Tankar och livsfragment 25 februari 2026 - generationer av förfluten tid

 

På min gamla byrå finns att studentfoto av min far. Jag gissar att det är taget för ungefär 80 år sedan. Det var strax efter krigsslutet. Kort efter sin student var min far volontär ute i det krigshärjade Europa. Det var bara en av många saker min far gjorde under sitt korta intensiva liv. 

Min far slutade sina dagar blott 41 år gammal. Hans liv tog ett abrupt slut i Helgum utanför Sollefteå. Troligen somnade han under bilfärden och bilen voltade och kraschen blev våldsam. Jag och min syster, som var med i bilen, klarade oss i princip oskadda vid olyckan. Det var närmast ett mirakel. Det var och förblir ett strakt minne i mitt liv. 

Mitt liv blev säkert annorlunda än vad det varit om min far hade funnits vid min sida. Att det har påverkat mig vet jag. Däremot vet jag mindre hur det påverkat min senare vuxna livsresa och dess olika val.

För en kort tid sedan var det min fars födelsedag. Han föddes för 98 år år sedan. Att jag kommer ihåg denna dag beror på att min systerson fyller år samma dag. Jag är själv 66år. Det har snart gått 57 år sedan han förolyckades. Det ger perspektiv på livet och definitivt en blick på att jag befinner mig i livets senare del.

Jag kommer ihåg den 16 februari 2001 (fars födelsedag). Det dagen och året då jag blev äldre än min far. Jag satt på en hotellbalkong med en öl i turistorten Los Cristianos (Teneriffa). Jag uppfylldes av en stark känsla som jag inte riktigt kunde ta på. På något sätt var det stort och jag kände någon sorts frihet.

Jag hade fram till dess funderat mycket över fadern, hur det påverkade mig och så mycket som var gåtfullt i hans liv. Nu hade jag överlevt honom och i någon mening hade jag nu ansvaret att fullt ut finna min egen väg.

Kanske var det så jag tänkte. Det vet jag inte. Det har ju gått 25 år sedan dess. Våra föräldrar finns med oss så länge vi lever och gör fortsatta avtryck i våra liv. Vi blir aldrig helt fria deras påverkan, men tiden gör att avtrycken kan minska i kraft om vi förstår kraften i dem.

Vissa saker kommer jag aldrig att förstå. Min far kommer i många avseenden förbli en gåta för mig. Det får jag leva med.  Jag gläds över alla åren jag fått och försöker göra det bästa av den tid jag har kvar...

Tankar och livsfragment 5 februari 2026 - bunkerkylan

 

Jag har sedan några månader flyttat ut från staden för att bli bybo på heltid. Det har varit en intressant och omtumlande tid. 

Att det skulle bli en stor förändring jämfört med ett bekvämt liv i lägenhet vara jag beredd på och i många stycken också längtade efter. Jag ville bo nära naturen och känna stillheten. Bara att få ta på sig skidorna och åka direkt ut i skogen är en verklig frihet och sann livskvalitet.

Men det jag inte var fullt ut beredd på var att det skulle bli så kallt. Min pensionerade granne berättar att han aldrig har upplevt en sådan långvarig kyla som under detta år. Det har inte uppmätts några nya köldrekord, men dagarna med -20 c eller mer har varit denna vinters normaltillstånd. Några få dagar har det varit lite mildare och då har jag fått passa på att göra den där skidturen i skogen.

Den ihållande kylan kräver sin uppvärmning. Jag blev tidigt varse att jag köpt ett dåligt isolerat hus som kommer att kräva sina åtgärder till vår och sommar. För att begränsa de skyhöga elräkningarna installerade jag tidigt en luftvärmepump och har hittills köpt minst 5 kubik björkved. Dagarnas självklara ritual är eldandet. Några timmar på morgonen och kvällen. Det är en trevlig ritual, men eldandet har blivit i en mycket större omfattning än vad jag hade drömt om.

Det är märkligt att leva med denna bunkervinter i en tid med snabb global uppvärmning. Trots att det har varit ovanlig ihållande kyla här i norr var januari globalt sett den 5;e varmaste januarimånad sedan mätningarna började.

Förr eller senare vänder det. Trots alla minusgrader så trivs jag med mitt nya liv. Det är så vackert ute och solen börjar på allvar åter göra entré. Snart nog värmer den också.

Jag klagar inte. Tycker bara rejält synd om alla småfåglar som inte kan värja sig från kylan. Nötväckan - en ny art i Norrbotten sedan några år, såg vissen ut vid matningen idag. Det påminner mig om att det är dags att köpa mer solrosfrön åt de små när jag gör mitt nästa gästspel i staden.

Tankar och livsfragment 3 februari 2026 - oavslutade relationer

 

Jag går min eftermiddagspromenad runt byn Sundom, min nya boplats i mitt liv. Jag stannar till vid den lilla ån som rinner mellan två sjöar och sedan ut i havet. Ån kan påminna om livet självt. Så hår års är den stilla med ett obefintligt vattenflöde. Andra gånger, som på våren eller efter riklig nederbörd, då är den snabb och strid. Så kan det också vara med våra liv. Ibland går det det långsamt, med tid för eftertanke och reflektion. Andra gånger kan det vara så mycket på gång och det går fort. Ja, kanske ibland för fort.

Hastigheten och görandets tid kommer även till mig framöver, men just nu är det lugnt och stilla. Det finns gott om tid att tänka på det som har varit och det som är. Då och då tänker jag på människorna i mitt liv, de närvarande och de som inte längre är närvarande, men som har har lämnat olika avtryck hos mig. Där finns förstås de som har gått bort, men även de som finns kvar, men som jag av olika anledningar har tappat kontakten med.

Författaren Nina Wähä skriver väldigt fint om gamla vänskapsrelationer som har försvunnit i hennes liv:

"Människor glider ut och in i våra liv. Ibland gör de det med en smäll, eller ett avslut, en stängd dörr, ett farväl. Men de flesta rycks ifrån oss utan att det finns tid eller möjlighet till ett ordentligt farväl....Ibland förvinner de ut ur våra liv som en långsam perspektivförskjutning, det är väl det som brukar kallas för att växa ifrån varandra eller glida isär...men vissa människor lämnar spår i oss, sår i oss. En känsla av något outtalat dröjer sig kvar mellan oss och den andra, och tiden som går gör det näst intill omöjligt att vid senare tillfällen, påspringningar i livet, backa bandet och reda ut  vad som egentligen hände"

När jag läste dessa rader så satte Nina Wähä ord på något jag känner igen. Människor som har varit nära och självklara i mitt liv som inte längre finns där. Jag kommer nog aldrig få någon förklaring till varför det har blivit så, men det kan göra ont och kännas trist.

Jag försöker att se mig som en del av det livgivande flödande vattnet. Med vattnet transporteras näring till nytt liv. Så länge jag lever kan jag skapa nya relationer, möten och mening. Det ökar livsflödet och gör gamla sår mindre påtagliga, även om de kommer att finns kvar. Jag vill leva och verka i det som ger positiv energi, ny livsnäring och i det förhoppningsvis kunna få ge något tillbaka till det som är närvarande nu och ger nya avtryck i mitt liv.

Allt kan inte lagas, men i det lilla så finns det trots allt så mycket att glädjas över och känna tacksamhet inför...