Tankar och livsfragment - mot årets slut

 Snart är det dags att göra bokslut för ännu ett år. Det går fort att leva nu. Trots att jag gör mitt bästa för att inte dras med i nutidsmänniskans osunda livstempo så går det fort. Det nog bara en känsla, men livet blir ju allt mer livsviktigt ju närmare döden jag kommer. Jag räds inte utslocknandet, men det blir för varje dag som passerar mer och mer viktigt att ta vara på det enda liv jag har och göra något bra av det.

Årets förestående slut blir en av dessa påminnelser om mitt slut. En annan påminnelse är att jag bara har cirka 1,5 år kvar av mitt arbetsliv. Det senare skrämmer mig inte heller. Jag trivs med mitt arbete, men ser ingen mening att hålla fast vid något som ändå kommer att ta slut.

I det lilla kan jag just nu känna mig förnöjsam över mitt liv. Jag trivs både i mitt eget sällskap, bland vänner och med den jag älskar. De viktiga byggstenarna i livet finns där och det känner jag stor tacksamhet inför. Min biologiska klocka kan jag bara till en del styra genom att sköta om min kropp. Än så länge är det kroppsliga förfallet ganska marginellt och jag kan bara hoppas att det får vara så lång tid framöver.

När jag blickar ut utanför min egen bubbla är det svårare att känna glädje och hopp. Faktum är att jag har svårt att se de positiva trenderna för mänskligheten överhuvudtaget. De flesta av oss är väl medvetna om klimathotet och därmed hotet mot hela vår civilisation som vi känner den, men i en tid där vi mer än någonsin behöver samarbeta tycks människor, politik och nationalstater mer splittrade än någonsin. Svaga demokratier blir till allt mer hårdföra diktaturer (Ryssland). Stabila demokratier håller på att vittra sönder inifrån (USA) och sociala medier hjälper raskt till att lägga en blöt konspiratorisk filt över samhällsklimatet.

Det finns många anledningar att vara mörkrädd just nu. Jag orkar inte vara mörkrädd hela tiden. Decembermörkret har varit ovanligt ljus och försonande detta år med många fina dagar med kyla, men sällan med för stark kyla. Hoppas något av detta försonade ljus bär oss nästa år. Det finns trots allt så många människor som gör och vill gott. Allt detta villa jag höra och läsa mer om.

Tankar och livsfragment 19 december 2021 - det lackar mot jul

 Idag är det fjärde advent och fem dagar kvar till julafton. Idag är dessutom två dagar till årets mörkaste dag - midvintersolståndet. Det märks verkligen. Är det inte en klar dag då känns det som att jag lever i mörker hela tiden. Det är inte riktigt sant, men nästan.

Säkert är det ett av skälen till att jag tycker att denna tid på året är lite extra krävande. Jag aldrig har varit den som gjort stora vågen av julen.

Jag är ingen julig människa och kommer aldrig att bli det. Läste i veckan om en studie där man tittat på varför så många får hjärtinfarkt och stroke under julen. Resultatet var inte det som säkert många av oss trodde. Det är inte den rikhaltiga julmaten och de alltför många snapsarna därtill som i första hand utsläcker livet för vissa - utan det är främst för den höga stressnivån julen tycks skapa.

Att julen bygger orealistiska krav och förväntningar är ju inget nytt, men studien var ändå en överraskning även för mig. Själv ser jag det närmast som ett utslag för vårt fjättrande vid det materiella som får sina värsta uttryck i julhandeln. Den är osund för miljö, klimat och således även för oss människor. Det räcker att gå en stund genom staden för att känna av hetsen.

En kanske 4 årig ficka med sin mamma gav det gestalt igår. Mamman kom med raska steg längs med Storgatan med två välfyllda påsar i händerna då flickan frågar - "vad ska vi nu köpa, mamma?"

Det är tur att den jag älskar har ungefär samma inställning till julen som jag. Därför tror jag att det kommer att bli en riktigt god jul. Med detta sagt önskar jag er alla en skön och stressfri jul!

Tankar och livsfragment 12 december 2021 - myren

Kommer just från en vandring längs med strandpromenaden och på isvägen i ett tilltagande decembermörker. Skogsvandringarnas tid är förbi detta år och snötäcket är ännu för tunt för bra skidåkning.

Minns en av alla dessa senhöstvandringar i det relativt nära landskapet en bit ifrån staden. Det var en absolut stilla dag, lite vitpudrad av snö och några minusgrader.

Jag blev ganska länge sittande invid en myrkant med kaffet och det övriga fikat. Myrar är nog inte platsen de flesta söker sig till, utom under hjortrontiden förstås. Den förknippas oftast med väta, ogenomtränglighet och blodsugare av skiftande storlek. Myrar under högsommar kan vara jobbiga, men så finns ju övrig tid på året. Ofta är myren en stilla plats, fri från störningar mitt i naturens långsamma skapelse. Myren är ju den ultimata platsen för långsamhet och stillhet. Alla de träd som finns här växer mycket långsamt. Faktum är att du kan  hitta de absolut äldsta träden just på en myr, hur oansenliga de än kan verka.

Troligen är det denna känsla av stillhet och avstannande jag uppskattar med myren. Just den där dagen då jag besökte en av Hertsölandets myrar kände jag delaktighet i livets mycket långsamma puls. Här var nära nog fullkomligt tyst, förutom en nötskrika som tog ton på sedvanligt mindre smickrande sätt och ett par talltitor som sökte sig fram.

Jag börjar bli äldre då takten i livet också blir långsammare. Faktum är att jag med mina dryga 62 årsvarv går allt mer i otakt med det mänskliga livets i mitt tycke alltför hektiska puls. Tur att jag och andra sådana som jag kan ha naturen och myren som en god kamrat. Den följer alltid sitt eget tempo, oberoende av människans olika nycker...

Tankar och livsfragment - kylan och socialt samspel i vår samtid

 Det blev ingen skogsvandring idag, men väl en en längre vandring i staden och dess absoluta närhet. Rejält påklädd vållar den 20-gradiga kylan inga bekymmer. Faktum är att jag får slå av på takten med mina steg för att inte bli allt för varm efter ett tag. Det är just det som är utmaningen så här års, att klä sig varmt, men inte alltför varmt när du går en längre sträcka.

Jag möter en del människor på turen, mest pensionärer förstås. Cityfolket och de unga håller sig till centrum där det kan vara mer uppknäppt.

På morgonen ser det annorlunda ut. Jag gick en morgon i likvärdig kyla som idag från Marianne på Skurholmen till jobbet i centrum. Faktum var att alla ungdomar inte åkte buss - men de borde nog ha gjort det för att vårda sin hälsa och inte få köldskador. Jag kunde förundras  hur flera av dem gick i maklig takt, ganska tunnklädda och naturligtvis ivrigt i samspel med nutidens ständige följeslagare - mobilen.

George Orwell skrattar nog i sin himmel över hur det där övervakningssamhället han förutspådde har artat sig. Han fick ju så rätt och samtidigt så fel. Via våra mobiler är registreras våra göranden hela tiden. Inte av staten utan den anonyma industri som heter Facebook, Google och många andra. Mobilen har ju för flertalet, men framförallt för unga blivit kanske den viktigaste platsen för socialt samspel i vår tid. Som den ojande gamling jag håller på att bli undrar jag naturligtvis vad det gör med oss människor nu, men kanske mest på sikt.

Att vi på olika sätt används i det anonyma kapitalets tjänst kan vi vara säkra på och det otäcka är att vi inte vet när, hur och på vilket sätt.

Umgänge av mer traditionellt slag blev det i helgen. Mycket teater, god mat och dryck. Samtalen var goda och öppenhjärtliga. De kretsade kring politik, natur och familj. Vi bjöd på vår sårbarhet och det där svåra att vara människa emellanåt.

Men en sak slog mig och gjorde mig betänksam. Vi åt och drack god öl på puben Bishop arms. När jag blickade ut över den nästan fulla lokalen så var där människor i nästan alla åldrar. Åldersblandat ja, men så vitt jag kunde se fanns där ingen med annan hudfärg än min. Även lilla Luleå är en väldigt segregerad stad och i dess kölvatten sprids fördomar och rädslor. Inte minst på sociala medier via våra mobiler...

Tankar och livsfragment - måndagsvandraren

Från och med i höst är jag ledig måndagar. Veckans tråkigaste dag får därmed lite guldkant. Måndagarna under hösten har ofta varit synonymt med vandringar i naturen för mig. Vandrar gör jag ofta och med mer ledig tid blir det ännu mer av steg och umgänge med naturen.

Den senaste veckan har det kommit lite snö och kylan har slagit till. Det har inte kommit mer snö än att det fortfarande går ganska lätt går att ta sig fram längs skogens stigar och oplogade vägar.

Idag gjorde jag kortare tur vid Hertsöträsk och följde leden ner till havet. Jag möttes av en vacker, helt tyst och snöklädd skog. Här kunde jag vandra helt ostörd med mina tankar, eller snarare gör mig fri på tråkigt tankegods. Det är ju just den läkande förmågan naturen ofta har på mig.

I skogen fick jag ett möte. Det var en järpe som verkade förundras över min närvaro och inte ville flytta på sig förrän jag var helt nära. 

Havsisen kändes stadig under mina fötter, men för säkerhets skull gick jag helt nära land. Efter en stund hittade jag det vindskydd, som jag sökt, men inte uppmärksammat tidigare från leden en bit in i skogen. Här blev det kaffepaus med den medhavda bullan. Även vid det isbelagda havet var det helt stilla, förutom de små rörelser som hördes från isen. Jag förundrades att kyla kan vara så olika. Det var minus 16 c, men kändes ändå behagligt. Minns ett annat tillfälle i dessa marker tidigare i höst med regn, blåst och några plusgrader. Då kändes det betydligt ruggigare än nu.

Förnöjsam i sinnet vandrade jag vidare ett tycke på isen och sedan upp genom skogen mot bilen igen. det räckte med dryga 5 kilometer i vacker vinternatur för att förgylla min dag. Vem vet, det kanske blir en ny vandring nästa måndag, hoppas det.

Tankar och livsfragment - klimatkris och felaktig signalpolitik

 Det är första advent. Vi lämnar snart november bakom oss och fortsätter in i ett fortsatt tilltagande mörker fram till jul. Under veckan har det i omgångar kommit lite snö som gör allt det där mörka något mindre mörkt. Senaste dagarna har även kylan slagit till. Inte den starka kyla som hemsöker västra Lappland, men 17 minus och bitande vind känns så det räcker. Vi ser ut att få nära nog en normal november temperaturmässigt. Det var många år sedan det hände senast.

Under veckan har vi dessutom upplevt den värsta politiska turbulensen på mången dar i Sverige. Alla tycks skylla på alla. Facit blir troligen den svagaste regeringen sedan Ola Ullstens ministär i slutet på 1970-talet. En regering som dessutom delvis ska sjösätta en blåbrun budget.

Största förloraren är som vanligt miljö och klimatfrågorna. Inte nog med att centern ytterligare lyckades stärka skogsägarnas makt till alla skogslobbyisters stora glädje så sänks bl a bensinskatten och mindre pengar avsetts till att skydda fjällnära skog..

Visserligen ingen dramatisk kursändring, men ändå en liten politisk härdsmälta. Inte minst mot bakgrund av vilka signaler Sverige sänder ut till sin befolkning och till Världen.

Det är som att klimat och miljöfrågan sjunker ihop totalt så när inte något toppmöte pågår eller en naturkatastrof drabbar oss.

Att klimat och miljö fortsätter att vara en ickefråga tycker jag blev talande då några ledarskribenter i dagens "God morgon Världen" skulle tycka till en den senaste politiska utvecklingen och vilka följder den kommer att få. Inte med ett ord nämndes klimat och miljö. Så sorgligt, så skamligt....

Tankar och livsfragment 22 november 2021 - sista barmarksvandringen

 Idag är det måndag igen. Sedan en tid innebär det en extra ledig dag för mig. Ute är det redan mörkt och det faller ett lätt snöfall. Innan snöfallet kom hann långfärdsskridskoåkarna få sitt lystmäte på isen. Nu tjuter det i isen när havet börjar röra på sig.

Igår var det en annan dag och ett helt annat väder. Jag visste att vintern skulle göra rejäl entré framöver så det har var troligen sista tillfället att få vandra i barmark. Och vilken vandring det blev! Vi tog oss ner till Piteå och därefter dryga milen västerut till byn Svensbyn. Här återfinns Eliasleden. En riktigt fin pärla i det kustnära landskapet. Leden är totalt 26 km lång och det går att göra olika vägval.

Dagen var klar, solig och med ett lämpligt antal minusgrader. De ljusa timmarna är få så innan klockan 10 var vi iväg. Vi visste inte alls var vi skulle möta och blev smått överraskade över den bergiga terrängen. På sina ställen var det gott om sten, block och svallis, så det gällde att ta det försiktigt.

Men vilken fin vandring det var. Bitvis vandrade vi igen riktigt fin gammelskog och utsikten från bergstopparna skämdes inte för sig. Markerna påminner lite om Skuleskogens nationalpark till sin karaktär.

Det blev en riktigt fin vandringsfinal för året och en plats som jag kommer att återkomma till för att upptäcka mer.

Nu går vi in i mörkertiden. Hoppas på måttlig kyla och snö. Just nu ser det mer lovande ut än vanligt. Hoppas!

Tankar och livsfragment 15 november 2021 - med betraktarens blick från en fin utkikspunkt

 Under helgen har november visat sig från sin finaste sida med en hel del sol och ett lagom antal minusgrader. Vandraren i mig längtar ut dessa dagar och igår gjorde jag en fin vandring upp på Vikberget. Vikberget är det mer kända Bälingebergets småkusin, strax öster därom. 

Det finns en direktstig från Bälinge upp till Vikberget. Så här års är den vägen att föredra framför att gå via Bälingeberget på hala klapperstensfält.

Som så många andra platser finns tydliga spår efter skogsbruk en stor del av vägen mot toppen. Ungskogen är bitvis tät och kommer aldrig bli någon riktig skog om den inte gallras ut. 

Sista biten mot toppen öppnar sig landskapet. Här finns små klapperstensfält, fina berghällar och lågväxande skog av mycket gammalt slag.

Jag möter ingen vandrare på vägen, men vid vindskyddet på toppen sitter ett gammalt par. De har varit här många gånger från och vandrat och skidat från flera håll. Roligast är det på våren då de skidar över Bälingeträsket och går på skaren upp på berget. Paret är väldigt sociala och verkar vilja ha mitt sällskap, men jag tackar för mig. Jag vill vila min blick och mina tankar när jag blickar  ut över vidderna. Det blir på samma plats där jag alltid brukar sitta när jag besöker denna topp.

Den bleka novembersolen värmer lite och en försiktig vind spelar i träden. Spelar, eller snarare sjunger gör även ett par sångsvanar långt bort. Förundras över att de fortfarande är kvar i det frusna landskapet,  men det finns ju fortfarande öppet vatten i strömmande vattendrag.

Tankarna kommer och går över kaffet och fikat. Platsen där jag sitter är oexploaterad av människan, men hennes avtryck kan jag både se och höra. Trafiken från riksvägen hörs tydligt när ljudet transporteras med vinden. I mitt blickfång i sydväst breder Markbygdens vindkraftspark ut sig. Det är visst 600 vindsnurror nu och det ska bli 500 till. Priset för vårt välstånd och tillväxt är stort. Naturen har ingen egen röst. Den som inte ropar blir aldrig hörd och den natur som en gång har exploaterats kommer under överskådlig tid inte återskapas igen. Den fina natur som omger mig ger ett lugn, men helt lugn blir jag aldrig när jag ser vad människan gör med natur och miljö...

Tankar och livsfragment 7 november 2021 - stugan i kyla och mörker

 Kanske är det stugsista för året. Det vet jag aldrig. Längtan tillbaka till mina marker finns där ständigt. Lyssnar för tillfället på en spellista med Nick Cave och Leonard Cohnen. Skön lite depressiv musik när mörker och kyla omfamnar stugan. Därute tjuter isen i den 12 gradiga kylan och och ett försiktigt norrsken visar sig även denna kväll. Här inne jobbar luftvärmepump och kamin för fullt för att hålla värmen. Efter tö och mycken blöt nederbörd är vintern på ingång, åtminstone här uppe.

Helgen har bjudit på en förvinter av bästa märke, Massor av låg flödande novembersol och lagomt många minusgrader. Terrängen har fortfarande erbjudit vandring, även om den varit lite krävande bland skarsnö och barmarksfläckar.

Helgen som varit har också varit den helg då vi lite extra påmints om de som lämnat oss. Just här i stugan finns det så mycket som ger påminnelsen bland alla platser de jag passerar.

Även jag har sedan ett par år passerat de sextio och kroppen påminner mig emellanåt att livets middagshöjd är passerad.

När jag ännu en gång blickar ut över mina älskade Gaikaberg inser jag med pragmatisk visshet att de är nära nog eviga, men att jag får hela tiden känna tacksamheten inför att ännu en gång återvända.

Livet är en liten ljusglimt i ett evigt mörker. Den ljusglimten vårdar jag ömt...

Tankar och livsfragment 1 november 2021 - om att se skönheten i en grå tid

 På min lediga måndag går vi in i november. Årets mest hatade månad, enligt många. Jag tillhör dem som inte håller med. December är på många sätt mer krävande, då det är ännu mörkare och vi sällan har någon stabil vinter värd namnet.

Men visst, november innehåller många dagar med en väldigt nertonad färgskala. Ja - vissa dagar nästan ingen färgskala alls utom olika nyanser av grått och vitt. Så har det varit de senaste dagarna med en tidvis tjock dimma som helt har bäddat in staden och det omgivande landskapet.

Det här är årstiden då det gäller att se ljuset och skönheten i det tilltagande mörkret. Igår gjorde jag och Marianne en fin vandring på Seskarö. Det var dimmigt och grått, men en skön dag för vandring i skogen och invid havet. Vi kunde lokalisera ett fiskgjusebo och såg några svartfåglar som inte var kråkfåglar, utan storskarvar invid havet.

Innan dimmorna drog in fick staden i slutet av veckan ett par magiska dagar. Under ett par dagar var de sällan stilla fjärdarna som omger staden helt stilla. Inte en vindpust och mycket vackra vattenspeglar i samspel med det omgivande ljuset. Det var en fröjd för ögat.

Aldrig har väl Bergnäsbron varit så vacker i kvällningen som då när dess upplysta bågar speglade sig i det blanka vattnet.

Var årstid och månad bär på sin skönhet. Ibland är den lättfunnen och andra gånger får vi leta längre...men den finns ofta där för ett vaket öga och för den som förmår att stilla sig...

Tankar och livsfragment 25 oktober 2021 - förvinter

 Idag ser jag ut över en ganska grå måndag efter en regnig natt. Det finns nån sorts skönhet i allt det grå där solen emellanåt kan skönjas mellan dimmolnen. Allt tillsammans med ett helt spegelblankt vatten.

Det är förvinter vid Norrbottens kustland. Det är en ganska utdragen period innan den riktiga vintern etablerar sig. Kallt vissa dagar och ett antal plusgrader andra. Det är även en nederbördsrik tid där vindriktningen avgör om det blir snö eller regn. Nordlig vind innebär ofta snö och sydlig vind från det ännu relativt sett varma havet innebär regn.

Förvinterns långsamhet skiljer sig mycket från våren. Tiden mellan vår och sommar går ofta fort. Det behövs inte mycket värme för att naturen fullkomligt ska explodera. Det är som naturen efter en lång djupfrysning verkar ha lagrat energi som släpps loss med full kraft.

Under helgen visade sig förvintern från sin vackra sida. Förra veckans snöfall började bädda in landskapet. Jag gjorde ett par skogsvandringar. Det var lite märkligt att se hur olika mycket av snön som lagt sig. Ute vid havet fanns ingen snö. Några kilometer innanför kusten fick jag delvis pulsa fram på vissa ställen, alltmedan det var nästan bart på andra. Allt beroende av markfukt och hur kälad marken hunnit bli.

Bilden nedan typisk för denna tid. Våtmarken är mättad av fukt. Det är likt en mikroskärgård med öar  av fukt. En bild av naturens stillhet som gör gott med min blick som jag fäster länge...

Tankar och livsfragment 18 oktober 2021 - skogen

 Idag har jag min lediga måndag. Tidigare idag gjorde jag en skogsvandring en bit utanför staden. Jag fortsätter att göra mina vandringar så länge det är möjligt. Just nu finns det lite snö i skogen, men framförallt mängder av vatten efter den senaste tidens rikliga nederbörd.

Förra helgen blev det vandringar av ett lite annat slag i min stuga nedan Arjeplog. Där vandrar jag i mer kuperad terräng, över berg och myr.

Jag älskar skogen och då pratar vi om den orörda eller varsamt brukade skogen. Just denna skog som jag kallar den riktiga är ju allt mer undanträngd och hotad. 

Jag har nyligen sett Vetenskapens världs serie "Slaget om skogen" i SVT. Den var på många sätt lärorik, men även så sorglig. Här lyftes olika aspekter kring skogen fram och de stora intressekonflikter som finns mellan skogsindustrin på ena sidan och naturvården på den andra. Då jag tillhör dem som befinner mig på naturvårdssidan, kan jag inte se att det är möjligt att avverka skogen i den takt vi gör nu, och med skogsbruksmetoder som bidrar med stora koldioxidutsläpp och utarmning av biologisk mångfald.

Har du inte sett denna serie så rekommenderar jag den varmt. Men - det var faktisk en sak som aldrig togs upp i programmet. Skogsbolagen vurmar för kalavverkning, markberedning och plantering. Man menar att trädplantager är det det effektivaste sätt att få fram mer skogsråvara.

Nedan ser du en bild från baksidan av Lill-Gaika. Det mesta av skogen mellan Lill och Stor-Gaika kalavverkades under 1970 och 1980-talen. Här har sedan dess både markberetts och planterats. På stora ytor ser det ut som bilden visar, d v s en obefintlig återväxt. Så här ser det ut på högre höjd på många platser i vårt nordliga län. Om vi bortser avsaknaden av naturvårdshänsyn så är ju detta en flopp även i långsiktiga ekonomiska tal. Under överskådlig tid kommer ingen skog växa här, om ens någonsin.

På andra sidan Lill-Gaika avverkades det mesta av skogen i mitten av 60-talet. Här fick frötallar stå kvar. Det tog visserligen tid, men här växer idag en frodig ungskog igen.

Kalhyggesbruk utarmar alltid naturen och är helt olämplig i mer fjällnära skog. Ska vi ha någon riktig skog kvar och få skogsvirke av kvalitet så är det äldre brukningsmetoder som måste komma till heders igen. Vetenskapens världs serie visar också på exempel att detta är möjligt.

Tankar och livsfragment 10 oktober 2021 - vandrarens kretslopp

 Naturen har sitt kretslopp som följer av årstiderna. Nu är det höst, naturen stillar sig och börjar förbereda sig för vintern.

Jag är åter i stugan denna helg. Troligen den sista helgen för året med tvåsiffriga plusgrader och med svetten som lackar under utanpåskjortan när jag går upp på ett av mina berg - Lill-Gaika. 

Det finns ett kretslopp även i mina vandringar, inte naturens, utan det återkommande utfärderna där stigarna, myrarna, och sluttningarna är desamma med mycket små variationer. Jag följer ofta naturens egna stigar, d v s djurens som ger en tydlig fingervisning vilken väg som är enklast där terrängen är svår.

Mina vänner och jag brukar kalla dessa återkommande vandringar som görs igen och igen för rutiner och upprepningar. Det är vilsamt att veta vilken rundan ska bli. Dessutom blir det aldrig tråkigt då naturen är i ständig förändring, om än så liten.

Gårdagens rundtur vid och upp på Lill-Gaika tillhör nog en av de vanligaste när jag är i stugan. Utsikten från toppen är fin trots den relativt ringa höjden och sällskapet med den riktiga gammelskogen i toppterrängen skäms inte för sig. Det lilla berget har genom åren varit häckningsplats för såväl jaktfalk som fjällvråk. Igår var det stilla vid min utkik över Ganjaureudden och Välmba. Såg och hörde endast en större hackspetts födslosök bland torrfurorna i sluttningen.

Jag får en stark känsla för markerna vid mina vandringar. Jag är blott en tillfällig gäst i detta landskap -  men en tacksam sådan som redan längtar tillbaka till nästa tur och nästa och nästa...

Tankar och livsfragment 4 oktober 2021 - måndagsvandring i regnet

 Vandring är för mig ett sunt berusningsmedel. Hur än mitt kropp och psyke mår så är alltid välmåendet större efter min tur.

Idag är det måndag och min lediga dag. Jag visste redan igår att dagen skulle erbjuda regn och blåst - så jag var förberedd. Jag råkar också vara den där typen av person som gillar att planera och att ha framförhållning. Överraskningar och speciellt mindre roliga sådana är liksom inte min grej. 

Planeraren i mig hade därför med vissheten om regn att det skulle bli en liten vandring - oavsett väder. Det gällde bara att hitta en tur som kunde erbjuda vindskydd till kaffet - ett måste för varje tur i naturen tillsammans med smörgås och något sött därtill.

En välordnad rundslinga vid och bakom Hertöträsk blev mitt val. Här finns gott om vindskydd och en dag som denna helt tomt på människor.

Det blev en fin liten tur. I skogen märkte jag inte mycket av regnet och blåsten i mitt regnställ. Vid Hertsöträsk fick jag känna på väderleken desto mer med regnet i sidled och kulingstyrka i vinden. Vindskyddet gjorde för dagen verkligen rätt för sitt namn. Desto godare kändes kaffe, smörgås och madelkubben när jag kurade ihop mig i ett torrt hörn av vindskyddet. Känslan av det där välmåendet spred sig i kroppen.

En sak är säker - mina måndagsvandringar fortsätter - oavsett väder. Så väl livet, naturen och vädret har olika ansikten och allt bär på sin skönhet, så länge jag ser och söker...

Tankar och livsfragment 26 september 2021 - vandring i skiftande landskap

 Ännu en dag är passerad i min stuga. Det allt tidigare mörkret omsluter stugan och även mig. Här i stugan blir jag ganska tidigt trött. Det finns inget artificiellt ljus som stör förutom lågmäld inom och uthusbelysning. Går jag en bit från huset blir det riktigt mörkt. Ikväll i himlen mer mulen så det finns ingen måne eller något norrsken som ger ledljus.

Dagen är desto mer färgrik. Ännu är den risbeklädda marken gul och röd och ännu ger gula och rödgula lövträd lyster i solskenet. På stugtomten har björkarna under helgen släppt det mesta av sina blad. Allt det intensivt gula har flyttat sig till marken.

Idag gjorde jag den återkommande vandringen mellan Gaikabergen till Ganjuareudden  och över myrarna tillbaka. Här möter jag som vanligt ingen. Ja, om man bortser från ripor, orre och tjäder jag jag stöter upp på min vandring. Jag är mestadels tom på tankar och känslor och tar in det som kommer i min väg. 

Jag vandrar genom ett skiftande landskap. Det är sugande steg över blöta myrar, gammal skog med lämningar från medeltid, skonsamt brukad skog och på höjderna det ovarsamt brukade bolagsskogen. Mellan och en bit upp efter bergen återfinns hyggena. Nu 40 år och äldre. Här är det tunt med återväxten. Ja, på vissa ytor ingen återväxt alls. 

Tänker på skogsbolagens argument att växande skog binder koldioxid. Problemet är bara ett på många platser där bolagen kalhugger här i norr finns knappast någon återväxt. Det är platser som aldrig har varit kalhuggna. Kärvt klimat, snösvamp och älg sätter käppar i hjulet för all den koldioxid som ska bindas.

Så här på hösten får de gamla hyggena trots allt ett försonade drag. Det som växer är björk. Den dag i sen september lyser det fula hygget i starkt gult. Det får mig om så bara för en stund bortse från människans dumhet och kortsiktighet...

Tankar och livsfragment 12 september 2021 - mot blodomloppets tid

 Jag stannar till vid den till synes anspråkslösa myren - barnkammare för många insekter och platsen för de eftertraktade gula bären. Nu håller det korta intensiva livet på myren stilla sig, hjortronbladen förmultnar  och de kvarvarande insekterna är förvinnande få.

Det är påtaglig höst i mina marker, tiden då den stora tystnaden börjar breda ut sig. Jag brukar också kalla  det för blodomloppets tid. När du är ute i naturen och det är tyst så känner du bruset av det eget inre liv, ditt blodomlopp.  Lugna höstdagar i naturen blir det påtagligt om du stannar och lyssnar.

Men även en lugn och stilla höstdag är det aldrig riktigt tyst. Efter ett tag hörs flockar av småfåglar i träden som samlas i träden inför flytten och inte bara en, utan flera hackspettar hörs på min vandring genom skog och myr. Nu är det snart åter stannfåglarnas tid - de riktiga överlevarna som får mer utrymme i naturen.

Det här är en av de finaste tiderna på året - färgerna, stillheten och den stora möjligheten ett fästa uppmärksamheten på något nästan omärkligt som sker framför dina ögon. Skönheten är inte alltid storlagen, men den växer med den fasta blicken och det nyfiket aktiva lyssnandet...

Tankar och livsfragment 11 september 2021 - Arjeplog, samhället som lever

 Det skrivs mycket om stadskärnor som tappar allt fler av sina butiker. En gång i tiden var det fullt av småbutiker, sedan byggdes gallerior där småbutiker konkurrerades ut av större kedjor. Därefter byggdes stora köpcentra utanför staden, oftast med samma kedjor som tagit över i städerna. Ofta fick en mindre butik i kedjan vara kvar i galleriorna i staden, men inte alltid. På senare tid börjar även stadens gallerior föra en allt mer tynande tillvaro då många av kedjornas butiker har slagit igen. Köpeshandeln sker allt mer på nätet. Återstår att se hur länge de större köpcentra utanför staden klarar sig.

Det är en av dessa samhällsförändringar, eller jag skulle snarare vilja säga samhällsförsämringar som sker i vår tid. Jag är ganska säker på att vi innerst inne mår bra av ett levande centrum där vi möts och språkas, Vi är sociala och livet blir så mycket fattigare när olika sociala sammanhang försvinner, även så bara för inköpet av en tröja.

Det verkar vara de mindre städerna som har det tuffast. Storstäderna klarar sig alltid. Mindre samhällen långt ifrån de större centralorterna kanske också klarar sig bättre.

När jag är i min stuga gör jag mina inköp i Arjeplog. Arjeplog är till ytan en av Sveriges största kommuner men till antalet innevånare en av de minsta. Här finns ICA och finns Konsum (eller COOP som det visst heter numera). Här finns också ett antal butiker som så länge jag minns alltid har funnits. Martins Möbler är rörig och charmig som den alltid har varit och Granns järnhandel (numera ingående i Järnia) har nästan allt man kan önska sig inom just järn, färg och fritid. Här står ofta gubbarna och pratar med personalen länge och väl och som kund får man inte ha bråttom.

Det kanske är just det som är det samhållande kittet i det lilla samhället Arjeplog. De flesta verkar i någon mening känna varandra. Man pratar och hejar på varandra. I en större ort blir allt mer anonymt. Det är långt till kusten så jag skulle tro att man värnar om den service och de butiker som finns.

I näthandelns tid finns det liv i lilla Arjeplogs centrum - lite hoppfullt trots allt.

Tankar och livsfragment 7 september 2021 - mer ledig tid

 Ju äldre jag blir desto mer inser jag att livet är kort och i högsta grad ändligt. När nu generationen före mig helt är borta blir det än mer tydligt. 

Vad gör jag då av återstoden av dagen? Allt fler väljer att arbeta allt längre. Något som också uppmuntras med en lägre beskattning. En del kommer att  få en låg pension och jobbar vidare med anledning av det, andra jobbar vidare bara för att de trivs med jobbet och för att det ger mening.

Jag är ingen av dessa människor. Jag har ett jobb som i många stycken är trevligt, men aldrig så trevligt att jag skulle välja det framför ledigheten. Min pension kommer väl att bli sisådär, men då jag inte har så stora materiella behov så tänker jag att det nog kommer att gå bra.

Jag har svårt att förstå alla dessa som håller sig kvar i arbetslivet långt in i pensionsåldern utan att behöva det. Var sak har sin tid. Att få gott om egen tid blir lite som att bli barn på nytt med den äldres livserfarenheter - att få massor av tid att utforska livet på nytt.

Jag blir snart 62 år och  kommer att sluta jobba vid 64. Nu från och med september ger jag mig lite extra ledig tid då jag har valt att jobba 4 dagar i veckan. Måndagar kommer att vara arbetsfria. Igår hade jag jag min första fria måndag. Det kändes väldigt fint. Speciellt då jag är i min stuga. Lika fint är att jag kryddar den med 4 kvarvarande semesterdagar och kan då få tid att vara i mina marker ändå till nästkommande måndag.

Jag närmar om än med små steg den arbetsfria tiden. Känner mig tacksam över livet och de möjligheter som står till buds...

Tankar och minnesfragment 23 augusti 2021 - en föraning om höst

 Efter en varm sommar har natur och klimat åtminstone för tillfället hittat sitt normala tillstånd. Jag är i min stuga och ser en årstid i förändring. Borta är sommarens alla värmeböljor. Det blåser en kylig vind, korta lätta regnskurar avlöser vandra, myrarna börjar gulna och ett och annat blad singlar ner från träden.

I årstidsväxlingen blir naturens alla individer åter mer synliga. Jag ser havsörnen på sitt jaktstråt för andra dagen i rad. Ett tag kretsar den inte så många meter upp i luften ovanför mig, innan den konstaterar att jag inte är något bytesdjur. Stora flockar av småfåglar börjar samlas inför flytten. På morgonen har jag massor av bergfinkar på marken kring stugan och bland träden. Smålommarna ömsom sjunger och jämrar sig på sitt typiska vis och på min vandring i skogen ser jag både stenfalk och gök. Ett gäng sarvrenar håller till i närheten av stugan och är ibland före mig i svampplockningen. Roligare är då att haren tycks vara kvar trots örnens upprepade jakt.

Den svalkande hösten är min tid. Världens larm och oro ljuder allt hårdare. I denna miljö kan jag åtminstone tillfälligt freda mig för alla oroliga tankar över hur allt ska bli. En tragedi i Afghanistan kommer till slut även beröra mig och dig. Ja, för allt inte tala om klimatförändringarna som kommer att påverka oss alla, troligen mycket snabbare än vad någon forskare säger.

Nu börjar mörkret falla därute. I morgon ska det bli en fin dag, en dag för vandring innan det bär iväg mot staden och plikterna igen.

Tankar och livsfragment 15 augusti 2021 - På resa genom inlandet med skogen i blick

 Min sommarledighet är slut. Jag har hunnit jobba ett par dagar och livet söker sig åter mot sin normalitet och sina inrutade former. In den mån sker och ting kan bli normala i en allt mer orolig värld.

Jag tänker på min sommar med glädje. Jag har gjort allt det där jag planerat, haft massor av egen kvalitetstid och gjort saker med den jag älskar. Det senare var bl a en resa till södra delen av vårt land där vi besökte för mig helt nya platser.

Resan tillbaka gjordes genom inlandet. Ja, glesbygden och och för många kanske helt okända platser. Jag gjorde en liknade resa i motsatt riktning genom inlandet för 13 år sedan. Jag är begåvad med ett ganska bra långtidsminne. Ur minnet kunde jag konstatera att platserna såg ganska lika ut som då, ja möjligen än mer övergivna. Ordet tillväxt har nog inte funnits på kartan i det lilla samhället Ytterhogdal på väldigt lång tid...

Vad jag också med tilltagande sorg och vrede kunde se var det allt mer sargade skogslandskapet. Visst var det trasigt av storskaliga hyggen redan för tretton år sedan, men sedan dess tycks skövlingen bara ha ökat. Hyggena med så kallad markberedning gör att man kan tro att att någon bomb har slagit ner på åtskilliga platser. Det ser helt enkelt för jävligt ut. Skogsbolagen agerar dessutom allt mer ogenerat. Tidigare lämnades ofta ridåer av träd närmaste vägar och bebyggelse. Så icke nu. Dessutom kunde vi se hela berg på relativt hög höjd (ca 600 öh) som åderlåtits på all skog. Hur tror man att det någonsin ska bli någon återväxt på så utsatta ställen? Troligen bryr man sig inte. Efterfrågan på virke är stor och då går profit före natur och klimat.

Många och framförallt våra beslutsfattare skulle behöva göra denna inlandsresa för att se vad landet Sverige håller på med. Visst - det finns fin orörd eller varsamt brukad skog i fjällnära områden och bland skogsägare som inte ser sin skog som en industri. Skogen nedan finns finns några kilometer från min stuga. Varsamt brukad skog - en fröjd för ögat och trevlig att vandra i - men snart allt mer sällsynt.

Tankar och livsfragment 30 juli 2021 - Heldagsvandring till Jurunjaure

 Då mina fötter inte längre är i helt toppskick är längre fjällvandringar med tung packning inte längre något alternativ. Det är tur att det finns fina alternativ där du på en dagstur kan få uppleva allt det där vilda i fjällvärlden och dess skönhet.

Min fjällvärld är Arjeplogsfjällen. Det är ett vidsträckt fjällområde som ligger lite vid sidan om och inte lika omtalat som många andra områden utefter fjällkedjan. Här finns inga fjällstationer och mycket sparsamt med stugor för den mer bekväma fjällvandraren. Med andra ord kan du ofta vandra helt själv utan möten med andra.

I förrgår gjorde vi en heldagstur till Jurunjaure. Det är en av de mer publika sträckorna då den är lättillgänglig från Silvervägen. Vandringen ger ett fint panorama över gränsfjällens vidder och också en god portion nostalgi då jag passerade detta område vid en av mina tidiga vandringar med barndomskompisen Per 1980. Då var det lite strapatsfyllt med frost på natten och väl klena sovsäckar. Denna dag var det istället värmen som blev prövande.

Det blev många stopp för att fylla på vätskedepåerna och naturligtvis ett bad i fjällsjön Jurunjaure. Belöningen var den fina sikten i solen och alla sköna vyer som följde med oss på vandringen.

När jag och Per vandrade här för dryga 40 år sedan mötte vi inte någon. Denna dag blev det många glada tillrop till både fiskare och barnfamiljer. Alla tycktes glada och uppspelta trots högsommarvärmen och avsaknaden av en svalkade vind.

Naturen helar och gör oss gott. Jag tror att pandemin har fått allt fler att upptäckta det. Nu planerar jag för nästa heldagstur, återstår att se vad det blir. Finns så mycket att välja på därute...

Tankar och livsfragment 25 juli 2021 - ombytligt väder

 Som den vädernörd jag är har jag denna dag i stugan fått full utdelning....men också en portion av oro. 

Det var länge en varm och stilla dag i stugan. Små moln passerade och gav lite svalka men inget som tydde på åska. Men - åska kom det att bli...ja, mycket av varan. Det började med lite försiktigt muller i väster. Redan då anade jag att det kunde bli en skur då i åskan nästan alltid kommer från väster i stugan.

Det försiktiga mullret tilltog och snart samspelade två åskväder, ett över Gaikabergen och ett mot lågfjället Sterbots till. Ett tag var jag i åskvädrets epicentrum och och såg blixten slå ner bara en bit bort. 

Jag förundrades över naturens krafter men var också orolig. Åskan gick hårt, men det regnade inte. Jag tänkte på torkan i markerna och risken för skogbränder.

Till slut kom tack och lov regnet. Regn och regn...det var ett skyfall av kraftig sort. Det forsade så kraftigt så hade det varit vinter skulle vi kalla det ymnigt snöfall.

Nu är det kväll. Det regnar och åskar fortfarande, men av ett lugnare slag....trodde jag när plötsligt rummet blir upplyst av en blixt!

Finner det troligt att åskväder av detta slag också har avtryck av oss människor. Vi skapar klimatförändringar som skapar snabbare kast i vädret. Dessutom leder ett varmare väder till mer av åskväder.

Förundrades också av att jag såg flera båtar på sjön under åskvädret. Som barn fick jag höra att det var förenat med stor risk ett vara ute på vatten när åskan går. Kanske tror människor av idag att de är odödliga... eller så är de bara okunniga...lika okunniga som många är om klimatförändringarna.

Klockan är 21.34. Åskan går fortfarande - den är helt nära nu...

Tankar och livsfragment 20 juli 2021 - på vandring och resa i andra landskap

 Jag tycker om att vandra i nära landskap där jag känner en hemvist. Det kan vara i Luleå, min stuga Grova nedan Arjeplog eller ute på Seskarö.

Någon gång kan det vara roligt att bryta invanda mönster. Det ger nya perspektiv, även om jag aldrig kan bli en lika närgående betraktare som på platser jag besökt upprepade gånger.

Förra veckan åkte vi till södra delen av vårt land. Det blev många mil i bil efter vägar och möten med vänner och släktingar som möts alltför sällan. De blir ofta så när avstånden är stora. När vi möts luckras den tid upp som gått och massor av minnen passerar revy. När vi skiljs åt och resan går vidare bär vi på förhoppningar om att snart mötas igen. Oftast stannar det just vid förhoppningar när vardagslunken kommer ifatt.

Vårt längsta stopp gjordes i Lidköping. Förutom att vi blev bjuda på en fantastisk måltid av Mariannes bror Stefan vid hans restaurang i anslutning till Läckö slott så gjordes några turer till fots och på cykel. Som norrbottning slås jag av det inbjudande odlingslandskapet och lövträdens mångfald. Här finns inga tallurskogar eller stora hyggen, men en välkomnande grönska som gjorde mig varm till sinnes på mer än ett sätt.

Det var fina platser, platser som den vän av upprepningar jag är som jag gärna återvänder till. Det finns så mycket fint att se i vårt land. Vi kan gott stanna här. En livstid lär inte räcka för att besöka alla fina smultronställen som finns därute.

                                                                                                          

Tankar och livsfragment 4 juli 2021 - I stugvärmen bland små händelser

 Det är varma dagar i stugan. Den stugvärmare jag pratar om alstras av högtrycket som täcker norra Sverige. Jag är tacksam över att vara här, inte tvingas jobba, inte sitta i någon jättevarm lägenhet eller irra omkring som en turist en större stad.

Varandet i stugan gör att jag är helt fri att välja takten. Just nu är takten mycket låg. Under dagen har jag mest vandrat hundratalet meter från solstolen i halvskuggan för att då och då ta mig ett svalkande dopp. Även doppen svalkar allt mindre då vattentemperaturen i snabb takt har stigit.

Igår var det nästan stilla och omkring 30 c. Tur då att ha en timring som aldrig når utetemperaturernas extremer. Denna dag har varit mer njutbar då en härlig bris har silat mellan träden.

Det finns gott om tid att lyssna och betrakta under lässtunderna i solstolen. Riktigt varma dagar händer inte så mycket i naturen, men jag inser att när dagen blivit kväll att jag har uppfattat ganska många fågelarter. Vid sidan av korparna vid Trollkärringbacken som verkar ha hållit polsk riksdag har lavskrikorna regelbundet påkallat min uppmärksamhet, sociala som de är. Däremot har jag missat när flugsnapparna lämnade boet med de sina. Nu tycks även rödstjärtens ungar vara på G. Ser dem nyfiket titta ut ur holken mellan matningarna.

Dagens lilla chock lyckades en hare ge mig. Plötsligt sprang den förbi. Just för tillfället kom jag att tänka på det jättestora råtta jag såg igår och för ett ögonblick trodde jag att haren var en ännu större bjässe i släktet gnagare.

Stilla dagar i högsommarvärmen bjuder inte så mycket dramatik. Tur då att jag har amygdalakörteln i hjärnan i behåll som kan sända en liten chockvåg och röra om i fantasin. Livet får trots allt inte bli för stillastående...

Tankar och livsfragment 2 juli 2021 - lata dagar i stugan

 Jag är åter i min stuga. Jag laddar mig med energi och bara är tillsammans med den rogivande naturen. Platsen som är en central hemvist i mitt liv, så viktig och som jag skulle ha svårt att vara utan.

Det här är omgivningarna som har följt mig genom livet, de fina återkomsterna, som barn, som vuxen och om ett par år som pensionär om livet vill. Det här är omgivningarna och olika platser fyllda med så mycket minnen. Som en något äldre man fortsätter jag att se dem med nyfikna ögon och lär mig ibland något nytt - som idag då jag vid den dagliga grillningen såg att flugsnapparhonan var betydligt mer energisk och aktiv vid matningen av ungarna i holken än hanen. Om det var en tillfällighet vet jag inte, men det gav mig tankar i smått och stort.

Det är lata dagar i stugan. Solen flödar från en klarblå himmel och temperaturen stiger dag för dag. Vandraren i mig får anpassa sig. Dessa dagar blir det mest den korta vägen till den lilla stranden och solstolen med regelbundna dopp. Där läser jag Ulf Lundells "Vardagar". En bitvis surmulen 70-årig som säger sina sanningar. I huvudsak delar jag hans analys. Om det säger det mesta om om mig låter jag andra avgöra.

Idag är det dagen mamma skulle ha fyllt 86 år. Hon finns inte längre bland oss. Just denna dag ägnar jag en extra tanke åt henne. Känns också då rätt att vara här - i omgivningar där hon än gång föddes och som hon alltid ville återkomma till.

Tankar och livsfragment 20 juni 2021 - vandring och tankevila

 Jag är själv i helgen. Det finns gott om tid för tankar och reflektion. Det är en lyx men även en utmaning då tankeflödet förblir oroligt och en känsla av rastlöshet infinner sig. Just så var det igår - möten och samtal som hade lett fel och som förblivit ouppklarade. De spelade i mig och gav ingen riktig ro.

Jag är en vandrare. Om de inre vandringarna kan spela mig spratt och leda fel så är de yttre oftast en riktig skön balsam för tanke och känslolivet. 

Igår valde jag det fossilfria alternativet, d v s cykeln och tog mig på en bitvis motvindsblåsig tur mot Kallax by. Redan cykelturen rensade tankarna fint. Därefter tog jag mig vidare till fots utefter den del av Solanderleden som går igenom Kallax by och Jaktviken. Det blev en omväxlande tur i den stadnära landsbygden. Många villor med olika grad av nyrikedomens skrytsamhet passerades, men även vackra kuststräckor med ett aktivt fågelliv. Jag hörde människor som klagade över bristen på sol och sval vind, men för mig var det det närmast ultimata vandrarvädret med sisådär 15c. Mitt inre fick en dusch av välbehag  bland all doft, vyer och fågelsång.

Det var en annan Johan som kom hem några timmar senare, ej längre fånge i tankarnas och känslornas träskmarker. Att natur och vandring gör gott har jag vetat längre. Igår blev jag än en gång varse. Skönt att veta...

Tankar och livsfragment 14 juni 2021 - hemvister

 Jag är hemma där jag är trygg och känner förankring. Hemvisterna kan förändras över tid. Vissa blir kvar och andra minskar i betydelse när livet av olika skäl söker ny riktning. Ny riktning leder också till nya platser med en känsla av hemvist där jag kan tanka energi och bara må bra.

Under helgen var jag tillsammans Marianne med hos hennes mamma i huset på Seskarö. Sedan Marianne kom in i mitt liv har denna plats med omgivningar blivit en allt viktigare ankringsplats för mig där just denna känsla av hemvist infinner sig.

Hemvisten hänger ihop med välkomnandet. Här är jag välkommen för den jag är. Det känns direkt när jag stiger in i husets stora och samlande kök där elden ofta värmer från kaminen. Det är alltid speciellt att likt i främmande fågel kliva in i en annan familjegemenskap. Det är lätt att bli bedömd och värderad, ja, det är mycket som kan gå fel. Här känner jag inget av det. Det är på många sätt vitt skilda världar som möts, men de möts med lågmäld nyfikenhet och värme.

På ön gör jag mina vandringar, oftast i sällskap med Marianne, men emellanåt gör jag även egna strövtåg. Det finns mycket att upptäcka på denna stora ö med alla stigar och småvägar. För eller senare möter jag alltid havet, oavsett i vilken riktning jag går.

Navet utgörs av det gamla huset och all kärlek som finns samlad där. Dit finns det alltid en väg hem, ja, många vägar efter både kortare och längre vandringar. Tacksam att få bli en liten del av detta...

Tankar och livsfragment 7 juni 2021 - årstidsväxling och gammal fura

Även under den gångna helgen har jag varit i stugan. Det har hänt mycket sedan jag var där för bara några dagar sedan. Förra helgens ganska jungfruliga vår hade ersatts av ren sommar. Det var varmt, soligt och naturen fullkomligen exploderade i växtkraft.

Det gav mig lite olika reflektioner kring tidens relativa långsamhet och oerhörda fart. En människas liv är både kort och långt, beroende av vad vi jämför med. Dessutom upplever vi som äldre att tiden ofta går allt fortare - barndomen kunde kännas som en liten evighet alltmedan ålderdomen flåsar mig i nacken.

Våren är ju en årstid. I västra Lappland är den som i år försvinnande kort alltmedan södra Sverige kan uppleva det som vi kallar vår vara en lång utsträckt tidsperiod.

Under helgen gjordes även förberedelser för bredband till min stuga. Som stugägare kan jag känna mig priviligierad  att tillhöra  den relativt lilla skara i kommunen som inom kort kommer få ett snabbt bredband. Det blir en annan aspekt på begreppet tid...information som skickas från en punkt till en annan över jorden på mikrodelar av en sekund.

I bjärt kontrast till den snabba datortrafiken finns delar av landskapet som omger min stuga som är i det närmaste oföränderligt över tid. Bästa bilden av det är den gammelskog som finns kvar framförallt på högre höjd. Här möter jag en flerhundraårig skog som inte har ändrat karaktär under min livstid. En mer anspråkslös representant för gammelfuran är den lilla vindpinade tall som står på hemfjället Välmbapoudas topp. Den står där ståndaktig 700 meter över havet och trotsar kalfjällets hårda stormar och ogästvänliga klimat. Den har anpassat sig till sitt utsatta läge. Att den är mycket gammal är ett som är säkert. Tallen representerar tidens långsamhet och stillhet och hjälper även mig att hitta en lugnare takt och tonart. Om så bara för en stund står tiden nästan stilla...

 

Tankar och livsfragment 31 maj 2021 - normal vår

 Har återvänt från stugan nedan Arjeplog efter en riktigt skön helg med en bonusmåndag. Att åka västerut så här års är att fara lite fram och tillbaka i årstidernas framfart. Jag åkte från ett Luleå i skir grönska som blev allt mer sommarlik i trakterna kring Älvsbyn. Därefter fortsatte färden allt högre över havet och grönskan avtog. Väl framme var lövträden helt avklädda och väntade på sin tid. Samma loopar gjorde temperaturen 13 c i Luleå, 17 c i Älvsbyn och 11 c när jag anlände till stugan. Så brukar det vara de flesta gångerna. Havet reglerar ner temperaturen vid kusten och de många höjdmeterna (420 m.öh) har en avkylande effekt i stugan.

Det som har varit mer ovanligt detta år är att vi första gången på länge har haft en normal vår. Klimatförändringarna fortskrider, men just våren är den årstid som har förändrats minst här uppe i norr. Temperaturöverskott har det trots detta varit de flesta år på 2000-talet.

Vårens lugna tempo tror jag har haft en välgörande effekt på naturen. åtminstone märker jag det på fågellivet. Jag har under senare år upplevt att skogen i västra inlandet har blivit allt tystare utan riktigt förstå var det beror på. I år verkar fågellivet helt återställt  och arter som jag inte hört på flera år, som koltrast, är tillbaka

Jag kan bara dra den slutsatsen att fåglarna gillar det normala eller helt enkelt att nu har de på känn att insikterna kläcks när de som bäst behövs, d v s när ungarna ska matas. Åren tidigare har insikterna kommit för tidigt och nästan varit borta en bit in i juli.

Att klimatförändringarna stör stabiliteten i naturen blir med ens så klart när vi får en chans att jämföra med det normala tillståndet. Allt är så sammanvävt och sinnrikt konstruerat...eller var...hotat som det är av oss människor.

Tankar och livsfragment 16 maj 2021 - på blöta vägar och stigar i taigans land

En riktig långhelg går mot sitt slut. Den har inneburit korta vandringar, fint umgänge med min kära och årets första besök i stugan en bit från Arjeplog. Solen lämnades när vi begav oss västerut i torsdags. I västra Lappland är ännu våren mer jungfrulig och på många platser ligger fortfarande snön ganska djup. Vandringarna begränsades till vägarna och det långa lyssnandet efter fågelarter som anlände allteftersom. I stugans nära landskap är skogen varsamt brukad och naturen kan relativt ostört följa sitt årshjul.

Idag då vi var åter i Luleå tog vi trots dis, dimma och duggregn ut i den kustnära skogen som är stort sett befriad från vinterns vita. Vi gjorde återbesök till Hembergsleden strax utanför Ersnäs. Det är en fin rundslinga med flera rastplatser. Tyvärr blir leden allt mer brandskattad på sina fina skog. Förra året togs ett stort hygge upp. Under våren har man huggit vidare och nu går leden ett långt stycke utefter ett stort kalhygge. Det är inget nytt, men jag kan bara konstatera att ju äldre jag blir ju mindre ser jag av den obrukade eller varsamt brukade skogen utanför naturreservaten. Till skillnad från skogarna i väster kommer denna kalhuggna skog någon gång växa upp igen, men det blir aldrig den skog som var, utan en artfattig likformig plantageskog.

Det är sorgesamt att se detta och att det inte finns mer ödmjukhet och varsamhet inför den fina natur som finns här. Det är en inte klädsamt sätt att nyttja sin äganderätt. Jag tycker uppriktigt synd om de som har iordningställt denna fina led till oss. Luleå kommun marknadsför dessutom leden som ett av de attraktiva besöksmålen i kommunen. Nog borde det kunna skötas mycket bättre. Sorgligt och skamligt, helt enkelt...

Tankar och livsfragment 12 maj 2021 - en föraning om sommar

 Som kommunal tjänsteman har jag en kort vecka då det stundar mot Kristi flygarhelg och jag slutar vid onsdag lunch. Mitt hemmakontor tackar för sig och jag kan se fram emot flera lediga dagar. Morgonen har varit grå med något lätt regnstänk men så precis vid lunch tittar solen fram och det blir efterhand allt klarare.

Ett par timmar senare sitter jag på cykeln för att ta mig ut i naturen. Den återhållsamma våren ändrar om än tillfälligt karaktär och jag får en försmak om den sommar som till slut kommer på allvar. Jag ställer cykeln där leden från Notviken börjar  och går stigen in Gammelstadsvikens naturreservat som så många gånger förr. Nu har verkligen naturen vaknat. Fågelsången från bekanta arter är tidvis intensiv,

Sitter och tar mitt kaffe på en bänk ett par kilometer in i reservatet. Jag blir sittande där ganska länge och låter mina inre tankar vandra alltmedan ett skäggdoppingspar visar upp sina parningsriter.

Sitter mitt den natur som är på väg att vakna i all den mångfald biotopen erbjuder. Tänker samtidigt på hur vi människor fortsätter att tränga undan naturen och hur allt fler arter är hotade och många som redan har försvunnit. Det är ett hot mot naturen men också mot oss själva som art. Det blir ganska illustrativt just i Gammelstadsvikens naturreservat. Här hörs larmet från oss människor hela tiden. Trafiken på andra sidan vattnet är intensiv och Facebook bygger vidare på sina hallar inte långt bort. Själva reservatet är fredat, men omgivningarna utanför naggas i kanten allt mer. Gammelstadsviken är inte heller lika fågelrikt som det än gång var...och det är ingen tillfällighet att det har blivit så.

Stillar tankarna och försöka njuta av det fina som omger mig. Naturen helar och jag hoppas att alla de som kommer efter mig ska få fortsätta uppleva denna sköna känsla...

Tankar och livsfragment 9 maj 2021 - lugn vår

 Helgen som varit har rullat på utan större åthävor och projekt. Låtit livet leda mig i vanligheten. Livet är ju som oftast där du just befinner dig. Det finns mycket att upptäcka i det vanliga. Lockelsen att resa och söka sig bort är oftast en villfarelse som leder galet.

Hörde nyligen någon berätta om några lyxbilar som tog sig fram igenom trånga gränder i Rom bara för att några täta turister skulle få stanna till och ta en snabb bild på någon fin historisk plats. Sedan for bilarna lika snabbt vidare för att checka av andra platser.

Heltokigt kan tyckas, men också typiskt  för den konsumerande livsandan. Det är inte bara prylar som ska köpas, utan även upplevelser i allt snabbare takt.

I helgen har jag cyklat. En av cykelturerna gjordes till Gammelstadsvikens naturreservat där jag gjorde en kort vandring. Våren har varit ovanligt vanlig i år, så vanlig att man kan få en illusion att klimatförändringarna inte existerar. Jag vet att det inte är så, men jag kan åtminstone tillfälligtvis finna ett inre lugn av denna lugna vår.

Även fåglarna var stillsamma under min vandring, ja, närmast tysta. Men jag vet att de fanns där och höll koll på mig. Tittade vid ett tillfälle upp mot skyn. En brun kärrhök cirklade en ganska lång stund runt mig på lång höjd och tre skogssnäppor flög snabbt iväg. Upplevelsen var mer än tillräcklig för mig. Det gjorde min vanliga dag upplevelserik i det lilla... 

Tankar och livsfragment 27 april 2021 - glädje och bedrövelse

Jag gör den återkommande promenaden längs efter strandpromenaden efter en ganska lyckad dag bakom skärmen. Våren går framåt i normal norrbottnisk takt och det öppna vattnet vidgat sig vid Bergnäsbron. Vid iskanten sitter några storskrakar och hoppas på mer.

Jag har hållit en digital utbildning i dagarna 2 tillsammans med en kollega. Det har varit så trevligt det kan bli bakom skärmen. Det är alltid positivt att få uppskattning och jag blir glad över så mycket tankar och kreativitet som kan skapas när man tuttar ihop yrkesgrupper från vitt skilda professioner.

Igår kom istället bedrövelsen över mig. Ännu en gång handlar det om skogen och skövlingen av den. Den här gången blir jag extra berörd när det delvis handlar om skogen i mina vandringsmarker i stugan nedan Arjeplog. Det är Maskuare  jämte kringliggande samebyar som försöker  få uppmärksamhet för nya planerade avverkningar i naturskog. Här pratar vi om ett område som så många andra är hårt märkt av skogsbogens framfart.

Jag fäster blicken på Sveaskogs strategiska avverkningsplan och finner att det lilla som återstår av naturskogen mellan Gaikabergen nu står på tur. Det är en fin gammal granskog där björnen har sitt ide och vadarna häckar i en liten tjärn. Det är inte många hektar, men den har fått stå kvar sedan bolagets skövling under 70 och 80-talen och där mycket lite planerad skog har fått fäste trots flera försök. Det lilla som är kvar är en fin liten livlina för naturen. 

Det bränner naturligtvis lite extra när det berör mina vandringstråk. Men jag förstår samtidigt att det som sker här också sker på så många andra ställen. Allt tal om naturvårdshänsyn och biologisk mångfald ekar oerhört falskt i min öron.

Det är lätt att känna uppgivenhet. Politiken sviker och den stora allmänheten verkar vara helt ovetande om vad som sker.

Kanske jag likt aktivisterna som försöker stoppa en avverkning i renbetesland i Överkalix kommun får klättra upp i en gran när skördaren är på väg. Jag kommer att kunna stoppa skövlingen ett tag....det finns inte många poliser i Sveriges mest glest befolkade kommun.

Tankar och livsfragment 25 april 2021 - om små och stora bakslag

Denna söndag går jag längs efter strandpromenaden som så många gånger förr. Det är en trevlig upprepning. Någon skulle nog säga att det är samma väg varje gång. Jo, så är det, men både det yttre och inre skeendet varierar alltid mer eller mindre mycket. Det blir därför aldrig samma vandring.

Just denna dag blåser det en ganska kall nordlig vind. Molntäcket har lättat lite efter en mulen och snöig fredag och lördag. Snön ligger på vissa ställen fortfarande i packade drivor. Det är ett bakslag för våren, men ett väldigt litet bakslag för oss som bor i Norrbotten. Ja, egentligen är det helt enkelt normalt.

Vid Bergnäsbron börjar trots allt isen ge vika och om några veckor kommer nog all is vara borta i fjärdarna.

Om ett betydligt större bakslag kunde jag läsa om i DN idag. Det handlar än en gång om skogen och hur vi använder vår skog som bränsle. De flesta forskare pekar på att bränna skog är en helt kontraproduktiv åtgärd om vi vill sänka våra koldioxidutsläpp. Nu har Sveriges regering med stark påtryckning från skogsindustrins lobbyorganisationer fått ok från EU att skogsbränslet ska ses som en godtagbar övergångslösning när vi ska fasa ut oljan. Detta till trots att förbränning av skog skapar större koldioxidutsläpp än utsläpp från oljeeldning.

Ännu ett bakslag för miljön och framtida generationer alltså. Dessutom sanktionerad av Sveriges gröna parti. 

Det är lätt att bli missmodig, men jag försöker hålla lågan uppe och blir förbannad istället. Den kyliga vinden mot min kind hjälper till att hålla ångan uppe...

Tankar och och livsfragment - 19 april 2021

 Idag är det måndag igen. Måndag i en till synes evig covidtid  med hemarbete framför den lilla laptoppen. Det går an, men inte är det så roligt, speciellt när det är många på skärmen som i var sin liten ruta vill säga sin mening. Ju fler rutor med ansikten på skärmen ju tystare blir jag. Det är ofta många som vill prata, så jag säger bara något när jag verkligen ha något att säga...och det tycks bli allt mer sällan. Troligen har det med min ålder att göra. Det är inte slut, men jag börjar se slutet på mitt yrkesliv, sisådär 2 år bort.

Hade jag inte suttit bakom laptoppen hade jag som igår varit ute på havet och åkt skidor. Skidturen på havet höjde min helg från det mellanmjöksaktiga. Havet och fjällen har mycket gemensamt - storheten, vidderna och oftast den där fina tystnaden som jag älskar. Igår var det så - en fullständig stilla och nästan klar dag där mina vallningsfria skidor lekte lätt på isens kvarvarande kornsnö. Jag satt länge på en sten med mitt kaffe och bara var. Tystanden bröts bara av några sångsvanar som trumpetade förbi på klassiskt manér. Riktigt tyst var förstås inte...staden var en mil bort, men ljudet från den transporteras långt över öppna vidder.

Annars har jag en lite problematiskt relation till april månad om man som jag bor i Luleå. Staden börjar ömsa skinn...men det tar tid, lång tid. Den kvarvarande snön är skitig och alla ton grus och sand som ligger på vägar och cykelbanor förstärker det skitiga, speciellt om det passerar bilar som bidrar med ett moln av ohälsosamt damm.

I naturen går det bättre att möta den norrbottniska våren. Jag får bida min tid. Om ett par år väljer jag när jag sitter bakom laptoppen och dagar som dessa hoppas jag på många fina vårturer på havsisen...

Om ett socialliberalt partis död

 

Idag på eftermiddagen bevittnade döden av ett socialliberalt parti - Liberalerna som vi känner dem. Låt vara att glidningen högerut har pågått en tid, men det har trots allt funnits krafter i partiet som har gjort motstånd.

Jag minns väl en annan tid då jag efter gymnasiet arbetade som klubbombudsman för detta partis ungdomsförbund. Det var som sagt en helt annan tid då ungdomsförbundet i många frågor var progressiva och drev på moderpartiet från vänster. För mig som då ville engagera mig mig politiskt var det ett naturligt val då. Jag har väldigt svårt att tro att någon som på den tiden verkade i den progressiva socialliberala rörelsen kunde ana att samma parti med ett annat namn nu kan tänka sig i framtida regeringssamverkan med stöd av ett populistiskt nationalistparti med nazistiska rötter.

Nu är vi där som många av oss länge har fruktat. Den politiska kartan ritas ännu en gång om och Åkessons parti kan efter nästa val sitta i guldsitsen. Sverigedemokraterna länge indirekt påverkat politiken. Om något år är det riktigt allvar - då kan de vara med och styra landet även om alla s k liberaler vägrar uttala det högt.

Det vi nu kan hoppas på är att Sabunis Liberaler en gång för alla kastas ut från riksdagen efter nästa val. Med det vägval de gjort idag är det inte förtjänta något annat. Den socialliberala rösten har tystnat...

Till den riktiga skogens försvar

 

Jag har återkommande skrivit om den svenska skogen, vårt eget "Amazonas" och hur illa vi behandlar den. Bilden ovan är från en av mina utkikar ett stycke från stugan i västra Lappland. Här ser du faktiskt en fin ungskog som är resultatet av skogsbruk från 60-talet där man lät äldre fröträd stå kvar ett par årtionden för att säkra en föryngring. Lite längre upp i terrängen som huggits från sent 70-tal och framåt är återväxten mycket dålig. Ja på vissa ytor finns inga träd överhuvudtaget. Här har Sveaskog kalhugget på traditionellt sätt...tagit allt och sedan hyggesplöjt och försökt att plantera. Mycket illa för den nära miljön som kanske aldrig återhämtar sig. Rovdrift och ekonomiskt kortsinne helt enkelt.

Så här ser skogsbruket fortfarande ut i vårt land. Speciellt för skogen nära och ovan odlingsgränsen blir det ett ovarsamt spel med mycket höga insatser. Här pratar vi om skogar som aldrig huggits i större skala och där vi under överskådlig tid riskerar att få se stora sterila hyggen.

DN har under vintern skrivit flera artiklar om den svenska skogen. Om hur den ska brukas för att klara miljö och klimatmål samt hur vi ska klara den biologiska mångfalden. Samtidigt är det lite som Davids kamp mot Goliat. Särintresset skogsindustrin är en stark maktfaktor med stora ekonomiska muskler. Mycket pengar går till lobbyverksamhet som försöker infiltrera såväl forskning som politik. Vad gäller det senare tycks de "lyckas" ganska väl. Artikeln med landsbygdsministern Jennie Nilsson i veckan som var är ganska belysande. Jennie Nilsson tycker att vårt skogsbruk är hållbart trots att vi inte når upp till miljömålen.. Dessutom visade artikeln att hon är dåligt påläst - Jennie menar att vi kan bidra till klimatomställningen genom att större delen av uttaget från skogen går till kvalitativt virke. Journalisten får rätta henne då själva verket bara 22 % av det som tas ut från skog blir till virke....

Jag önskar verkligen att fler skulle reagera inför det som fortgående pågår i vårt land. Virkesplantagerna och kalhyggena fortsätter att breda ut sig och den obrutna eller försiktigt plockhuggna skogen fortsätter att minska. Ett så rikt land som Sverige har en skyldighet att visa vägen för hållbarhet om vi ska ha någon sorts trovärdighet. Tyvärr har vi ett allt mer anpassat miljöparti som knappt i någon fråga verkar våga ta någon strid. Saken blir inte bättre av att Per Bolund är miljöminister. En mer kameral person får vi leta efter.

Det ser inte bra ut. Skogen är en av de grenar som vi är så beroende av  för vår framtida existens...eller som Björn Viman skriver i dagens krönika i DN - "Vårt sätt att se på och behandla skogen säger något om hur vi ser på och behandlar oss själva. Skogens värde handlar också om människovärdet"

Klimatet - en upplysningsfråga

 Allt flera börjar bli varse att omvälvande klimatförändringar orsakade av vårt sätt att leva på längre sikt riskerar att göra slut på den form av mänskligt liv vi känner till. Men....från denna gryende insikt till att göra konkreta avtryck i våra egna liv är steget väldigt långt för många.

Jag vill ogärna tro att det beror på någon sorts bekvämlighetsegoism att så få som reagerar över sitt eget sätt att leva och den större tafatthet som ännu är rådande på samhällelig nivå. Jag tror helt enkelt att ingen vill att ens barn och eventuella barnbarn ska få leva ett dramatiskt sämre liv än oss själva, trots att den risken är så överhängande om vi inte klimatanpassar vårt samhälle i rask takt.

Vårt östra grannland Finland tycks ha fattat det här bättre än vi. Finland har en ambitiösare plan för att nå koldioxidsneutralitet än Sverige. I ett reportage jag såg för än tid sedan gör man upplysningskampanjer kring frågan och frågar folk vilka beteendeförändringar de är beredda att göra. I reportaget framgår att många är beredda att göra ganska mycket.

Folkupplysning är aldrig fel. Det är ett av flera sätt få fler av oss med på banan. Klimatfrågan får inte bli en paradgren för en minoritet som förbannar alla andra som inget gör. Genom skälla och skuldbelägga händer inget av det där som borde ha hänt redan igår.

En del av de medel som EU avsatt för uppstarten av ekonomin måste helt enkelt öronmärkas till folkupplysning för klimatarbetet. Nu vill jag se ett Sverige som blir bäst i klassen igen - vårt välmående land har alla förutsättningar och en rejäl folkupplysning ska vara en del av en ny ambitiös agenda.

Det var bättre förr

 Nu börjar jag komma upp i en sådan mogen ålder då jag börjar ta mig allt fler friheter i tyckandet utan att skämmas för det. Med många årsringar i min tidkapsel börjar jag få lite perspektiv och minnet är det ännu inte något fel på.

En klassisk devis är att många brukar säga att det var bättre förr. Jag vill nog hävda att det ur vissa perspektiv nog var det...beroende vad vi menar med förr.

Jag träffar i mitt arbete föräldrar till både små och stora barn och leder regelbundet föräldragrupper till tonårsföräldrar. Det ger en bra inblick i hur det är att vara föräldrar och tonåring idag jämfört med förr.

Det brukar ibland sägas att våra tonåringar aldrig har så många möjligheter som nu. Det är kanske i någon mån rätt - tonåringen behöver inte gå i sina föräldrars fotspår och det finns många stigar att välja. Just det senare - många stigar gör det å andra sidan inte så lätt att navigera i den ofta osäkra tonåringens själ. Till det ska läggas alla olika intryck samma tonåringar har att hantera. Min egen tonårstid var intrycksfloran en lätt västanfläkt jämfört med den värld som idag stormar in.

Allt eftersom har jag börjat inse att jag troligen växt upp under den lyckligaste tiden. Jag är född 1959 och uppväxt under 60 och 70-talet. En tid då välståndet ökade kraftfullt och de flesta hade en given plats i livet. Världen var fortfarande liten och jag visste mycket lite om den ondska som vi nu ständigt vi har att förhålla oss till i nyhetsflödet. Den som inte fixade skolan kunde mönstra på som matros på en båt eller så kunde man som jag efter gymnasiet få en heltidsanställning som klubbombudsman i ett politiskt parti. Det såg arbetsförmedlingen till och jag behövde aldrig fundera över ordet arbetslöshet.

Även om jag minns min tonårstid som bitvis tuff med svikande självkänsla var jag lyckligt lottad. Måhända var det s k smörgåsbordet inte lika omfångsrikt, men jag kunde kanske just därför lotsa mig fram emot den jag till slut blev. Då - ingen Trump, ingen Covid, ingen klimatkris, inga sociala medier och ingen Åkesson. Jag har haft tur...

Glad och orolig

 Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag vågar tro på att ljuset är på väg tillbaka - ännu en gång. 

Vi är mitten av februari. Det gör mig orolig. Tiden går och jag ser inget riktigt bra tecken på att makt och politik tar mänsklighetens ultimata utmaning, klimatförändringarna på allvar - och då menar jag minst samma allvar som med coronapandemain.

Vi är mitten av februari. Det gör mig glad. Jag är glad att skövlingen av den svenska skogen med det hot mot både klimat och biologisk mångfald som följer äntligen börjar synas. Kanske vågar jag tro att vi börjar behandla naturen med en större respekt.

Vi är i mitt av februari. Det gör mig orolig. Jag ser hur populismens fula tryne breder ut sig även om den tillfälligt är något på reträtt efter att en livsfarlig president har röstats bort. Men jag bekymrar mig över vårt eget populistparti och den stora risken som finns att de är med och styr över vårt land om ett par år. Det är tyvärr ett ganska sannolikt scenario.

Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag känner glädje över att jag är frisk och har hälsan. Jag lever fortfarande i ett land där jag är fri att göra det jag gillar och uttrycka mina åsikter utan att vara rädd. Tänk om alla kunde fatta hur mycket det är värt...

Vi är i mitten av februari. Det gör mig orolig. Jag kan ibland bli orolig över att det där fina livet går så fort och snart kan vara över. Jag måste för min egen skull bli ännu bättre på att leva här och nu och ta vara på det liv som finns. Morgondagen vet jag inget om...

Att vara människa är när det är bra en blandning av glädje och oro. Där är jag nu och det känns fint. Jag är äldre och känner mig ganska trygg, har fina sociala sammanhang och känner mig älskad. Allt det där tillsammans gör att det känns lättare att vara orolig...utan att övermannas av den.