Tankar och livsfragment 25 oktober 2021 - förvinter

 Idag ser jag ut över en ganska grå måndag efter en regnig natt. Det finns nån sorts skönhet i allt det grå där solen emellanåt kan skönjas mellan dimmolnen. Allt tillsammans med ett helt spegelblankt vatten.

Det är förvinter vid Norrbottens kustland. Det är en ganska utdragen period innan den riktiga vintern etablerar sig. Kallt vissa dagar och ett antal plusgrader andra. Det är även en nederbördsrik tid där vindriktningen avgör om det blir snö eller regn. Nordlig vind innebär ofta snö och sydlig vind från det ännu relativt sett varma havet innebär regn.

Förvinterns långsamhet skiljer sig mycket från våren. Tiden mellan vår och sommar går ofta fort. Det behövs inte mycket värme för att naturen fullkomligt ska explodera. Det är som naturen efter en lång djupfrysning verkar ha lagrat energi som släpps loss med full kraft.

Under helgen visade sig förvintern från sin vackra sida. Förra veckans snöfall började bädda in landskapet. Jag gjorde ett par skogsvandringar. Det var lite märkligt att se hur olika mycket av snön som lagt sig. Ute vid havet fanns ingen snö. Några kilometer innanför kusten fick jag delvis pulsa fram på vissa ställen, alltmedan det var nästan bart på andra. Allt beroende av markfukt och hur kälad marken hunnit bli.

Bilden nedan typisk för denna tid. Våtmarken är mättad av fukt. Det är likt en mikroskärgård med öar  av fukt. En bild av naturens stillhet som gör gott med min blick som jag fäster länge...

Tankar och livsfragment 18 oktober 2021 - skogen

 Idag har jag min lediga måndag. Tidigare idag gjorde jag en skogsvandring en bit utanför staden. Jag fortsätter att göra mina vandringar så länge det är möjligt. Just nu finns det lite snö i skogen, men framförallt mängder av vatten efter den senaste tidens rikliga nederbörd.

Förra helgen blev det vandringar av ett lite annat slag i min stuga nedan Arjeplog. Där vandrar jag i mer kuperad terräng, över berg och myr.

Jag älskar skogen och då pratar vi om den orörda eller varsamt brukade skogen. Just denna skog som jag kallar den riktiga är ju allt mer undanträngd och hotad. 

Jag har nyligen sett Vetenskapens världs serie "Slaget om skogen" i SVT. Den var på många sätt lärorik, men även så sorglig. Här lyftes olika aspekter kring skogen fram och de stora intressekonflikter som finns mellan skogsindustrin på ena sidan och naturvården på den andra. Då jag tillhör dem som befinner mig på naturvårdssidan, kan jag inte se att det är möjligt att avverka skogen i den takt vi gör nu, och med skogsbruksmetoder som bidrar med stora koldioxidutsläpp och utarmning av biologisk mångfald.

Har du inte sett denna serie så rekommenderar jag den varmt. Men - det var faktisk en sak som aldrig togs upp i programmet. Skogsbolagen vurmar för kalavverkning, markberedning och plantering. Man menar att trädplantager är det det effektivaste sätt att få fram mer skogsråvara.

Nedan ser du en bild från baksidan av Lill-Gaika. Det mesta av skogen mellan Lill och Stor-Gaika kalavverkades under 1970 och 1980-talen. Här har sedan dess både markberetts och planterats. På stora ytor ser det ut som bilden visar, d v s en obefintlig återväxt. Så här ser det ut på högre höjd på många platser i vårt nordliga län. Om vi bortser avsaknaden av naturvårdshänsyn så är ju detta en flopp även i långsiktiga ekonomiska tal. Under överskådlig tid kommer ingen skog växa här, om ens någonsin.

På andra sidan Lill-Gaika avverkades det mesta av skogen i mitten av 60-talet. Här fick frötallar stå kvar. Det tog visserligen tid, men här växer idag en frodig ungskog igen.

Kalhyggesbruk utarmar alltid naturen och är helt olämplig i mer fjällnära skog. Ska vi ha någon riktig skog kvar och få skogsvirke av kvalitet så är det äldre brukningsmetoder som måste komma till heders igen. Vetenskapens världs serie visar också på exempel att detta är möjligt.

Tankar och livsfragment 10 oktober 2021 - vandrarens kretslopp

 Naturen har sitt kretslopp som följer av årstiderna. Nu är det höst, naturen stillar sig och börjar förbereda sig för vintern.

Jag är åter i stugan denna helg. Troligen den sista helgen för året med tvåsiffriga plusgrader och med svetten som lackar under utanpåskjortan när jag går upp på ett av mina berg - Lill-Gaika. 

Det finns ett kretslopp även i mina vandringar, inte naturens, utan det återkommande utfärderna där stigarna, myrarna, och sluttningarna är desamma med mycket små variationer. Jag följer ofta naturens egna stigar, d v s djurens som ger en tydlig fingervisning vilken väg som är enklast där terrängen är svår.

Mina vänner och jag brukar kalla dessa återkommande vandringar som görs igen och igen för rutiner och upprepningar. Det är vilsamt att veta vilken rundan ska bli. Dessutom blir det aldrig tråkigt då naturen är i ständig förändring, om än så liten.

Gårdagens rundtur vid och upp på Lill-Gaika tillhör nog en av de vanligaste när jag är i stugan. Utsikten från toppen är fin trots den relativt ringa höjden och sällskapet med den riktiga gammelskogen i toppterrängen skäms inte för sig. Det lilla berget har genom åren varit häckningsplats för såväl jaktfalk som fjällvråk. Igår var det stilla vid min utkik över Ganjaureudden och Välmba. Såg och hörde endast en större hackspetts födslosök bland torrfurorna i sluttningen.

Jag får en stark känsla för markerna vid mina vandringar. Jag är blott en tillfällig gäst i detta landskap -  men en tacksam sådan som redan längtar tillbaka till nästa tur och nästa och nästa...

Tankar och livsfragment 4 oktober 2021 - måndagsvandring i regnet

 Vandring är för mig ett sunt berusningsmedel. Hur än mitt kropp och psyke mår så är alltid välmåendet större efter min tur.

Idag är det måndag och min lediga dag. Jag visste redan igår att dagen skulle erbjuda regn och blåst - så jag var förberedd. Jag råkar också vara den där typen av person som gillar att planera och att ha framförhållning. Överraskningar och speciellt mindre roliga sådana är liksom inte min grej. 

Planeraren i mig hade därför med vissheten om regn att det skulle bli en liten vandring - oavsett väder. Det gällde bara att hitta en tur som kunde erbjuda vindskydd till kaffet - ett måste för varje tur i naturen tillsammans med smörgås och något sött därtill.

En välordnad rundslinga vid och bakom Hertöträsk blev mitt val. Här finns gott om vindskydd och en dag som denna helt tomt på människor.

Det blev en fin liten tur. I skogen märkte jag inte mycket av regnet och blåsten i mitt regnställ. Vid Hertsöträsk fick jag känna på väderleken desto mer med regnet i sidled och kulingstyrka i vinden. Vindskyddet gjorde för dagen verkligen rätt för sitt namn. Desto godare kändes kaffe, smörgås och madelkubben när jag kurade ihop mig i ett torrt hörn av vindskyddet. Känslan av det där välmåendet spred sig i kroppen.

En sak är säker - mina måndagsvandringar fortsätter - oavsett väder. Så väl livet, naturen och vädret har olika ansikten och allt bär på sin skönhet, så länge jag ser och söker...

Tankar och livsfragment 26 september 2021 - vandring i skiftande landskap

 Ännu en dag är passerad i min stuga. Det allt tidigare mörkret omsluter stugan och även mig. Här i stugan blir jag ganska tidigt trött. Det finns inget artificiellt ljus som stör förutom lågmäld inom och uthusbelysning. Går jag en bit från huset blir det riktigt mörkt. Ikväll i himlen mer mulen så det finns ingen måne eller något norrsken som ger ledljus.

Dagen är desto mer färgrik. Ännu är den risbeklädda marken gul och röd och ännu ger gula och rödgula lövträd lyster i solskenet. På stugtomten har björkarna under helgen släppt det mesta av sina blad. Allt det intensivt gula har flyttat sig till marken.

Idag gjorde jag den återkommande vandringen mellan Gaikabergen till Ganjuareudden  och över myrarna tillbaka. Här möter jag som vanligt ingen. Ja, om man bortser från ripor, orre och tjäder jag jag stöter upp på min vandring. Jag är mestadels tom på tankar och känslor och tar in det som kommer i min väg. 

Jag vandrar genom ett skiftande landskap. Det är sugande steg över blöta myrar, gammal skog med lämningar från medeltid, skonsamt brukad skog och på höjderna det ovarsamt brukade bolagsskogen. Mellan och en bit upp efter bergen återfinns hyggena. Nu 40 år och äldre. Här är det tunt med återväxten. Ja, på vissa ytor ingen återväxt alls. 

Tänker på skogsbolagens argument att växande skog binder koldioxid. Problemet är bara ett på många platser där bolagen kalhugger här i norr finns knappast någon återväxt. Det är platser som aldrig har varit kalhuggna. Kärvt klimat, snösvamp och älg sätter käppar i hjulet för all den koldioxid som ska bindas.

Så här på hösten får de gamla hyggena trots allt ett försonade drag. Det som växer är björk. Den dag i sen september lyser det fula hygget i starkt gult. Det får mig om så bara för en stund bortse från människans dumhet och kortsiktighet...

Tankar och livsfragment 12 september 2021 - mot blodomloppets tid

 Jag stannar till vid den till synes anspråkslösa myren - barnkammare för många insekter och platsen för de eftertraktade gula bären. Nu håller det korta intensiva livet på myren stilla sig, hjortronbladen förmultnar  och de kvarvarande insekterna är förvinnande få.

Det är påtaglig höst i mina marker, tiden då den stora tystnaden börjar breda ut sig. Jag brukar också kalla  det för blodomloppets tid. När du är ute i naturen och det är tyst så känner du bruset av det eget inre liv, ditt blodomlopp.  Lugna höstdagar i naturen blir det påtagligt om du stannar och lyssnar.

Men även en lugn och stilla höstdag är det aldrig riktigt tyst. Efter ett tag hörs flockar av småfåglar i träden som samlas i träden inför flytten och inte bara en, utan flera hackspettar hörs på min vandring genom skog och myr. Nu är det snart åter stannfåglarnas tid - de riktiga överlevarna som får mer utrymme i naturen.

Det här är en av de finaste tiderna på året - färgerna, stillheten och den stora möjligheten ett fästa uppmärksamheten på något nästan omärkligt som sker framför dina ögon. Skönheten är inte alltid storlagen, men den växer med den fasta blicken och det nyfiket aktiva lyssnandet...

Tankar och livsfragment 11 september 2021 - Arjeplog, samhället som lever

 Det skrivs mycket om stadskärnor som tappar allt fler av sina butiker. En gång i tiden var det fullt av småbutiker, sedan byggdes gallerior där småbutiker konkurrerades ut av större kedjor. Därefter byggdes stora köpcentra utanför staden, oftast med samma kedjor som tagit över i städerna. Ofta fick en mindre butik i kedjan vara kvar i galleriorna i staden, men inte alltid. På senare tid börjar även stadens gallerior föra en allt mer tynande tillvaro då många av kedjornas butiker har slagit igen. Köpeshandeln sker allt mer på nätet. Återstår att se hur länge de större köpcentra utanför staden klarar sig.

Det är en av dessa samhällsförändringar, eller jag skulle snarare vilja säga samhällsförsämringar som sker i vår tid. Jag är ganska säker på att vi innerst inne mår bra av ett levande centrum där vi möts och språkas, Vi är sociala och livet blir så mycket fattigare när olika sociala sammanhang försvinner, även så bara för inköpet av en tröja.

Det verkar vara de mindre städerna som har det tuffast. Storstäderna klarar sig alltid. Mindre samhällen långt ifrån de större centralorterna kanske också klarar sig bättre.

När jag är i min stuga gör jag mina inköp i Arjeplog. Arjeplog är till ytan en av Sveriges största kommuner men till antalet innevånare en av de minsta. Här finns ICA och finns Konsum (eller COOP som det visst heter numera). Här finns också ett antal butiker som så länge jag minns alltid har funnits. Martins Möbler är rörig och charmig som den alltid har varit och Granns järnhandel (numera ingående i Järnia) har nästan allt man kan önska sig inom just järn, färg och fritid. Här står ofta gubbarna och pratar med personalen länge och väl och som kund får man inte ha bråttom.

Det kanske är just det som är det samhållande kittet i det lilla samhället Arjeplog. De flesta verkar i någon mening känna varandra. Man pratar och hejar på varandra. I en större ort blir allt mer anonymt. Det är långt till kusten så jag skulle tro att man värnar om den service och de butiker som finns.

I näthandelns tid finns det liv i lilla Arjeplogs centrum - lite hoppfullt trots allt.