Tankar och livsfragment 30 januari 2023 - vackert och fult

Helgen som varit har bland annat gått i isviddernas tecken. Fina skidturer på Seskarö och på öarna bortom Hindersön i Luleå skärgård. Det är en speciell känsla att ta sig fram på havsisen. En mild januari med blidor har gjort snön packad och framkomligheten påminner snarast om vårvintern. Skillnaden är den lågt stående solen och den större tystnaden. Det är ännu sparsmakat med de fossila maskinerna. Du kan känna hjärtats slag och evigheten inom dig. Det är vackert.

Desto fulare och smutsigare är Sverigedemokraternas utspel i klimatpolitiken. Deras klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen och andra klimatförnekare får stort utrymme i dagens DN. Det är allt igenom sorglig läsning där de nu ska ta striden för att alla biologiska tillsatser i bensin och diesel ska försvinna. I min värld är detta fullständig galenskap och ett uppenbart självskadebeteende mot klimat, miljö och vår civilisation. Riktigt fult är det, men tyvärr helt väntat.

Återstår att se var den SD-beroende ministären  ska göra åt detta. Vad vi hittills har sett finns det alla anledning att frukta det värsta.

Det finns så mycket vackert i vår värld och det finns tyvärr så mycket fult. Det senare är allt som oftast iklädd mänsklig gestalt...

Tankar och livsfragment 24 januari 2023 - januariljus

 I en mörk tid söker vi ljuset. Det gäller såväl årstidens ljus som människans inre ljusa låga som trots allt finns där i en mörk och alltmer hotfull värld.

Det sägs att ljuset alltid överlistar mörkret, att det finns där, om än så lite. Tyvärr är det inte helt sant. Tror vi inte på paradiset efter döden så blir ju allt mörkt när vi dör, slocknar. Hela universums energi ska en dag ta slut. I detta energilösa tillstånd som då inträder återstår bara mörker.

Men det ena är kosmisk fråga som ligger så ofantligt långt borta så att vi inte behöver tänka tanken. Vi äger inte heller döden, men väl livet och där står vi fria att söka allt ljus som finns.

I naturen finns alltid ljuset med varierande intensitet. Januaris ljus är ännu sparsmakat även om det har gått en månad sedan vintersolståndet.

Under helgen som var flödade ljuset. Den låga solen delade med sig generöst och när den lämnat horisonten påmindes vi länge en dess närvaro. Det lågmälda midvinterljuset håller på att vika undan för en annan mer tydlig lyster som ger aningar om den tid som ska komma längre fram. 

Om mörkret börjar sätta bo i dig finns ljuset utanför din dörr. Nu växer det för var dag som går, gott att veta...

Tankar och livsfragment 10 januari 2023 - vägen framåt

 Det är ett nytt år med nya möjligheter. Ja, så brukar det sägas. På sätt och vis är det ju sant. Det tidiga nya året är fortfarande mest ett oskrivet blad som ska fyllas av våra liv. Det mesta styr vi över, annat bara händer, oberoende av vår kontroll.

Jag både gläds och våndas inför den kommande tiden. Till det förstnämnda, d v s glädjen är att mitt liv snart kommer att ge nya möjligheter då dagen av arbetsfrihet närmar sig. Kanske jag är överdrivet positiv här och inte förstått det stora med arbetet och få se en given lång vardagsrutin gå förlorad. Det kommer att bli helt annorlunda och det kommer att kräva något helt annat av mig. Det är just det jag ser som utmaningen och möjligheten.

Den stora oron ligger mest på det exitentiella planet. Ja, allt det där som jag i så liten grad kan påverka. Vår planet blir en allt farligare plats. Klimatförändringarna går allt fortare, demokratin lever farligt och risken för en storskalig konflikt där du och jag verkar är större än på mycket länge.

Vissa forskare hävdar att det redan är för sent att göra något åt klimat och att planeten på sikt kommer att bli obebolig för människor. De många Trumpnissarna som finns lite varstans världen väntar på på nya möjligheter att slå till. I takt med att orättvisor och resursknappheten ökar finns risken att de slår till med stor kraft.

Ute är det mjukt vitt. Januarikvällen är stilla med ett försiktigt snöfall. Det är vackert och lugnande. Jag tänker att så länge jag och vi kan se skönheten i det anspråkslöst lilla finns det en gnutta hopp, om än så litet...