Jag tycker om att vistas i naturen, uppskattar lugnet och stillheten. Efter ett par års funderingar har jag gjort slag i saken och har flyttat till ett litet torp i kustbyn Sundom, knappt 3 mil från Luleå.
Det finns de som undrar hur det det ska gå - flera mil från vänner och bekanta och hur ska det bli den dag jag blir riktig gammal och kanske sjuklig.
Visst kan jag bli sjuk och allt äldre blir jag, men så länge jag har förmånen att leva vill jag så långt det går och leva och prova mina drömmar i verkligheten. Staden finns ju kvar bara 25 minuter bort.
Det kommer att ta sin tid innan jag fullt ut hittar den där vardagliga lunken i allt det nya. Än så länge har tankar och känslor inte riktigt hunnit få ro - det finns ju saker som behöver göras och sådant som behöver köpas in.
Jag söker mig framåt. Trots ett flertal regniga dagar utforskar jag omgivningarna. Jag möts av ett leende öppet kulturlandskap, små berg och bitvis riktigt fina skogar som har sluppit det storskaliga skogsbruket. Jag möter människor på mina vandringar. Till skillnad från i staden blir det naturligt att stanna till och byta några ord. Jag blir välkomnad av de jag möter och det känns fint.
Vet redan nu att jag kan ringa och rådfråga om hjälp om jag behöver det. Det verkar finnas en bysammanhållning som jag tror är mest på gott.
På kvällarna blir det riktigt tyst. En tystad du aldrig upplever i staden. Jag blir tydligare varse de ljud som trots allt finns där - en tickande klocka, klicket från elverket när det drar igång och durren från kylen när den slår av.
Jag provar min dröm. Jag tror och hoppas att det här ska gå bra...
