Tankar och livsfragment 25 april 2022 - på fågelspaning

 Igår gjorde jag min första fågelskådning för året. Ja, jag skulle hellre vilja säga lågmäld fågelspaning. Jag tillhör ju inte alla de där företrädesvis manliga fågelskådarna som räknar arter, helst rara sådana, med sina stora tubkikare.

Min gamla Kova tubkikare har jag inte använt på många år. Igår hade jag tänkt att ta med den, men stativet ville inte rymmas på pakethållaren. För en cykeltur i det fina vädret skulle det bli.

Jag begav mig till Gräsörenbron. En ofta omnämnd plats för framförallt tidig fågelskådning, men en plats jag tidigare aldrig har  besökt. Platsen ligger i närhet av SSAB:s yttre industriområde. Väljer man blicken rakt fram vid bron finns koksverket ganska nära med välbekanta utsläppsmolnet  om vecklar ut sig vid processens kylning - säkert en av Sveriges värsta utsläppsbovar vad gäller koldioxid.

Men nu var jag här för att titta på fågel. Vände jag blicken åt ett annat håll och gick en bit utefter strandlinjen fick jag en fin utblick över havet. Jag hittade en plats att sätta ner sittunderlaget för intaget av kaffet och smörgåsen. Målet för min utfärd är ju mest detta, få en skön stund i solen med gott fika. Bonus utöver det är fågelobservationerna. En del fågel både sågs och hördes. Utöver förväntade arter gladdes jag åt vadarnas ankomst. Tyckte mig bl a höra en skogssnäppa utöver de många strandpiparna. I luften cirkulerade något som som såg ut som en stor tärna. Kunde de vara skräntärna?

Svar på mina frågor fick jag naturligtvis av de riktiga skådarna på bron. Det var skräntärna och skogssnäppa. Däremot var de hittills dåligt med spännande observationer för de riktiga skådarna.

Jag för min del var helt nöjd med skräntärnan. De var längre sedan jag såg den senast...

Tankar och livsfragment 18 april 2022 - stugpremiär

 Den inträffar år efter år - stugpremiären. Det är inte frågan om utan när. Tiden kring påsk är en ganska typisk stugpremiärshelg. Så blev det detta år. Jag kan se tillbaka på några fina dagar i brytpunkten mellan vinter och vår.

Det är just det senare, brytpunkten, som ger stugpremiären lite extra spänning när den ligger i mitten av april. Är vägen tillräckligt tjälad för en relativt tung Volvo och bär snön för skidåkningen?

Svaret på mina frågor blev ja med lite anpassning. Här är det natur och klimat som styr, så det är bara till att anpassa sig. Veckan innan vår ankomst hade det kommit mycket nysnö och kalla nätter gjorde att vintern höll greppet. Så här lämpligt till påsken gör då våren sin framstöt. Temperaturen stiger snabbt och passerar 10-gradersstrecket på dagarna och solen flödar. Igår lät vi bilen stå och gjorde en relativt tidig skidtur. Stugvägen liknade närmast en bassäng och var bitvis lömskt mjuk. Det relativt packade skoterspåret gjorde skidturen möjlig, men på hemvägen brast det när vi minst anande det på flera ställen.

Förfallotiden har gjort sitt intrång i västra inlandet. Möjlig skidåkning sker fortsättningsvis tidigt på morgonen. Dagens avfärd gjorde vi  också tidigt då vägen ännu bar efter ett par minusgrader under natten.

Våra dagar blev så där skönt stillsamma som vi önskade med utfärderna, bastun, grillningen och de fina samtalen. Sångsvanarna väckte oss på loftet, liksom den ivrigt spelande bofinken. Båda den tidiga vårens budbärare. Ett annat vårtecken var samernas flytt av renar på andra sidan älven. Många renar var det. Våren är här och stuglivet med den...

Tankar och livsfragment 11 april 2022 - anspråkslös måndag

 Ledig måndag. Lediga måndagar har jag haft sedan september ifjol. I liten förberedelse inför ett liv som väntar någon gång nästa år med bara lediga dagar.

Dagens måndag blir vad jag gör den till. Det har varit ganska trist väder under helgen så jag längtade verkligen ut i naturen. Min efterhängsna förkylning har inte riktigt släppt sitt grepp så vårskidåkningen får vänta. 

Jag sitter länge vid frukosten och läser Dagens Nyheter. För att skingra läsningens dysterhet stryker jag därefter några skjortor som har väntat länge på att att bli strukna. 

Solen sipprar fram bland molnen. Jag kokar kaffe, brer en smörgås, tar ryggsäcken och beger mig ut. Istället för skidor så cyklar jag till Södra hamn för en promenad på isvägen ut till Gråsjälören. 

Här får jag lite av den känsla som kommer att bli allt mer vardaglig den dag jag slutar att jobba. Att bara sitta på en bänk med mitt kaffe och ta in det pågående livet - pimpelfiskarna vid sina hål, skidåkarna och barnfamiljerna som kastar snöboll och grillar korv.  

Tillvaron andas någon sorts total anspråkslöshet som om världens larm inte existerade. Det kändes skönt att leva i den villfarelsen, om så blott för en stund.

Jag påminns åter av människans vingklippta värld i motvinden på hemvägen då min kind tåras.

Nu är klockan 14.33 och min dag är fortfarande full av de möjligheter jag ger den. Troligen blir det en del läsning, matlagning och kanske ytterligare en promenad. Så ska jag fundera lite över påsken och ett annorlunda, men lika anspråksfullt liv i stugan.

Tankar och livsfragment - mina och världens krassligheter

 Ett virus har tagit mig i sin besittning. Covid eller inte, låter jag vara osagt. Självtesten visade negativt. Lite kritisk som jag litar jag inte alls på den.  Känner mig lite bättre idag efter en rejäl febertopp igår.

Läget gör mig lite missmodig. Denna helg var tänkt för efterlängtat gubbhäng i Svens stuga i Ryssbält. Nu sket det sig bokstavligen.

Piggare stunder blir det desto mer möjligheter till läsning och kolla det sorgliga nyhetsflödet. Det gör mig knappast mindre missmodig. Jag läser  DN-journalisten Anna-Lena Lauréns reportage inifrån ett förändrat Ryssland. Det som gör mig mest bedrövad är att många ryssar tycks stödja Putin och kriget. Visst - censuren ligger blytung över landet och propagandamaskinen går på som under Sovjettiden...men ändå. Borde inte flertalet människor se bortom detta? Ryssarna måste väl ändå betecknas som ett bildat folk. Jag som lever i frihet har så svårt att förstå. Troligen beror det just på att jag lever i min trygghet med fritt tankeutrymme.

Inte blir jag så mycket mer munter av att läsa Per Svenssons intervju med författaren Peter Nadas. Nadas som verkligen har fått se och uppleva förtryckets fula tryne. Nadas menar att såväl historien och människan upprepar sig gång på gång, oavsett vad vi tycker om det. Lite mer positiv till sinnes blir jag då istället av DN-intervjun med Svetlana Aleksijvevitj. Hon skriver på en bok om Belarus och Ukraina. Hon vill tro att demokrati, frihet och kärleken segrar till sist.

Försöker behålla Svetlanas ord kvar i mitt förkylda jag, öppnar balkongdörren och släpper in lite frisk luft och aprilsol...