsluta mig och alla oss andra. Jag tror även det beror på mitt behov att skingra oroliga tankar som hemsöker mig i vår oroliga tid. Då är en riktigt tyst plats det absolut bästa för mig.

I vår tid blir det allt svårare att hitta den där tysta platsen. Ljudet av mänsklig aktivitet följer dig ofta långt borta från städer och samhällen.

Igår kom jag till 99 % tyst plats vid havet några mil fågelvägen från Luleå. Jag banande mig mitt eget spår ut på isen med sikte på en ö några kilometer längre bort. Efter en stund blev jag ett med mina egna ljud från skidor och andning. Jag stannade då och då och förundrades över stillheten. Inte ett ljud, inte ens en skoter på avstånd. Jag stannade intill en klippformation vid ön. Kände mig som ett med evigheten, fick sällskap av ett par domherrar som påminde mig om det liv som trots allt pågår. De avbröt mycket lågmält en annars total tystnad.

Uppfylld av nuet och det medhavda fikat skidade jag tillbaka, glad och uppfylld av närvaro och lugn.

Eckhart Tolle skriver: "När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen".

För att leva och utvecklas behöver vi den inre stillheten. Jag behöver tystnaden för att komma dit. Andra hittar andra sätt. Det viktiga är att vi hittar dit, annars går vi alla vilse...

Tankar och livsfragment 5 mars 2025 - ett försök att skingra oron

 

Igår var jag orolig. Ja, rent av oroligare än vanligt. En av nackdelarna av att vara pensionär och heta Johan är att det finns all tid i världen att att ta in nyhetsflödet. Jag säger nackdelarna, för att det kan emellanåt helt enkelt bli för mycket i den allt mer oroliga tid vi lever i nu.

Jag har länge oroat mig för klimatförändringarna och hur vi i allt snabbare förstör de livsbetingelser vi alla är beroende av. Nu verkar det dessutom vara dags att plocka fram broschyren om krisen/kriget kommer. Det senare, kriget, har jag inte trott skulle påverka mig och kanske rent av drabbas av. Jag har in i det längsta velat tro att insatserna är så stora att det borde vara skäl nog att avstå. Nu förändras världsordningen i en rasande takt och med den maktbalansen i världen. Historien borde ha lärt oss att om makthungriga män tillåts sätta agendan så slutar det aldrig bra. Nu är vi där.

Våra politiker försöker fortfarande intala oss att Natos principer gäller och vi ska nog kunna komma på god fot med galningen på andra sidan Atlanten. Jag tror att de ljuger och egentligen är livrädda. De ger oss en falsk känsla av trygghet som jag inte längre tror på. Jag väljer hellre att vara vaksam, men vaksamheten skapar en oro.

Att vara orolig är inget bra för hälsan. Det vet jag. Mitt bästa sätt att skingra tankarna är att gå ut och se allt det där som känns tryggt och normalt.

 Därför blev det därför en riktigt fin dag i staden igår. Jag gjorde en längre vandring på isvägen i solen. Jag möttes av glada leenden och några sa till och med ett glatt "hej". Jag unnade mig en god semla på Wallstens och såg en riktigt bra konstutställning på Kulturens hus. Jag fick några fina orosfria timmar som gjorde gott.

I mataffären på hemvägen var jag delvis tillbaka i gamla hjulspår.  Jag köpta extra mycket havregryn och pasta och såg till att det finns T-röd till mitt stormkök. Här hemma finns vattendunkarna redo, tillika vevradion.

Jag kan inte göra om mig själv. Jag vill hellre förkomma än förekommas, även om det tar på. Tur att ljuset är på väg tillbaka med mer tid för vistelser i naturen och kryddat med fina möten med människor. Behöver det extra mycket nu...

Tankar och livsfragment 26 februari 2025 - sorgflor över en förlorad vinter

 

Blickar ut från fönstret. Gläds åt det naturligt gröna som krukväxten och den lilla skogsdungen. Det är en skör hinna av normalitet i en onormal tid. 

Världen rustar och konfliktnivån höjs. Därmed också insatserna och risken för något oöverblickbart. I det tilltagande infernot tycks det däremot inte längre finnas någon plats för det verkligt ödesmättade - det skenande klimatet.

Jag sörjer just nu över en förlorad vinter. Den senaste dagarna har det åter varit plusgrader i kombination med regn. Jag vet snart inte för vilken gång i ordningen denna vinter. Ute är det blött, slaskigt och allt fulare i takt med att snön försvinner och snöhögarna börjar anta den där gråbruna färgen. Ett resultat av allt grus och föroreningar. Det här går det att leva med en bit in i april, men nu är det fortfarande februari.

Februari har hittills varit nästan 7 grader varmare än normalt. Sedan årsskiftet har det varit 5 grader varmare. Med vissa undantag, som förra vintern, är det här det nya normala och det är ingen vacker syn.

När lokalpressen frågar människorna på stan om den "konstiga" vintern  i Luleå så verkar många glädjas. För mig, norrbottning som gillar vinter, är det obegripligt. Ett av de främsta skälen att bo häruppe är ju just snö och kyla och att få ett landskap som ramar in landskapet i vitt under mörkertiden och som inbjuder till friluftsaktiviteter. 

Kanske det inte är så konstigt. Vi lever ju i en allt okunnigare tidsålder. Det enda som rustas upp är försvaret. Miljö och klimatjournalistiken är på reträtt. Det finns massor av kunskap om situationen och vad som behöver göras, men kunskapen får inte hjälp att nå ut.

På sitt sätt bidrar även SMHI till kunskapsbristen. Vi formas av språket och jag märker allt oftare att metrologerna pratar om kyla när det egentligen i relativ mening är milt. Är det riktigt milt, som nu, får vi bara veta att det blåser en sydlig vind över landet. Jag menar att SMHI har ett särskilt ansvar i frågan som man inte tar.

Det har blivit mörkt ute. Grådiset ligger tungt över bostadsområdet. Temperaturen är plus en grad.

Tankar och livsfragment 23 februari 2025 - två år som pensionär

 

Tiden går fort när man har roligt är ju en gammal klassisk devis. Oavsett graden av denna glädje har mina två första år på den arbetsfria arenan gått väldigt fort.

Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.

Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.

Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.

På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.

Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.

Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.

Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om  och våga utmana mig lite utanför min komfortzon. 

Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...

Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...

Tankar och livsfragment 19 februari 2025 - när mörkret jagar oss

 

Vi behöver ljuset mer än någonsin nu. Låt dig inte jagas av din skugga. Bli vän med den och vårda ljuset inom dig.

Det kan låta som en predikan och kanske är det. Under mina år på Jorden har kanske världsläget aldrig varit så allvarligt som nu. Människan tycks aldrig lära något av sin historia. Konflikter trappas upp till en gräns av makthungriga män med en risk för oöverskådliga konsekvenser. Lögner och dessinformation har nog alltid skruvat upp konfliktnivån, men i vår tid med de digitala mediernas hjälp så sker det i en omfattning som aldrig tidigare har skådats. Det sker dessutom i en tid då allt fler demokratier lever farligt, oberoende media hotas och monteras ner och rättsstatens principer är i gungning. Till detta läggas en klimatkris som vi snart inte längre kan hantera. Det kan gå väldigt fort mot en värld som ingen av oss vill vistas i.

Jag försöker inte låta mig förlamas. Jag söker ljuset i naturen på mina promenader och skidturer. Det håller mörkret på avstånd och gör det obegripliga mer begriplighet. På så sätt håller jag om än en så liten ljusfackla igång inom mig. Så länge den lyser så lever hoppet. Kan bara hoppas på ett starkare ljus...

Tankar och livsfragment 17 februari 2025 - allt färre normala människor

 

Om man som jag är lagd över att reflektera över olika sakers tillstånd så undrar jag ofta vad som är normalt i en allt mer galen och onormal tid och vilka människor kan sägas vara just normala i denna tid?

Allt eftersom det normala tillståndet i världen minskar så tycks även de normala människorna bli allt färre.

När jag var ung och ny i arbetslivet uppfattades de flesta människor fortfarande som normala. Hade de bekymmer med sina liv så sågs problemen i första hand som sociala problem. Åren gick och snart blev blev det vanligare att få psykiatriska diagnoser. Då, fortfarande för länge sedan kunde det vara diagnoser som schizofreni, psykopati eller depression. Sedan när vi närmar oss modern tid har människors bekymmer i många fall setts som avvikelser i deras hjärnor. Nu är vi sedan ganska länge i de olika bokstavskombinationernas tid. Många är de barn och ungdomar som ska utredas ADHD eller olika autismspektrumstörningar. Köerna till psykiatrin är långa och de bara växer.

Vid sidan av detta sägs den psykiska ohälsan blund unga och unga vuxna ständigt öka och förskrivningen av ångestdämpande psykofarmaka är på rekordhöga nivåer. Det finns samtidigt en välgörande debatt om vad som egentligen är psykisk ohälsa  och vad som är påfrestningar som vi kan klara utan att få en diagnos.

Jag läste för en tid sedan en artikel om hur engelska forskare har visat att man med en metod enkelt  skulle kunna spåra autismspektrumstörningar. Ett barn skulle försöka göra de danssteg en avatar gjorde på en skärm. Ju bättre samstämmighet ju högre poäng. Gick det dåligt och poängen blev låga sa sig forskarna kunna visa att det skulle finnas en 80 % risk för att den unge hade en autismspektrumstörning.

Mumma för psykiatrin kan tyckas. Här kan vi ju snabbt avverka utredningarna med lite dans.

Jag kom att tänka på mig själv som liten. Min koordination var och är många avseenden fortfarande ganska undermålig. Gymnastiken var ett elände de gånger vi hade dansundervisning var en riktig pärs.

Sannolikheten att jag hade fått en diagnos hade nog varit ganska stor. Vem vet, kanske jag är autistisk med dagens allt vidare måttstock? Men - jag undrar var det hade inneburit för mitt fortsatta liv? Nu har jag tillhört den till synes allt mindre normalvariationen och är tacksam för det...