Tankar och livsfragment 27 april 2025 - lugn vandring i Björsbyskogen

 

Jag gör vårens första vandring runt Gammelåkersberget. Gammelåkersberget är inte så mycket till berg, utan mest en en liten höjd i terrängen med lite stenblock invid toppen. 

Hit har jag både gått och åkt skidor många gånger. För att vara i stadens relativa närhet är det en ganska tyst plats där naturens egna ljud får stå i centrum.

Det är alltid något extra med de där första fotvandringarna i naturen. I år har våren varit tidig och bara på skuggiga platser finns någon snöfläck kvar.

Vandringen är en plats i nuet och en plats för minnen. I nuet får jag sällskap av tättingar som rödhake, bofink, sånglärka, större hackspett och talgoxar. En talltita är på talltitors vis nyfiken och blir riktigt närgången när jag stannar och betraktar dess sång i videbusken.

Jag går förbi en liten kallskälla. Här har skogen avverkats för några år sedan, men kallkällan finns kvar. Jag minns en gång för länge sedan då en död kungsfågel låg intill kallkällan vid en av mina skidturer. Det var en vacker död jag minns - den lilla vackra fågeln tillsammans med det rinnande vattnet och den vita snön.

Detta sköna pendlande mellan här och nu och där och då, får jag ofta vid mina återkommande vandringar till kända platser. Nuet har alltid något att berätta och när jag minst anar det öppnas imperfektets minnesarkiv. Det är fint...

Tankar och livsfragment 14 april 2025 - kartan som gör mig glad

 

När jag blickar ut över vår värld är det inte lätt att uppbåda någon glädje. Utan att överdriva så går det riktigt dåligt just nu för demokratin, jämlikheten, freden, den biologiska mångfalden och klimatet.

Jag får söka mig bort till de lite mindre sakerna som kan göra mig munter. En sak som inte är så liten är att det nu har kommit på pränt att ett stort naturreservat har bildats inte så långt bort från min stuga utanför Arjeplog. Jag har vetat det sedan något år, men blir ändå så glad när jag slår upp Lantmäteriverkets karttjänst "Min karta" där reservatet nu är markerat.

Barrskogarna i övre Norrland har åderlåtits hårt från 1970-talet och framåt. Det gäller i lika hög grad bolagsskogarna i Arjeplogs kommun. Åker jag vägen västerut från Luleå till min stuga är i princip hela sträckan någon gång kalhuggen. Det är ingen vacker syn och på vissa högre lägen har planterad skog svårt att etablera sig och de kan förbli kala områden under lång tid.

Att skönheten försvinner är inte det värsta. Mer tragiskt är att naturens ekosystem, det vi kallar för biologisk mångfald, riskerar att förstöras. Renskötseln blir dessutom allt svårare att bedriva i takt med att den gamla lavrika skogen försvinner.

Det är just renskötseln och ett idogt påverkansarbete  från Maskaure sameby som har lett fram till den reservatsbildning som nu har sett dagens ljus. Det här är faktiskt en av de lyckade exemplen som visar att en sameby och ett skogsbolag (Sveaskog) kan komma överens. Resultatet är att samebyns renar nu har ett stort skogsområde som kommer att fredas. Här finns stora kontinuitetsskogar som har plockhuggits varsamt och även helt opåverkad urskog. Det är en fin skog för renarna och för oss som gillar att få vitsas där naturen får verka på sina egna villkor.

Det får vi se som ett litet flödande ljus i vår mörka tid. Jag är tacksam för det...

Tankar och livsfragment 3 april 2025 - i kontakt med ett verkligt liv

Jag har varit några dagar i min stuga och levt ett enkelt stilla liv bortom världens larm och konsumtionshets. Tillvaron i stugan så här års kräver planering och sparsamhet. Matbutiken ligger flera mil bort och jag har inte tillgång till rinnande vatten. Matinköpen har varit noga planerade och vattendunkarna fyllda när jag kommer till stugan. Väl här eldar jag i kaminen, läser, åker skidor, bastar och grillar i all enkelhet. Jag är inte bortkopplad från världen då stugan har fiberanslutning och kaminen får hjälp av en luftvärmepump, vilket är skönt efter en lång vinter.

Då jag har kommit in en bra bit i livets andra halvlek har behovet av lugn och stillhet blivit allt viktigare. Stugan är en bra plats att få perspektiv på världens larm och människans vilsenhet. Det verkliga livet upplever jag i kontakt med naturen bortom en allt mer galen konsumtionshets.

Just konsumtionshetsen verkar fylla ett omättligt behov hos många människor. Jag läste för en tid sedan att svenskarna konsumerar 18 kilo kläder och skor per år. 18 kilo! Det är en ganska tung resväska eller ryggsäck. Jag känner ingen som konsumerar kläder och skor i denna mängd. Då kan jag inte dra någon annan slutsats att det måste finns de som konsumerar mångt mer än så. Kanske 2 eller 3 välfyllda resväskor. Tanken svindlar...

Samtidigt upprörs vi över några procents högre matpriser och tidigare över höga bränslepriser. Jag vet att jag balanserar på en slak lina här. Det finns de som har riktigt tuffa marginaler i sin ekonomi och de som saknar alternativa färdmedel till sin arbetsplats...men den stora majoriteten i Sverige lever ett mycket gott liv ekonomiskt och skulle behöva se över sitt konsumtionsmönster.

Vårt överkonsumerande liv är belastar vår Jord allt mer och är en av de stora bovarna i uppvärmningen av planeten.

Jag kan bli så sorgsen att allt för få verkar se detta samband och än färre  är beredda att att lägga om sina liv på ett mer hållbart sätt.

Tyvärr vänder jag ofta bort blicken och tar inte fighten när jag ser hur människor gör sina okritiska val. Jag vill inte döma, men vet att framtidens dom blir hård.

Jag fortsätter att leva i den nära verkligheten och hoppas att jag i någon mån gör avtryck med mina val...

Tankar och livsfragment 1 april 2025 - den anspråkslösa skogen

 Fäster blicken mot skogen, den anspråkslösa. Skogen där jag vandrat så många gånger. Följt djurens stig, fyllt svampkorgen, jagat upp tjäder och ripa och sett en karaktärsfågel för den äldre skogen, den tretåiga hackspetten. En gång låg här ett renkadaver. Kanske offer för den björn som jag både känt lukt och spår av.

Det är ingen märkvärdig skog. Den har till och från plockhuggits av de bönder som genom generationer har verkat här. Den kallas för kontinuitetsskog, en skog som har brukats, men som aldrig har kalhuggits.

Det är en skog som under överkomlig tid aldrig kommer att få något skydd då den saknar lämningar av döda träd. De som tidigare levde av skogen tog vara på alla vedrester från skogen.

Denna typ av skog blir allt ovanligare i vårt land. Jag kan se det med egna ögon när jag gör min resa till stugan från kusten. Varje gång kantas vägen av något nytt hygge där det funnits äldre skog. Snart är nästan hela den 25 mil långa bilresan kantad av en ända lång virkesåker med avbrott för myrar och sjöar. Det är en sorglig utveckling som dessutom har gått allt fortare på senare år.

Jag kan bara hoppas att den anspråkslösa skogen i närheten av min stuga få stå kvar. Här är ännu tyst, bortsett från en korp som hörs en bit bort. Om någon månad ska här åter sjuda av liv - trastsång i träden, grodspel i den näraliggande tjärnen och myrens anspråkslösa blommor med hjortronblomman som drottning. Jag ser fram emot det...