Underbara toppvandringar 4 - Delliknäs och Stainak

 Vandringen till Delliknäs och toppen Stainak är en heldagstur med nybyggarkultur och ren vindmark. En av mina absoluta favoriter där sannolikheten att du stöter på annat än fåglar och vilt är obefintlig.

Vandringen börjar vid Laisälven efter en dryg timmes bilfärd från min stuga på grusvägar med skiftande kvalitet. Bara bilresan ger känslan att vi är bortom det mesta som kan kallas civilisation. Vid startpunkten och hängbron över älven ses emellanåt någon fiskare. Så är det även denna dag då vi hejar på en yngre man som just hade krupit ut sitt tält.

Därefter följer vi den gamla bruksvägen upp till nybygget i en tät granurskog. Det är överraskande torrt i markerna så myggen vållar inte mycket besvär.

Efter ca 4,5 km kommer vi fram till Delliknäs. Det är en helt osannolik plats som under en period var hem åt 6 familjer. Delliknäs började brukas under 1890-talet. Den sista bosättaren lämnade platsen 1963.

Platsen ligger högt mycket nära den fjällvärld som tar vid i väster. Med sitt skyddade läge på en sydsluttning nära Dellikälven var den gynnsam för odling. En del som var har växt igenom åren, men fortfarande omfattar de öppna ängarna åtskilliga fotbollsplaner.

Silvermuseet i Arjeplog har bidragit till att rusta upp ett par av gårdarna och håller upp en del av ängsmarken. Detta är verkligen och kulturskatt att vårda. När vi sitter vid en rastplats och ser ut över nybygget går många tankar kring hur det ska ha varit att leva och verka här.

Ytterligare 5 km har vi att vandra innan vi når toppen Stainak. Terrängen blir här öppnare och vi ser spår av gammal myrslåtter. En älgko tittar överraskat på oss. Mer irriterad är den gluttsläppa som flyger runt oss. Vi är tydligen alldeles nära ungarna.



När vi når lågfjällets fot är vi ganska högt så branten mot toppen är kort och komfortabel. Vidden från toppen är storslagen på ett lågmält sätt. Inga spektakulära vyer utan lågfjällslandskapets vildmark i sitt bästa märke. Här ser vi inga spår av människor  och bosättningar. Däremot ser vi myrar, vattendrag, urskogar och fjäll som växer på höjd mot väster. Som en extra bonus jagar vi upp en kungsörn helt nära.

Vi blir sittande på toppen länge innan vi går samma väg tillbaka. Totalt dryga 19 km i den bästa av vildmark...

Underbara toppvandringar 3 - Gibdnojåhkå

 Min stuga ligger i en mycket vidsträckt kommun - Arjeplog. Den är lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans med sina knappa 3000 innevånare. Det finns med andra ord plats för mycket vildmark med få spår av människor.

Ibland tar jag vägen norrut efter vägen som tar slut vid Örnvik där fjällen breder ut sig. Här återfinns även den vidsträckta sjön Tjeggelvas och och lågfjället Gibdojåhkå.

Det är nog få platser som ger så mycket vackra vyer och blick utöver vildmark som Gibdojåhkås toppvy. Detta med ganska måttlig ansträngning. Stigningen är visserligen ganska brant, men inte inte speciellt lång från bilvägen.

Denna dag då Smhi berättar om lågtryck och regn vandrar vi igenom en gammal fjällurskog där solen generöst skiner på oss. Det är nästan vindstilla i den gamla skogen och vi njuter av den friska vind som möter oss i toppterrängen. Här blir vi sittande länge med vårt fika och tagna av landskapets skönhet.

Det sägs att människor vallfärdar till fjällen dessa coronatider. Här möter vi inte en människa under vår vandring och långa vila på toppen. Det har vi ingenting emot....här finns inget som skapar distraktion och världen oro och larm känns synnerligen avlägset.

Gibdotjåhkå - en topp att längta till.

Underbara toppvandringar 2 - Välmbapouda

 Mina besök på lågfjället Vämbapouda kan säkert räknas till över hundra. Som barn var bestigningen av lågfjället en av sommarens höjdpunkter och numera har jag alltid Välbmapouda i blickfånget från min stuga.

Då denna topp är populär med sitt bekväma läge får den många besökare. Så och på min vandringsdag då jag på nedfärden möter en äldre kvinna och kan glädja henne med att förekomsten av Jungfru Maria nycklar är riklig i toppterrängen och den klara sikten ger utsikt ända mot Sarek i norr.

Det går att paddla om det är lugnt och börja vandringen på andra sidan älven, men oftast tar jag bilen där stigen mot toppen börjar. Ett långt stycke går jag i ungskog. Området nedan och en bit upp efter fjället kalhöggs under 1950-talet. Men till skillnad från mer sentida kallhyggen är återväxten bra här.



Vandringen är inte lång, men stigningen är bitvis rejält brant. Jag stannar gärna några gånger och ser hur landskapet växer fram.

Innan jag når den den lite flackare toppterrängen passerar jag ett stycke riktig uråldrig skog med gamla lågor som tiden aldrig tycks nöta ner.

På toppen återfinns den gamla brandvaktarstugan. Uppförd under 1930-talet. Trots emellanåt hårda påfrestningar står den pall för väder och vind och ser likadan ut som jag minns den som liten. Mer sentida är bord och bänk för de som inte vill nyttja alla naturliga sittplatser som finns i den vida toppterrängen.



Jag har mitt eget favoritställe intill en liten tall. Tallen må vara liten, men flera generationer äldre än jag. Strax intill finns ett par stenar som lämpliga platser att luta ryggen emot. Så gör jag även denna friska härliga dag med utsikten av en bra tycke Sverige. Det är min första vandring till denna topp i år, men med all säkerhet inte den sista...

Underbara toppvandringar 1 - Storgaika

 Jag kommer framöver att skriva om mina återkommande toppvandringar i närhet eller i relativ närhet till min stuga utanför Arjeplog. Det är sällan några glamorösa och häftiga turer... utan snarare lågmälda vandringar i den fjällnära taigan. Kanske jag just vill slå ett slag för det mer enkla och mer anspråkslösa. De där turerna som finns nära och där man sällan möter några människor.

Min första vandring gick till Storgaika. Berget är jämte det mindre Lillgaika min barndoms berg som genom åren har fått många besök.

Vandringen startade från stugan. Jag lämnade snart den samfällda vägen och följde viltets stigar över skog och myr västeröver. Dagen var härligt frisk  i stark kontrast till den senaste tidens värme. Över myren mötte jag välbekanta dofter som även de för tankarna till en tid för länge sedan.



Efter ett par kilometer nådde jag den stig  som i sin längdriktning går vidare mot Lillgaika. Jag fortsatte den nyare riktningen som tar mig till Sveaskogs skogsbilväg.

Skogsbilvägen anlades under 1970-talet och har på senare år förlängts med en rundslinga. Här har bergsidorna brandskattats på all sin gamla skog. Tanken har varit att nu den återstående delen av skogen närmare sjön Makkaure skulle tas, men än så länge har Maskaure sameby satt stopp för den fortsatta rovdriften på skogen.

Påpassligt skrämde jag upp en fjolårsälgkalv som mumsade i sig av bolagets gamla försök till skogsföryngring. Skogbilvägen stiger upp mot Gaikabergen och till slut tog jag stigen som skulle föra mig till Storgaiakas topp.



Jag passerade det gamla hyggeslandskapet och nådde den till slut den gamla skogen. Hit når aldrig skördarna och det är jag tacksam för. Här får den kärva naturen följa sitt eget lopp.

Toppen ligger nära trädgränsen och här panoramat stort. Denna dag med höga klara luften hade jag en del av Sverige i alla väderstreck. Jag anade Sarek i norr, utan att behöva känna någon längtan dit. Vandringen var lagomt ansträngande och jag blev kvar en god stund tillsammans med mitt kokkaffe och smörgås. Naturen är skön och jag var tacksam över att få ta del av den....