torsdag 26 september 2019

Till vårt östra grannland



 Jag bor 13 mil från den finska gränsen, men jag har under mitt relativt långa liv nästan aldrig varit där...ja, om jag då bortser från någon shoppingtur till IKEA-templet i Haparanda med ett fika i Torneå eller någon Finlandsfärjeresa i min ungdom.

Nästan på gränsen på pinsamt. Det väcker de där tankarna om att vi människor nästan alltid måste åka långt bort för att det ska räknas. Kanske blir det ändring på det nu när vi vet att våra resvanor är en av orsakerna till den pågående globala uppvärmningen.

Nu blev den där första riktiga Finlandsresan av i samband med att jag fyllde jämnt. Målet var Lousto i finska Lappland där vi skulle bo bekvämt och göra sköna vandringar i den närliggande nationalparken.

Mina bilder av vår östra granne innan resan var bastun, ett mustigt och annorlunda filmspråk och för mycket alkohol.

Under vår resa kompletterades bilden en hel del och jag kände en allt större ödmjukhet för vår östra granne. Det är lätt att glömma att Finland blev svårt sargat av kriget. Framförallt blev norra Finland till stora delar sönderbombat. Det är därför Rovaniemi i stort sett saknar gammal bebyggelse.  Rovaniemi känns som en stort sett nyuppförd stad vid polcirkeln. Jag får även veta att Finland satsar mycket mera på sina bibliotek. Biblioteket är på helt enkelt mycket mer en samlingsplats i Finland än i Sverige. Finnarna tycks vara ett mer bildat folk än vi svenskar...

Finska Lappland är ungefär lika ödslig som sin svenska motsvarighet. Det som slår mig att kalhyggena är betydligt färre, men däremot det mesta av skogen ung. Tänker mig att mycket av skogen fick bidra till återuppbyggnaden av landet.

Så var det där med alkoholen...jo finnarna dricker något mer, men bara litet. Däremot är de riktiga hejare på karaoke. På det annars så lugna hotellet sjöngs det så det stod härliga till på kvällarna. Oftast mycket mer välljudande än du kanske tror.

Heja Finland - det blir fler resor framöver!

tisdag 17 september 2019

Fylla jämnt



 Det är något speciellt med födelsedagar. Kanske firar vi dem samtidigt som de förblir en påminnelse om vår utmätta tid.

Om några dagar fyller jag år. Jag har vandrat ganska länge på vår Jord så det har hunnit bli många år  och nu med en jämn siffra. Födelsedagar är ju egentligen som vilken dag som helst. Det är vi som fyller dem mening och innehåll om vi vill. Oftast brukar mina födelsedagar gå ganska obemärkt förbi, men dessa jämna födelsedagar påverkar mer. Även om det är just en av många dagar i mänsklighetens liv så blir de jämna födelsedagarna någon sorts sammanhangsmarkörer över var vad jag befinner mig och vad jag är på väg.

För tjugo år sedan var det fest i den nyinflyttade villan. För tio år sedan var det fest. Jag hade separerat från villan men var ännu gift. Nu har jag skilt mig, genomlevt ytterligare en separation och flyttat ytterligare två gånger. Under tiden...ja, under det pågående livet har jag varit med om flera underbara händelser  och kanske lika många tråkiga.

Nu är det som sagt dags igen. Konstaterar att jag blir äldre. Det går liksom inte att göra något åt. Nyfikenheten inför livet är däremot inte äldre. En klok sommarpratare sa att när vi blir äldre har vi alla åldrarna inom oss - barnet, ungdomen, den unga vuxne och den äldre. Det var fint att höra. Att ha alla åldrar inom sig  gör att jag mer än någonsin tillsammans med mina livserfarenheter kan bejaka olika sidor hos mig själv.

Jag känner mig ganska bra vid det här laget och har ganska bra koll på mina bra respektive mindre bra sidor. Nu när jag ska fortsätta min livsresa så ska jag utmana mig lite grann. Tror att det är både bra för kroppen och knoppen.

Någon fest blir det inte på min dag. Som ett led i de nya lågmälda utmaningarna blir det vandring och spahotell i vårt närmaste grannland tillsammans med någon jag tycker om.

Livet fortsätter...jag ska göra mitt bästa för att göra något fint av det...

lördag 14 september 2019

Stubben och en liten uppstickare



 Jag vandrar i mina marker. Jag söker en sitt plats för mitt kaffe med tilltugg. Jag finner platsen i en gammal stubbe.

Dagen bjuder in till sedvanligt prakt bland höstfärger, flyttfåglar som flockas och svamprika marker. Då är det lätt att gå förbi det lilla och till synes anspråkslösa.

Jag betraktar stubben en stund innan den blir en skön sittplats. Stubben var trädet som fälldes för mycket länge sedan. Skogen är gammal bondeskog där generationer av människor har fällt skog för husbehov - fjärran dagens fula och ohållbara kalhyggesbruk.

Allt som är liv förmultnas till slut för att skapa nytt liv. Det gäller även den gamla stubben även om dess förmultning ur mänskligt perspektiv tar väldigt lång tid. Just nu och länge än är den en anspråkslös liten lav och mossbeklädd skönhet med årets skörd av gulnande barr.

Strax intill har den gamle fått en tillfällig kompis. En tegelkremla har sett dagens ljus. Den lilla svampen är bunden till den gamla skogen och bidrar till skogens välmående. Svampen är dock en tillfällig gäst i verkligheten och är tills skillnad från stubben snart förpassad till evigheten.

Även jag är en tillfällig gäst i verklighetens skog. Det slår mig hur olika livsperspektiv mötes i skogen. Svampen som står för det tillfälliga och förgängliga och stenarna evigheten. Även jag är förgänglig och kommer att försvinna. Tills dess fortsätter jag vandra i skogen, höra vindens sus i träden och fortsätter att skapa min berättelse...

fredag 13 september 2019

En försonande årstid



 Det är höst och jag återvänder till min stuga. Vi är på väg in i det milda ljusets tid med längre skuggor och kortare dagar.

Den årstid som är nu är också min absoluta favoritårstid. Jag vet inte riktigt varför. Visst - den tidigare hösten är vacker med sitt brokiga färgspel. Men....framförallt så tror jag att det har att göra med ljuset. Allteftersom årstiden blir kyligare så blir ljuset varmare och allt mer försonligt. Det varma ljuset mjukar upp naturen och kanske också mitt väsen. I ett varmare och försonligare ljus är det också lättare att leva med mina tillkortakommanden och brister än med det där starka vårljuset som klär av allt.

Och visst...vemodet finns också där. Årstiden ger förebud naturens längre vila och insomnande. Men...också vemodet kan vara skönt. Vemodet tonar ner rastlösheten och förväntningarna. Varandet kan få mer plats än görandet.

Så - när sju sädesärlor denna morgon pickar fröer på min tomt blir jag mest glad. Jag vet att de snart ska lämna oss, men glädjen är stor över deras närvaro nu och jag förundras över deras antal.

Det faller ett stilla höstregn över mina marker. Jag ska snart gå ut i det och för en stund bli en del av naturens lunga. Ytterligare en dag av höst har börjat och jag vandrar lågmält med...