När man som jag är en längre tid i självvald ensamhet i stugan, då hinner många tankar passera. Vissa just bara passerar, andra kan få mer fäste i mitt huvud. Det kan röra sig om allt i från den egna hälsan till hur det ska gå för oss människor på Jorden.
Den egna hälsan försöker jag hantera genom att leva någorlunda hälsosamt och få energi av sådant som ger glädje. Vad gäller människans villkor framöver är det svårt att känna någon optimism.
Nu har jag kommit till den åldern att då jag tycker det var bättre förr. Jag vet att det är en klassisk devis som har myntats av äldre allt sedan historiens barndom. Nu är även jag där.
När jag ser att demokratierna monteras ner i en oroväckande hastighet i kombination med en sällan skådad kraft i de populistiska krafterna blir jag bekymrad. Det hänger vidare intimt ihop med ett tilltagande kunskapsförakt inför forskarsamhället och en allt starkare förnekelse inför en allt akutare klimatkris.
Lars Strannegård skriver i DN kultur om det viktiga behovet att vara "samvetsgrann", d v s att vara pålitlig och disciplinerad. Det bygger tilliten i samhället och bidrar till ett gott och rikt liv. Strannegård menar att denna "samvetsgrannhet" sjunker bland yngre människor. Jag tänker att kan bero på olika saker. Om vi ser omkring oss är det knappast de "samvetsgranna" som är de globala maktspelarna. Det tar vi naturligtvis intryck av. Sociala medier med olika grad av dessinformation är en kraftkälla som är större vidd än vad vi tror. Yngre människor av idag möts många gånger allt mindre ansikte mot ansikte. Om vi inte möter den andre i verkliga livet kanske det inte känns lika viktigt att stå för sådant som överenskommits.
Om tilliten vittrar sönder då vittrar även det samhällskontrakt sönder som är en förutsättning för demokratin och dess institutioner.
Att våga tro att förändring är möjlig bygger på tilliten till varandra.
Nyligen hölls en gruvkonferens i Älvsbyn arrangerad av bl a Naturskyddsföreningen. En av de frågor som diskuterades var en kommande högst troliga storskaliga gruvbrytningen i ett område med stora naturvärden (Laver). I reflektionerna efterfrågades flera engagerade ungdomar som ska leva med konsekvenserna.
När tankarna blir dystra så tänker jag att de unga inte tycker att det inte är någon idé att bry sig. Makten gör vad den vill ändå.
Än en gång, tilliten måste finnas. Då är det lättare att höja sin röst och känna att jag räknas med.
Allt var inte bättre förr, men framtidshoppet fanns där i högre grad och för många var det viktigt att engagera sig i viktiga samhällsfrågor. Återstår att se om det går att komma dit igen...
