Tankar och livsfragment - mot årets slut

 Snart är det dags att göra bokslut för ännu ett år. Det går fort att leva nu. Trots att jag gör mitt bästa för att inte dras med i nutidsmänniskans osunda livstempo så går det fort. Det nog bara en känsla, men livet blir ju allt mer livsviktigt ju närmare döden jag kommer. Jag räds inte utslocknandet, men det blir för varje dag som passerar mer och mer viktigt att ta vara på det enda liv jag har och göra något bra av det.

Årets förestående slut blir en av dessa påminnelser om mitt slut. En annan påminnelse är att jag bara har cirka 1,5 år kvar av mitt arbetsliv. Det senare skrämmer mig inte heller. Jag trivs med mitt arbete, men ser ingen mening att hålla fast vid något som ändå kommer att ta slut.

I det lilla kan jag just nu känna mig förnöjsam över mitt liv. Jag trivs både i mitt eget sällskap, bland vänner och med den jag älskar. De viktiga byggstenarna i livet finns där och det känner jag stor tacksamhet inför. Min biologiska klocka kan jag bara till en del styra genom att sköta om min kropp. Än så länge är det kroppsliga förfallet ganska marginellt och jag kan bara hoppas att det får vara så lång tid framöver.

När jag blickar ut utanför min egen bubbla är det svårare att känna glädje och hopp. Faktum är att jag har svårt att se de positiva trenderna för mänskligheten överhuvudtaget. De flesta av oss är väl medvetna om klimathotet och därmed hotet mot hela vår civilisation som vi känner den, men i en tid där vi mer än någonsin behöver samarbeta tycks människor, politik och nationalstater mer splittrade än någonsin. Svaga demokratier blir till allt mer hårdföra diktaturer (Ryssland). Stabila demokratier håller på att vittra sönder inifrån (USA) och sociala medier hjälper raskt till att lägga en blöt konspiratorisk filt över samhällsklimatet.

Det finns många anledningar att vara mörkrädd just nu. Jag orkar inte vara mörkrädd hela tiden. Decembermörkret har varit ovanligt ljus och försonande detta år med många fina dagar med kyla, men sällan med för stark kyla. Hoppas något av detta försonade ljus bär oss nästa år. Det finns trots allt så många människor som gör och vill gott. Allt detta villa jag höra och läsa mer om.

Tankar och livsfragment 19 december 2021 - det lackar mot jul

 Idag är det fjärde advent och fem dagar kvar till julafton. Idag är dessutom två dagar till årets mörkaste dag - midvintersolståndet. Det märks verkligen. Är det inte en klar dag då känns det som att jag lever i mörker hela tiden. Det är inte riktigt sant, men nästan.

Säkert är det ett av skälen till att jag tycker att denna tid på året är lite extra krävande. Jag aldrig har varit den som gjort stora vågen av julen.

Jag är ingen julig människa och kommer aldrig att bli det. Läste i veckan om en studie där man tittat på varför så många får hjärtinfarkt och stroke under julen. Resultatet var inte det som säkert många av oss trodde. Det är inte den rikhaltiga julmaten och de alltför många snapsarna därtill som i första hand utsläcker livet för vissa - utan det är främst för den höga stressnivån julen tycks skapa.

Att julen bygger orealistiska krav och förväntningar är ju inget nytt, men studien var ändå en överraskning även för mig. Själv ser jag det närmast som ett utslag för vårt fjättrande vid det materiella som får sina värsta uttryck i julhandeln. Den är osund för miljö, klimat och således även för oss människor. Det räcker att gå en stund genom staden för att känna av hetsen.

En kanske 4 årig ficka med sin mamma gav det gestalt igår. Mamman kom med raska steg längs med Storgatan med två välfyllda påsar i händerna då flickan frågar - "vad ska vi nu köpa, mamma?"

Det är tur att den jag älskar har ungefär samma inställning till julen som jag. Därför tror jag att det kommer att bli en riktigt god jul. Med detta sagt önskar jag er alla en skön och stressfri jul!

Tankar och livsfragment 12 december 2021 - myren

Kommer just från en vandring längs med strandpromenaden och på isvägen i ett tilltagande decembermörker. Skogsvandringarnas tid är förbi detta år och snötäcket är ännu för tunt för bra skidåkning.

Minns en av alla dessa senhöstvandringar i det relativt nära landskapet en bit ifrån staden. Det var en absolut stilla dag, lite vitpudrad av snö och några minusgrader.

Jag blev ganska länge sittande invid en myrkant med kaffet och det övriga fikat. Myrar är nog inte platsen de flesta söker sig till, utom under hjortrontiden förstås. Den förknippas oftast med väta, ogenomtränglighet och blodsugare av skiftande storlek. Myrar under högsommar kan vara jobbiga, men så finns ju övrig tid på året. Ofta är myren en stilla plats, fri från störningar mitt i naturens långsamma skapelse. Myren är ju den ultimata platsen för långsamhet och stillhet. Alla de träd som finns här växer mycket långsamt. Faktum är att du kan  hitta de absolut äldsta träden just på en myr, hur oansenliga de än kan verka.

Troligen är det denna känsla av stillhet och avstannande jag uppskattar med myren. Just den där dagen då jag besökte en av Hertsölandets myrar kände jag delaktighet i livets mycket långsamma puls. Här var nära nog fullkomligt tyst, förutom en nötskrika som tog ton på sedvanligt mindre smickrande sätt och ett par talltitor som sökte sig fram.

Jag börjar bli äldre då takten i livet också blir långsammare. Faktum är att jag med mina dryga 62 årsvarv går allt mer i otakt med det mänskliga livets i mitt tycke alltför hektiska puls. Tur att jag och andra sådana som jag kan ha naturen och myren som en god kamrat. Den följer alltid sitt eget tempo, oberoende av människans olika nycker...

Tankar och livsfragment - kylan och socialt samspel i vår samtid

 Det blev ingen skogsvandring idag, men väl en en längre vandring i staden och dess absoluta närhet. Rejält påklädd vållar den 20-gradiga kylan inga bekymmer. Faktum är att jag får slå av på takten med mina steg för att inte bli allt för varm efter ett tag. Det är just det som är utmaningen så här års, att klä sig varmt, men inte alltför varmt när du går en längre sträcka.

Jag möter en del människor på turen, mest pensionärer förstås. Cityfolket och de unga håller sig till centrum där det kan vara mer uppknäppt.

På morgonen ser det annorlunda ut. Jag gick en morgon i likvärdig kyla som idag från Marianne på Skurholmen till jobbet i centrum. Faktum var att alla ungdomar inte åkte buss - men de borde nog ha gjort det för att vårda sin hälsa och inte få köldskador. Jag kunde förundras  hur flera av dem gick i maklig takt, ganska tunnklädda och naturligtvis ivrigt i samspel med nutidens ständige följeslagare - mobilen.

George Orwell skrattar nog i sin himmel över hur det där övervakningssamhället han förutspådde har artat sig. Han fick ju så rätt och samtidigt så fel. Via våra mobiler är registreras våra göranden hela tiden. Inte av staten utan den anonyma industri som heter Facebook, Google och många andra. Mobilen har ju för flertalet, men framförallt för unga blivit kanske den viktigaste platsen för socialt samspel i vår tid. Som den ojande gamling jag håller på att bli undrar jag naturligtvis vad det gör med oss människor nu, men kanske mest på sikt.

Att vi på olika sätt används i det anonyma kapitalets tjänst kan vi vara säkra på och det otäcka är att vi inte vet när, hur och på vilket sätt.

Umgänge av mer traditionellt slag blev det i helgen. Mycket teater, god mat och dryck. Samtalen var goda och öppenhjärtliga. De kretsade kring politik, natur och familj. Vi bjöd på vår sårbarhet och det där svåra att vara människa emellanåt.

Men en sak slog mig och gjorde mig betänksam. Vi åt och drack god öl på puben Bishop arms. När jag blickade ut över den nästan fulla lokalen så var där människor i nästan alla åldrar. Åldersblandat ja, men så vitt jag kunde se fanns där ingen med annan hudfärg än min. Även lilla Luleå är en väldigt segregerad stad och i dess kölvatten sprids fördomar och rädslor. Inte minst på sociala medier via våra mobiler...