Tankar och livsfragment 16 juni 2025 - Nytt liv i brandvaktarstugan

 

Nordost om min stuga finns lågfjället Välmbapouda. På toppen finns en liten stuga. Detta lilla fjäll och dess toppstuga har under hela mitt liv varit ett återkommande mål för mina vandringar och alltid i mitt blickfång från fönstret i stugan.

Den lilla väderbitna stugan uppfördes under 1930-talet och tjänade under många år som brandvaktarstuga och spelade även en roll under andra världskrigets beredskapsår. Den blåste en gång omkull, men restes upp igen.

Under senare år har den börjat att förfalla och därför är det så roligt att några entusiaster från byn under några år har tagit på sig uppgiften att rusta upp stugan. Välmbapouda kanske är den mest välbesökta toppen i Arjeplogs kommun. Fjället är lättillgängligt från vägen och så erbjuder den vidunderlig utsikt över de stora sjöarna, skogarna och mot fjällen i väster. Riktigt klara dagar kan du till och med se Sareks snöklädda toppar. Så har du då dessutom den gamla brandvaktarstugan som erbjuder bra skydd när vinden ligger på.

Att den nu har fått en uppfräschning såväl in som utvändigt är en välgärning för bygden och oss som älskar denna topp. Här finns såväl solpanel bidrar med värme och även en fin ny kamin för den som vill elda.

Ett stort tack till de om har bidragit till detta och som gör fjället och toppstugan som ett självklart utflyktsmål även för framtida generationer...

Tankar och livsfragment 7 juni 2025 - vägen vidare

 

Så länge jag lever vandrar jag vidare. Den dag jag inte längre vandrar behöver  jag inte bekymra mig om. Vägs ände når vi alla någon gång. Under tiden lever jag vidare med nya tankar och insikter.

Denna dag bjuder på tid för tankar och reflektion. Jag är i min stuga och kan blicka ut över ett stilla regn och höra fåglars sång. Går jag ut kan jag känna den goda doften av en spirande växtlighet.

En äldre mans tankar är långt ifrån den unge vuxnes tvärsäkra formuleringar. Omprövningar och nya insikter, såväl trevliga som mindre roliga är en del av livet. Att jag exempelvis från och med hösten blir landsbygdsbo på heltid fanns inte på min livskarta för så sent som för några år sedan.

Två större omprövningar kring mina så kallade sanningar, d v s sådant som jag var säker på har jag fått ompröva på senare tid. Det gäller såväl materiella som sociala aspekter.

En av mina ledstjärnor i livet har varit att en fri människa äger så lite som möjligt som binder honom. Att vara fjättrad av materiella ting kostar på, såväl ekonomiskt som mentalt. Att jag nu snart är ägare av ytterligare en fastighet går emot det jag trodde var en given princip. Men en princip får aldrig bli överordnad längtan och drömmar. I det här fallet blir just det materiella (ett hus att bo i) en förutsättning för den stillhet och lugn som naturen bjuder där jag vill leva och verka.

Även synen på vänskap har förändras. Tidigare trodde jag att vänskapsrelationer hade större chans att vara livslånga än kärleksrelationer. Vänskapsrelationens möjligheter att reglera avstånd trodde jag skulle vara det kitt som skulle hålla dem levande. Tanken var att vi nöter inte lika mycket på varandra. Som jag ser det nu är det kanske just avståndet som har tömt vissa vänskapsrelationer på en del av sitt innehåll. Det blir inte längre några riktiga möten som kan lösa sådant som skaver.

Jag lever vidare såväl i självvald ensamhet som i kärlek. Jag ser även möjligheter till nya möten. Livsvandringen går vidare till den sista resan. Jag hoppas att fram tills dess få vara en fortsatt nyfiken resenär...