Tankar och livsfragment 20 april 2024 - efter vägen

 

Så är jag tillbaka och går längs efter vägen. Vägen som följt mig genom livet och vägen som visar riktningen mot min sista viloplats. Vägen skär rakt igenom den marker som har blivit en viktig del av mitt liv. Marker som har varit en återkommande källa till återhämtning och inspiration.

Jag skulle vilja säga att vägen och dess omgivningar är en av mina viktigaste relationer. Låt vara att den inte är ömsesidig - vägen och markerna finns ju där oavsett min närvaro, men den är viktig för mig, helt enkelt en relation som ger mig glädje och energi helt villkorslöst.

Mina möten med vägen skiljer sig åt. Detta år år det soligt, men ganska vintrigt för att var sent i april. Jag vandrar i nära nog absolut tystnad. Ett par domherrar hörs på avstånd, en gråsiska verkar ganska obekymrad om min närvaro. Mer orolig är orren som plötsligt flyger iväg och som får även mig att haja till.

Jag ser spår av räv, älg och hare längs efter vägen. Markerna är nära nog tysta, men livet finns där och kanske fäster blicken på mig efter min vägvandring.

Vägen har skurit igenom markerna sedan tidigt 1940-tal. Ännu en tid fortsätter just mina vandringar längs med vägen. En dag tar de slut och bara viloplatsen finns kvar. Fram till dess får jag fortsätta att ta mina steg efter vägen och fylla på med energi...

Tankar och livsfragment 15 mars 2024 - skogen och jag

 

På bilden ser du mig framför en av Seskarös äldre tallar. Den är troligen mer än 300 år. Tallen står i en av Seskarös kvarvarande kontinuitetsskogar, d v s en skog som har varit plockhuggen men aldrig kalhuggen.

En vistelse i naturen sänker mig ett stort mått av sinnesfrid. Att komma ut i en riktig olikåldrig skog ger en stor glädje. Det är en skog som med sin variation kan sätta fart alla sinnen. I den riktiga skogen finns ju en chans till en större variation i flora och fauna. Men det är inte viktigaste. Det finaste med denna skog är att den får finnas till för sin egen skull - inte för kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.

Jag såg igår filmen "Sjumilaskogen" som finns på You Tube. En film som jag rekommenderar. Den handlar om den stora  gamla skogen som efter hängivna naturvänners idoga arbete blev Pärlälvens naturreservat. I Jokkmokks kommun finns förutom Pärlälven även Sjaunja och Muddus som är vidsträckta nära nog opåverkade skogsområden. Det gör kommunen unik när det gäller bevarandet av gammal skog i Sverige.

Faktum är att gamla kontinuitets skogar och orörda skogar avverkas i allt högre takt. Det som inte är skyddat i reservat riskerar att vara borta i en nära framtid om vi inte lägger om kursen.

Bortsett från den skönhet som blir allt mer sällsynt urholkas den biologiska mångfald som vi i grund och botten alla är beroende av.

Såväl skogsbolag som vår regering pläderar dessutom allt mer enligt att vi bör avverka mer skog för klimatets skull. Växande skog binder mer koldioxid än gammal är argumentet. Det kan äga en viss giltighet i södra Sveriges bördiga områden med snabb tillväxt, såtillvida inte de likåldriga träplantagerna drabbas av stormfällningar eller skogbränder. Det senare förväntas bli allt vanligare med klimatförändringarna.

Här i norr där exploateringstrycket på skogen är hårt faller klimatargumentet platt. Här pratar vi om skogar som aldrig har varit kalavverkade och jag har själv sett hur svårt det är att någonsin få upp en livskraftig skog igen.

Här pratar vi om gamla skogar som kanske försvinner för alltid, inte är kolsänkor och där lavskrikan inte längre är ditt sällskap på vandringen.

Fler måste inse vad vi är på väg att förlora...

Tankar och livsfragment 7 mars 2024 - Om att bli äldre - men inte en sur gubbe

 

På bilden ser du en äldre man som är jag i mina rätta element - i naturen. I dessa element är jag allt som oftast tillfreds. Mörker och oro befinner sig på behörigt avstånd.

Jag läser idag en artikel i Dagens Nyheter om de misstag vi bör undvika när vi blir äldre. Vi ska minimera pratet om våra och andras tillkortakommanden och våra krämpor. Istället bör vi prata om våra tankar och visioner om livet, helt enkelt sådant som ger energi och sprider glädje.

Låter enkelt det där, men likafullt är det lika enkelt att fastna i mörka tankar och bekymmer. 

När jag åt lunch med mina äldre vänner idag sade en av dem - "vi kommer nog att klara oss, men de blir värre för de som kommer efter oss". Detta med koppling till klimatförändringarna och demokratins nermontering runt om i världen.

Så kan samtalet gå bland några halvgamla gubbar. När jag kommenterade detta opponerades det - vi har ju i alla fall pratat om kulturen. Jo, det var sant. Vi pratade om några filmer av det sorgligare slaget...

Nej, det är inte lätt att bli äldre och vi får passa oss så vi inte blir sura, gnälliga gubbar.

Jag är ju ännu en förhållandevis frisk man som har samlat på sig en del klokskap i livet. Jag försöker sätta värde på det som gör gott för mig och för de som finns i min närhet.

Det är när jag kliver ut ur min egen nära bubbla det blir svårare. Jag har förstått att jag tillhör generationen "boomer". Vi äldre som har gått i pension  och de som kommer att göra det under de närmaste åren. 

Jag läste för en tid sedan en krönika skriven av en yngre man som var på en föreläsning. På föreläsningen var det studenter och äldre i publiken. Föreläsningen handlade om missförhållanden av något slag. I pausen diskuterade de äldre ivrigt om behovet att engagera sig och försöka göra något åt saken medan studenterna förblev tysta. Den unga skribenten var bedrövad över sin oengagerade medgeneration. Han kom fram till att istället för att deppa ihop kunde han kavla upp armarna och engagera sig.

Det är nog så även jag bör tänka. Sätt ord på det jag ser och det som behöver göras. Att bara fastna i dystopin gör mig garanterat surare och äldre än vad jag redan är. Det är ju varken kul för mig och min  omgivning...

Tankar och livsfragment 26 februari 2024 - kulturen håller lågan levande

 

Bilden ovan är ett utsnitt från ett av de konstverk Marie Friberg ställer ut på Thielska galleriet som vi besökte för en tid sedan.

Det var många starka verk om mannen och som jag uppfattade det ett alternativt synsätt på mannen i vår tid.

Trots att jag säkert lever i en av det bästa av världar i Sverige som en äldre i fri man med många möjligheter, så ansetts jag ofta av en existentiell hopplöshet och vad vi människor gör med oss själv och vår Jord. Kunskap är makt, heter det. Men min vetgirighet kring fördjupade nyheter gör mig oftast bara mer beklämd och klimatkursen jag läser är lärorik men ger mig också insikten att vi radikalt  måste ändra vårt sätt att leva för att på sikt överleva. Något som med största sannolikhet inte kommer att ske.

Ännu sorgsnare kan jag bli när undersökningar visar att allt fler ungdomar känner hopplöshet och en betydande grupp av dem inte längre tror på demokratin som styrelseskick.

Det som trots allt kan ge lite hopp men framförallt hålla livslågan levande är kultur som musik, litteratur och konst.

Här finns hur många upplevelser som helst. Det behöver inte vara storslaget eller jag skulle nog vilja säga att Jenni Venäläinens avskalade melodier i Luleå domkyrka igår var just storslagna, om än i det lilla formatet. Mäktigt var det även att få lyssna till författarsamtalet med Elin Anna Labba på Luleås författarscen Kontext föregående vecka.

Jag fortsätter att lyssna på det vackra, berörande och kloka och kan känna stunder av lycka och frid i en alltför ofridsam omvärld.

Tankar och livsfragment 20 februari 2024 - Om tågresor och okända platser

 

För en tid sedan åkte jag tåg till och från den stora staden i söder. Ska man resa längs vårt avlånga land så ska det naturligtvis göras med tåg. Det i särklass det klimatsmartaste sättet att resa och oftast även det trevligaste. Som pensionär behöver jag dessutom inte bry mig om alla förseningar. Tid finns det gott om.

Åker du bil ska blicken vara riktad mot vägen och flyger du så ser du kanske landskapet från ovan om inte sikten skyms av moln. Som tågresenär har du gott om tid att se det skiftande landskapet. Då och då stannar tåget för ett möte och då kanske du möts av en plats du aldrig sett eller hört talas om tidigare.

Lidlund med sin lilla tegelbyggnad någonstans mellan Bastuträsk och Jörn var just en sådan plats. Den lilla tegelbyggnaden bredvid spåret såg att vara utkastad någonstans i intet. Jag kunde se en granskog bakom byggnaden  och ett typiskt kalhygge framför densamma.

Eter lite googlande får jag veta att Lidlund är lite mer än det synes vara. Några hundra meter bort finns ett par byggnader uppförda på 1930-talet. I en av dessa byggnader finns det en person skriven.

Den lilla världen kring Lidlund växte en smula och den kanske fortsätter att växa om jag forskar lite mer. Jag undrar just varför Lidlund har fått sitt namn? 

Tågresor kan ge nya upptäckter, om än av det lilla formatet, som ingen annan resform ger. Se, stanna upp och ta in sådant du aldrig sett eller tänkt på tidigare. Att kanelbullen och kaffet var billigt och personalen trevlig var givetvis ett annat plus...

Tankar och livfragment 8 februari 2024 - Väder och felande siffror

 

En av mina intressen är väder och klimat. Det är så stort så man skulle nog kunna beskriva mig som en "vädernörd". Redan som 6 åring blev jag på lekskolan kallad för vädergubben och sedan dess har takterna satt i.

Som pensionär med gott om fritid blir det naturligt och ytterligare fördjupa mig i dessa frågor. Jag har därför påbörjat en web-baserad kurs om väder och klimatförändringar på Chalmers. Jag är ännu bara i början men ser redan att frågan är väldigt komplex. När vetenskapen uttalar sig om klimatförändringar kan vi vara säkra på att de är rejält grundade i frågan.

Utöver detta gör jag mina sedvanliga observationer kring det dagliga vädret. Jag vill att de officiella observationerna kring vädret ska vara riktiga och att de ska gå att lita på. Just därför har jag en tid retat mig på nederbördsmätningen vid Luleå flygplats. Jag har bedömt att den ofta är inkorrekt. När Luleå igår rapporterade 5,3 mm nederbörd i smält form så var det helt uppåt väggarna. Visserligen hade det snöat lite lätt under dygnet, men det var mycket lätt kallsnö som max kunde innehålla 1 mm i smält form.

Sagt och gjort - jag skrev till SMHI och fick idag följande svar:

Hej Johan!
För att göra en lång historia kort. De manuella nederbördsmätningarna i Luleå upphörde i somras och kvar är då endast mätningen vid Kallax som görs med en optisk nederbördsmätare. På SMHIs egna automatstationer använder vi andra nederbördsmätare men på en del flygplatser finns optiska mätare. Det har varit en lång diskussion om och hur vi ska använda optiska mätare. För Luleå har vi dock för närvarande inget alternativ. Men vi kommer att gå igenom mätningarna ytterligare för förra året. Så betrakta dessa än så länge som preliminära.
Det är bra att du ger oss synpunkter som läsare och användare i den här frågan. Det tar vi tacksamt emot.
Sverker, meteorolog

Det var trevligt att få snabb respons. Däremot verkar jag få leva med fortsatta felaktigheter under en tid.

Kanske jag kan leva med det. Som den vädernörd jag är har jag ju bra blick över moln, nederbörd vind och temperatur.

Men du, ta inte SMHI:s nederbördsuppgifter för en sanning. Säkert finns det fler felande mätare likt den i Luleå.

Tankar och livsfragment 29 januari 2024 - mot nytt boende med en övergiven princip

 

Bilden visar mitt kommande boende. På övre våningen i detta hus flyttar jag in någon gång under april.

Ibland händer det saker i ens liv som inte riktigt fanns på min egen livkarta och ibland måste även en som jag överge principer som jag hållit närmast som heliga.

Jag har under en tid varit ute efter ett annat boende, Min nuvarande lilla hyreslägenhet hade varit idealisk om det inte hade varit för dess lyhördhet. Gammal bluesrock på hög volym och samtal som hörs genom väggar och golv är inte riktigt min grej. Jag har alltid uppskattat lugnet och som numera arbetsfri tillbringas speciellt under vinterhalvåret en stor del av tiden i bostaden. Basgångar från grannen uppskattas inte och jag vill inte bli den mest gnälliga gubben i fastigheten. Alltså, drar jag.

Jag äger en stuga och en äldre bil. Det har jag tyckt räcker. Jag vill helst äga så lite som möjligt. Jag tycker att ägandet gör mig onödigt ofri och kan kosta massa onödiga pengar. 

Denna princip fick jag nu överge om jag skulle hitta en ny lägenhet. Min kötid hos Lulebo är för kort för att hitta det där lugna och inte alltför kostsamma boendet. Det blev med andra ord en bostadsrätt. Inte riktigt lika billig som den nuvarande, men med en större kontantinsats till en kostnad som jag kommer att klara.

Att jag skulle köpa en lägenhet i stadsdelen Björkskatan och på Snövägen var nog än av det sista jag trodde bara för några månader sedan. Snövägen är synonymt med mitt 1990-tal. Nu är jag snart tillbaka och det känns roligt. 

Trygghetsnarkomanen i mig skördar nya triumfer - att komma till ett område som är så välkänt och dessutom med en lägenhet som är helt snarlik med den jag hade fram till 1999.

Livet fortsätter att överraska och jag lär mig att en princip nästan aldrig kan bli helig - inte ens för mig!