Idag ser jag ut över en ganska grå måndag efter en regnig natt. Det finns nån sorts skönhet i allt det grå där solen emellanåt kan skönjas mellan dimmolnen. Allt tillsammans med ett helt spegelblankt vatten.
Det är förvinter vid Norrbottens kustland. Det är en ganska utdragen period innan den riktiga vintern etablerar sig. Kallt vissa dagar och ett antal plusgrader andra. Det är även en nederbördsrik tid där vindriktningen avgör om det blir snö eller regn. Nordlig vind innebär ofta snö och sydlig vind från det ännu relativt sett varma havet innebär regn.
Förvinterns långsamhet skiljer sig mycket från våren. Tiden mellan vår och sommar går ofta fort. Det behövs inte mycket värme för att naturen fullkomligt ska explodera. Det är som naturen efter en lång djupfrysning verkar ha lagrat energi som släpps loss med full kraft.
Under helgen visade sig förvintern från sin vackra sida. Förra veckans snöfall började bädda in landskapet. Jag gjorde ett par skogsvandringar. Det var lite märkligt att se hur olika mycket av snön som lagt sig. Ute vid havet fanns ingen snö. Några kilometer innanför kusten fick jag delvis pulsa fram på vissa ställen, alltmedan det var nästan bart på andra. Allt beroende av markfukt och hur kälad marken hunnit bli.
Bilden nedan typisk för denna tid. Våtmarken är mättad av fukt. Det är likt en mikroskärgård med öar av fukt. En bild av naturens stillhet som gör gott med min blick som jag fäster länge...
