fredag 30 december 2022

Tankar och livfragment 30 december 2022 - mot slut och skifte

 Mörkret har lagt sig och blöta flingor faller. Det är en lätt dystopisk dag för den som färdas på vägarna. Halt och packad snö som tidvis ger rena rama krondiken för hjulen att parera.

Igår lyssnade jag på en podd som heter just "Dystopia". Jag är sen på banan när det gäller poddar, men nu är även jag med. Podden tar stora grepp kring vad människan håller på att göra med vår planet. Den är med andra ord ingen glädjespridare. Just de avsnitt jag lyssnade på handlade om alltings slut. Inte om slutet för vår civilisation,  utan slutet för hela universum. Det var naturligtvis olika hypotetiska scenarior  för vad som kan tänkas att ske. Det jag visste sedan tidigare är att vår sol kommer att sluka vår planet, eller åtminstone göra alla former av liv omöjliga om sisådär 4-5 miljarder år. Ännu längre bort i den kosmiska tiden kommer troligen vår galax krocka med Andromedagalaxen. Det kommer att skapa en stor oreda då gravitationen kommer att förändras. Till slut - om tusentals triljarder  år kommer troligen hela universum gå under och slukas av stora svarta hål...men den kosmiska tiden kan vi nog inte ens i vår vildaste fantasi förställa oss.

Vi människor däremot, löper ju stor risk att dö ut i mycket nära tid, speciellt i kosmiska tidsmått. Året som gott har knappast gjort förutsättningarna för liv på vår planet bättre. Året som varit har på varit dystopisk på såväl den nationella som internationella arenan med mina mått mätt.

Nu ska vi snart vända blad och blicka framåt. Dystopin hänger envis med, men jag försöker se ljuset i horisonten, ljuset i mig själv och allt det där  goda som finns som vi måste värna och sprida...



onsdag 21 december 2022

Tankar och livsfragment 21 december 2022 - midvintersolstånd

 Idag når det det naturliga mörkret sin peak. Jordens eviga kretslopp mellan ljus och mörker fortsätter år efter år - oavsett vår inblandning.

Årets mörka tid har varit ovanligt skonsam om vi ser till väder och klimat. Vi verkar få uppleva något så ovanligt som en helt normal december om vi ser till temperaturen. Det har varit många lugna och stilla dagar, ibland med lättare snöfall, andra gånger med den där låga solen som trots allt finns strax ovanför horisonten.

Men, det är trots allt en tid då ljuset är satt lite på undantag och vi får glädjas åt det lilla ljus som årstiden ger oss. I den mänskliga världen, utanför det som är du och jag, får vi söka intensivt för att hitta de ljusa strimmor som ändå finns där.

Nu vänder det. Planeten Jorden ger oss i norr sakta ljuset tillbaka. Hur det blir med den mänskliga världens ljus är en mer öppen fråga. Här kan jag bara hoppas att godheten övervinner destruktivitet och hat. Utgången är oviss. En strimma ljus från Bottenviken den gångna helgen får bli ljusets hälsning till dig och mig (lånat av Johan Söderholm).



söndag 11 december 2022

Tankar och minnesfragment 11 december 2022 - ett läkarbesök med mersmak

 I onsdags besökte jag vårdcentralen, eller hälsocentralen som den heter sedan ett antal år. Vi ska ju fokusera mer på att sköta vår hälsa än att få vård. Primärvården har ju brandskattats på kompetens och belastats av allt mer tyngande administration.

Av det skälet bytte jag för något år sedan från Bergnäsets hälsocentral till Stadsvikens. Under en period var det nästan bara stafettläkare på Bergnäset och min äldre kropp sökte kontinuitet i vårdkontakterna. När jag väntade på den utlovade uppföljningen av några prover, insåg jag att den nog inte skulle bli av om jag stannade kvar vid Stadsviken, som var helt överbelastad och hade nästan bara stafettläkare. Jag bytte helt sonika tillbaka till Bergnäset där läget nu var mycket bättre.

Vid mitt besök träffade jag min gamla distriktsläkare. Det var ett hellyckat besök. Här möttes jag av en lugn läkare som mycket pedagogiskt sätt gav information. Jag hade vid mitt besök för ett år sedan fått medicin för något förhöjda blodfetter. Den medicinen har jag tagit nitiskt då jag annars sett ett panorama för hjärt- och kärlsjukdom framför mig. Distriktsläkaren gjorde en  kort hälsoprofilbedömning av mig avseende mina levnadsvanor, blodtryck och blodfetter. Med en matris som han la in mina värden i fick jag veta att  jag hade 93% möjlighet att klara mig utan hjärt- och kärlsjukdom de kommande tio åren. Den blodfettshämmande medicinen skulle knappt förbättra dessa siffror då mina värden dessutom låg inom normalvärdet.

Det var en riktigt bra prognos. Det inga mediciner i världen kan hejda är åldrandet. Som man är jag per definition riskperson från 60 års ålder.

Jag tackade läkaren för denna klargörande information. Det är bara att fortsätta att äta nyttigt och varierat, dricka ytterst måttligt och fortsätta mina alla fina turer i skog och mark. Gör jag så - då ser möjligheterna bra ut att fortsätta blicka ut från någon topp eller kanske vid havet som veckan som var...



tisdag 6 december 2022

Tankar och livsfragment 6 december 2022 - genom skogen mot havet

 Det är december. En stilla vinter har etablerat sig. Det har varit högtryck en längre tid, mestadels med minusgrader men med väldigt lite snö.

Före klimatförändringarnas tid innebar högtryck så här års oftast riktig kyla. När minusgraderna var få som nu kom det för det mesta en hel del snö. Men nu är det som bekant andra tider.

För en inbiten vandrare som jag är det komfortabelt att ännu kunna vandra överallt. Lite vitt som lyser upp och närmast halkfritt.

Igår blev det ytterligare en tur genom Hertsölandets skogar till havet på andra sidan. Jag gick en lite annorlunda sträckning och fick en längre tur på isen som en spännande bonus.

Havet var i stort sett öppet, men inne i vikarna och längs stränderna låg isen stadigt. Ingen risk att drunkna, men ändå väl så knepigt då flödvattnet oftast var närmast osynligt under snöpudret. Det gällde att välja sina steg för att undvika blöta fötter och det gick nästan bra...lite plask på ett par ställen men fötterna klarade sig.

Naturen var inte pratsam denna decemberdag om jag bortser från lite rörelse i isen och ett par "klonkande" korpar.

För en sökare av stillhet och frid hade denna dag det mesta att erbjuda tillsammans med årstidens sällsamma färgprakt - gott.



måndag 28 november 2022

Tankar och livsfragment 28 november 2022 - mot novembers slut

 Årstidens mörker tätnar, liksom mörkret i vår omvärld. Både i den stora och den lilla världen. Det som kan ses som ett embryo till ljus är att folkets vrede tilltar i förtryckarstater som Iran och Kina. Läget i lika vedervärdiga Ryssland är svårt att sia om. Det finns än värre galningar än Putin som kanske kan ta över om han skulle falla.

Här hemma börjar rättsstaten gunga. Jag läser i DN att Tidöavtalet kan sätta permanenta uppehållstillstånd ur spel. Ordet permanent tycks sakna betydelse i den blåbruna sörjan. På klimatområdet tilltar också mörkret. Stadsministern tar lätt viktigt på den massiva kritik regeringen utsätts för och tidigare beslut kring reduktion av utsläppen tar man lättviktigt på. Det lilla ljus som finns här är att unga har stämt staten för att man inte följer det man tidigare har beslutat. Här kan kanske vi kan hoppas på något.

Här hemma försöker jag leva och verka som vanligt. Jag kan konstatera att jag nu har bott 9 månader på min nya adress. Jag är fortfarande nära staden men är också närmare den helande skogen. 

Den lilla snö som kommit är nästan borta. Det gör det en gengäld lätt att vandra i skogen i min närhet. Här möter jag jag mest pensionärer med eller utan hundar. Om blott 3 månader är även jag pensionär på heltid. Tänk var tiden och större delen av ett liv kan gå fort. Trots alla mörka moln på vår himmel ska jag försöka se och omfamna det ljus som trots allt finns. Under återstoden av dagen vill jag inte bli vilse i tidens mörker...



måndag 21 november 2022

Tankar och livsfragment 21 november 2022 - vila i skön novemberskog

 Ljuset blir allt svagare, dagarna allt kortare och vi är på väg in vinterns mörka tid. Betydligt mörkare än så utsikterna för vår civilisation. Det senaste klimatmötet är ytterligare en väntad katastrof även om media ger en försonade överslätande bild av resultatet. En klimatfond - javisst, men inget förpliktande hur den ska finansieras. Oljelobbyn har varit aggressivare än någonsin och inget blev sagt kring utfasningen av fossila bränslen.

Alla beslutsfattare med någon heder borde skämmas. Snart sämst i klassen är också Sverige. Sedan den blåbruna regeringen tillträdde har vi gjort fullständig "walk over" i natur och miljöfrågor. Detta till trots att vi är ett land som har bättre förutsättningar än de flesta att visa vägen för en hållbar framtid.

Också vårt eget land verkar vara fossilkramarnas land. Priserna på bensin och diesel ska ner och produkterna ska på sikt bli en skitigare. Det känns bara skämmigt och absurt. Det jag ser av bilåkandet är att vi tycks köra minst lika mycket som tidigare, om inte mer. I detta läge fattar regeringen klimatkontraproduktiva beslut som bidrar till ytterligare bilåkande. Detta är inget annat än cynisk populism.

Söker glädjen. Hittar den som vanligt i naturen. Novemberskogen är vacker i år. Ett tunt snötäcke på backen och och rimfrostklädda träd bidrar till skönheten. I går blev det en längre tur på Seskarö och idag en tur i den stadsnära skogen. Här finns lugnet, här finns ljuset. Hoppas bara fler kunde inse det innan det är alldeles för sent...




måndag 14 november 2022

Tankar och livsfragment 14 november 2022 - åter i Ryssbält

 Helgen som gått var en genuin vänskapshelg med tillsammans med vännerna Sven och Björn. Platsen var Svens stuga i Ryssbält. Här har vi återkommande samlats år efter år tidig vår som sen höst, men nu var det tre år sedan sist. Pandemi, krassligheter och andra förhinder har inte gjort det möjligt förrän nu.

Nu var vi på "klassisk mark" igen. Det kändes roligt och samtidigt spännande. Vad hade dessa tre år gjort med oss förutom att vi alla var något äldre? Skulle det bli som förr? Lite av ett socialt experiment alltså.

Det blev väldigt trevligt. De sedvanliga pusselbitarna med samtalen, litteraturen och musiken föll snart på plats. Däremellan naturligtvis maten, drycken, bastun och och de egna tysta promenaderna tillsammans med novembers tystnad.

Kanske det var den "bästa gången". Det kändes så. Tror nog att det mest handlade om att det var så länge sedan och behovet av samtalen var större än vanligt. Däremot kanske det var det bästa novembervädret. Strålande solsken en stor del av tiden och månen som lyste upp i mörkret.

En lång tradition har åter fått upp farten. Vi pratade om att fortsätta med dessa helger åtminstone 20 år till. Möjligheten finns. I takt med åldern har vi blivit allt mer hälsosamma. Det finns ju goda skäl att värna vårt enda liv vi känner till...



måndag 7 november 2022

Tankar och livsfragment 7 november 2022 - sista toppbestigningen

 Idag satt jag vid utkiken på Lill-Gaika igen. Det har blivit ganska många turer hit detta år men det här blir den sista.

Dagen är lågmält fint novembervacker. Det är någon minusgrad, frostigt och lite nyis börjar lägga i vikarna. När jag blickar ut över denna intagande natur blir jag både lätt upprymd och melankolisk. 

Det är ju sista turen detta år. Lill-Gaika finns kvar och det finns möjlighet till många fler turer framöver. Det känns förhoppningsfullt. Men å andra sidan - mina årsvarv blir allt fler och ju fler de blir kan jag aldrig vara riktigt säker på att det blir några fler turer hit.

Naturen håller på att lägga sig till vintervila. Den kommer att vakna igen in bit in på nästa år. Det kan vi vara säkra på. Den dag jag går till den långa vilan, ja då blir det inget mer uppvakande. 

Tankar som dessa fyller mig denna fullkomligt stilla dag i november. Det jag kan göra är att fortsätta att leva så länge min kropp låter mig göra det. Leva och glädjas åt allt det där storslagna som finns när jag lyfter blicken och spetsar öronen.

En nötskrika stämmer in på avstånd. Även dess talanglösa läte blir till fin musik idag. 

Jag säger tack och hoppas på ett återseende, Lill-Gaika!



onsdag 2 november 2022

Tankar och livsfragment 2 november 2022 - kontrastrik månad

 Igår har var jag på vandring igen. Det var en senhöstdag av bästa märke - nära nog vindstilla och med en flödande lågt liggande sol.

Det har samtidigt blivit november. Årets mest utskällda och mest underskattade månad. 

Jag har aldrig riktigt förstått det. Visst - november kan vara grå, fuktig och mörk. Samtidigt kommer sedan december och den är definitivt betydligt mörkare. Dessutom är den i takt med klimatförändringarna oftast också grå och fuktig, även här uppe vid norrbottenskusten. 

Som sagt, november är inte så pjåkig som det sägs och framförallt är den kontrastrik. Soliga och lugna dagar varvas med det blöta och grådisiga. Grådisiga dagar försvinner skärpan i natur, men dagar som den igår är desto kontrastrikare. Dessutom på ett sällsamt sätt med den låga solen och de långa skuggorna. Dessutom är det stannfåglarnas årstid. Nu provianterar de för fullt inför vintern. Chansen att få se hackspettar och nötskrikor är stor nu. Dessutom är det ännu gott om sjöfågel. Isläggningen låter vänta på sig.

Det gäller att ta vara på novembers fina lyster. Ännu är det tid för vandring innan snö och is begränsar framkomligheten.



tisdag 25 oktober 2022

Tankar och livsfragment 25 oktober 2022 - måndagslugnet i den gamla skogen

 Igår hade jag min lediga måndag som så här års ofta är synonymt med vandring. Denna dag styrde jag kosan mot Vikberget som ligger intill det mer kända Bälingebergets naturreservat. Här är lika fint som i reservatet och oftast folktomt.

Det var en fullständigt vindstilla dag med en blek sol som bröt fram bland de höga molnen. Platsen var så lugn och stilla som den kan bli en mil från staden. Helt tyst blir det nära nog aldrig då människans mobila rörelse gör sig påmind av E4:an ett antal kilometer österöver.

På denna vackra plats som på bergets övre delar äger nästan en obruten historia och få spår av människors framfart så tänkte jag just på denna framfart. Inte på människornas snabba rörelse längs med E4:an utan med den hastighet lögnen och faktaresistensen färgar vårt samhälle. I Sverige är ännu inte den flagranta lögnen lika påtaglig som i ett republikanskt parti på andra sidan Atlanten men vi är på väg. När krönikören och författaren Alex Schulman i gårdagens DN skrev om den nya regeringen som en ren teater så kunde jag bara hålla med.

Som medborgare känner jag mig allt mindre trygg i denna otrygga tid, inte minst mot bakgrund av en regering som inte känns grundad. En regering som troligen kommer att fatta ett antal populistiska beslut som kommer få mig att få skämmas.

"Det ljuger icke i mig" sa en gång en av våra absolut största poeter, Gunnar Ekelöf. Jag önskar att Ekelöf hade varit i livet och sagt något om vår tid. Nu fick jag nöja mig med den helt igenom sanna naturen som omgav mig markerade av två hackspettar som jobbade frenetiskt för att fylla på förråden inför vintern...



måndag 17 oktober 2022

Tankar och livsfragment 17 oktober 2022 - vacker senhöstdag

 Idag hade vi vår första riktiga frostmorgon med frostvita tak och lika frostvit markvegetation. Det blev en scenförändring i vädret efter i regnig och småblåsig helg. Scenförändringen skedde redan sent igår kväll. Det klarnade upp och från min lilla balkong fick jag se ett fint pulserande norrsken. Norrsken brukar ibland förknippas med kallare väder, men det är nog en myt. 

Dagen som varit var av bästa senhöstmärke. Sol från en helt klar himmel och svaga vindar.

Jag tog cykeln till Hertsölandet och gjorde en skön vandring i markerna kring Hertösträsk. Det är ett relativt nytt område för mig och jag upptäcker fortfarande nya vandringsmöjligheter. Det är ett riktigt fint område med en hel del gammal skog och varsamt gallrad skog. 

Skogen så här års är mest tyst, men jag såg och hörde flera hackspettar och dagens överraskning var en strömstare. Denna fina fågel ser jag sällan  och jag blev än mer förvånad att se den på en blank vattenyta. Den vistas ju som bekant mest kring strömmande vatten.

Mötte några få människor vid rastplatserna invid träsket. Det var mest pensionärer. Nära nog alla fiskade och någon grillade korv samtidigt. Någon trängsel var det en tal om vid denna natursköna och lättillgängliga plats.

För mig är målet alltid vandring i sig. Ett viktigt delmål är kaffestoppet med med bullan och ostsmörgåsen. Fikat var osedvanligt gott tillsammans med låg men ändå värmande eftermiddagssol. Tänkte faktiskt inte ett ögonblick på att vi fick en högernationalistisk regering idag. Tänk var naturen kan göra gott...



måndag 10 oktober 2022

Tankar och livsfragment 10 oktober 2022 - anspråkslös dag i stugan

 Det är oktober. Naturen håller på att förbereda sig för vintern och nära nog alla lövträd är avklädda. Intrycken är måttliga när jag krattar merparten av årets björklöv. 12 fulla skottkärror med löv blev det. Det är fantastiskt hur många löv som faller från några få björkar.

Ett par björktrastar håller mig sällskap. Nötskrikorna är skyggare och flyger snabbt iväg när jag tömmer skottkärran på löv.

Mår gott av denna aktivitet som verkligen syns. Kroppen i rörelse och all den friska luften på köpet. 

Allt detta står en bjärt kontrast när jag läser i nyhetsflödet om alla vansinnigheter som pågår mot oskylda civila i Ukraina. I all denna stillhet som omger mig påminns jag om de tragiska övergreppen som sker inte långt borta. Ingen av oss kan längre känna sig säker med en allt mer trängd verklighetsfrånvänd despot.

Jag måste fortsätta att läsa, lyssna och försöka förstå det som sker. Det är allas vår plikt. Även jag inser att allt det där vi gärna tar för givet plötsligt kan ryckas bort.

Stuglivet erbjuder en flykt, men ingen verklighetsflykt. Här kan jag andas fullkomligt fritt i sällskap med omgivningar som erbjuder  tröst och aldrig tråkar ut...




måndag 3 oktober 2022

Tankar och livsfragment 3 oktober 2022 - stadsnära höstvandring

 I staden pågår stadigt ett mer eller mindre hektiskt liv, men i samma stad finns de relativt nära vandringstråken som jag lätt når med cykel. En fin sak med dessa stadsnära vandringstråk är att skogen ofta är varsamt huggen eller knappast huggen alls. Om jag vill kan jag leva i illusionen  om den relativt orörda taigan utan stora hyggen och virkesplantager.

Sorlet från staden och biltrafiken försvinner aldrig helt, men stillheten känns ändå stor i skogen. Idag gör jag en 7 kilometer lång vandring utan att möta någon. Denna dags skog ger även en vink om det utmätta livet. Hösten i skogen är långt gången. Några gula löv singlar när från snart helt kala lövträd. Sommarens eufori är på väg att förmultna, men luften är skön att andas och skogens dofter fyller mig med välbehag.

Dagen bjuder ute på någon särskild dramaturgi. Den fina skogen är nog i sig själv. Den gör mig gott och skänker en skön inre vila. Livet är nästan som bäst då, det bara känns så...



måndag 26 september 2022

Tankar och livsfragment 26 september 2022 - årsringarna växer

 Förra veckan fyllde jag år, 63 år nog räknat. En liten tiden i evigheten, men ganska lång tid på jorden för mig. Det börjar bli många årsringar nu.

Det är fint att fylla år i september. Det är min favoritårstid med alla fina färger, den allt klarare luften och med ett mjukt försonade ljus. 

Sedan är det naturligtvis kluvet detta med att fylla år. Ju äldre jag blir påminns jag om min utmätta tid. Det goda sidan av myntet är att livet lugnar ner sig. Jag har en annan erfarenhetsbank att gräva i. Den gör mig oftast lugnare och mer tillfreds. Det är mycket bra att ha i den allt oroligare tid vi lever i.  

Den tristare sidan av samma mynt är krämporna. De som jag redan känner av och alla de som kommer framöver. När jag nyligen träffade en läkare kallade hon det ålderbonus. Fint sagt om det kommande sönderfallet.

En del brukar säga att ålder bara är en siffra. De har lite rätt, men mycket fel. Bär vi våra år med glädje och nyfikenhet kan det helt klart vara trevligt att bli äldre. Vi mognar och själva lusten till livet kan finnas kvar. Men den där nedbrytningen som sakta smyger sig på har just med vår ålder att göra. Ju högre siffra desto fler funktioner hämmas.

Just nu finns det mycket gott att säga om mitt 63-åriga liv. Jag hoppas fortsätta kunna färgsätta det länge än likt höstens alla färger. Livet är för kort för att göra det färglöst...



torsdag 15 september 2022

Tankar och livsfragment 15 september - stilla kväll i stugan

 Dagarna går och jag har en skön lunk i stugan. Om ett år som blivande pensionär kommer jag kunna vara vara här än mer. Ser fram emot det. 

Det här är platsen där jag lätt hittar mina rutiner och lunk och där distraktionsmomenten är få. Nu har det varit grått och småregnigt några dagar, men det bekommer mig inte så mycket. Jag gör mina nära vandringar, läser, bastar grillar och äter gott. 

Naturen lunkar på i samma takt. Det händer inte så mycket på mina vandringar, men storlommen ropar fortfaranade på Välmba och idag spelade en flock juvenila rödvingetrastar för mig i skogen.  Hos Sture får jag veta mer om naturens dramaturgi. Förra veckan vandrade en björn längs vägen mot min stuga. För något år sedan sågs här även spår av järv. På vandring efter stugvägen ser jag också  spillning av björnbesökaren. Vägen mot stugan är inte bara en passage för ren och älg.

Så här på kvällen hemsöker jag mig åt nostalgin. De CD-ksivor som jag inte längre kan spela hemma finns nu här tillsammans med en CD-spelare av äldre format. Skivorna är mest från 90-talet. Många lyssningar har sitt ursprung från vännen Björns lya på Forskarvägen. Där spelades mycket musik bland alla samtal. På kvällarna spelar jag en del av denna musik. Goda minnen, javisst, men också en känsla av att det där livet går väldigt fort. I musiken väcks minnen och tankar. Känns nära, men så fjärran. Inget vemod. Den goda känslan består i takt med att mörkret lägger sig...



onsdag 14 september 2022

Tankar och livsfragment 14 september 2022 - mörka skuggor breder ut sig

 Det är kväll i min stuga. Kvällen omfamnas av mörkret, det goda, som sig bör så här i september. När jag går ut ropar en lom ute på vattnet. Den ingjuter hopp, jag blir glad.

Som så många andra försöker jag försonas och förstå ett valresultat. Det är inte lätt, men den helande naturen som jag omges av, hjälper till.

Så här på hösten växer skuggorna, de blir allt längre när solen inte når så högt. Efter valnatten försvann solen. Ett lätt regn har till och från dränkt in landskapet.  Regnet känns som ett sorgflor och det ska visst pågå flera dagar till.

Men, som sagt, skuggorna blir längre och mörkare. En blåbrun majoritet ska leda vårt land där det bruna partiet är störst. Jag är orolig, mycket. Vad ska hända med sammanhållningen, miljön och klimatomställningen? Jag är rädd för flera förlorande år. År då samhället vittrar sönder än mer. Jag upplever en kuslig likhet med Trump när Åkesson säger att vi ska sätta Sverige först...

Det som kanske tynger mig mest är hur den unga generationen tänker, förstagångsväljarna. Hade de fått bestämma hade SD tillsammans med moderaterna nära nog haft egen majoritet. Gretaeffekten tycks vara försvinnande liten.

Försöker i någon mening förstå de ungas val, men som gammal i gården gör jag det inte. Vill inte säga att det var bättre förr, men det fanns i alla fall mer av sammanhållning och känsla för de svaga i samhället. Måhända var lösningarna naiva, men ändå. När hörde jag ordet solidaritet senast...?

Har de unga blivit bortklemade materialister och/eller är de kidnappade av aggressiviteten i sociala medier? Naturligtvis är det mer komplext än så, men de val de gör för framtiden gör mig sorgsen.

Kanske lommen fortfarande ropar i mörkret därute. Naturen är alltid mitt balsam. Tror jag kommer att behöva den mer än någonsin framöver...



söndag 11 september 2022

Tankar och livsfragment 11 september 2022 - valdagen

 Det är valdag. En valdag där mycket som vi har tagit för givet kanske är lika givet när vi vaknar imorgon. Minns en annan 11 september. Dagen då tvillingtornen i landet på andra sidan Atlanten pulveriserades. Det förändrade världen och kanske också blev ett av startskotten för angreppen på den amerikanska demokratin. 

Nu är det lite av demokratin som står på spel även i vårt land. Släpper vi in ett brunt parti i finrummen så kan vi aldrig vara säker på var det slutar. Detta borde historien ha lärt oss. Det finns skäl att vara orolig...

Denna dag försöker jag hålla sinnesfriden stången i min stuga. Det går bra. Det är en underbar höstdag och jag gör en av mina återkommande vandringar. Den här gången till Storgaika.

Höstfärgerna börjar mättas, luften är hög och klar. I stillheten hör jag något som liknar orrspel. Det stämmer inte och strax blir jag varse. Fyra ripor flyger plötsligt upp alldeles framför mig. Frågan vem som blev mest rädd, riporna eller jag. Strax därefter glidflyger två havsörnar ovanför mig. Det gör mig ingalunda rädd,  även om de säkert har spanat in mig. Jag är mer bekymrad över att det är mest havsörn jag ser numera. Detta år har jag varken sett någon falk eller vråk i dessa trakter.

Invid Storgaikas toppröse bereder min fina värld ut sig med alla dess färger. Jag kan bara hoppas att skönheten får bestå. Dagens val kommer att ha betydelse. Jag kan bara hoppas på det bästa...




tisdag 6 september 2022

Tankar och livsfragment 6 september 2022 - tidig höst vid havsbandet

 Under helgen gjordes ett besök på fina Seskarö - ön som har blivit en av mina hemvister för umgänge, vandring och vila.

På söndagen gjorde vi en tur till sydsidan av ön. En kylig vind visade att årstiden håller tidtabellen. När vi kommer fram visar sig solen allt mer och stranden ligger i lä för vinden.

Naturen har en förmåga att visa väldigt många ansikten och nästan lika många sköna sådana. Just denna dag blev molnens och solens spegling i havet tillsammans med det ovanligt låga vattenståndet en fin kombination.

Här blev vi sittande länge. Ett lätt sus från skogen och lite vågskvalp tillsammans med en värmande sol gjorde livet så där underbart som livet kan bli. En bit bort tutade sångsvan  och i lövträden försökte årsungar av rödhake sjunga upp sig.

Fjärran var världens larm och den valrörelse som bjuder på ständigt nya lågvattenmärken.

Det här var en fin plats för vila och reflektion. Platser som denna skulle många politiker behöva bege sig för att mogna i tankar och insikter. Frågan är om de skulle ha förmågan i denna insiktslösa tid...



tisdag 16 augusti 2022

Tankar och livsfragment 16 augusti 2022 - när vi inte längre finns

 Det är i mitten av augusti och om några veckor går vi till val. Det tycks bli en valrörelse med djupa sänken i träsket som jag bara skämmas över, eller så är det merparten av de politiska partierna som borde skämmas med sina snart sett dagliga simpla, förenklade populistiska utspel. Att unga borde screenas för ADHD i utanförskapsområden (moderaterna) och att kriminalvården borde byta namn till Straffverket (Sverigedemokraterna) är ett par exempel i raden.

Att vår tids i särklass viktigaste fråga, de eskalerande klimatförändringarna, har kommit i totalt bakvatten kanske är så typiskt för en mer dystotopisk tid, men inte desto mindre tragiskt.

Det är bara miljöpartiet som håller frågan levande och det ska vi vara tacksamma för.

Ett rikt land som Sverige borde naturligtvis vara i framkant i denna för oss människor helt avgörande fråga. Ensamma kan Sverige inte förändra vår Jords livsmiljöer och klimat, men vi kan visa vägen och inspirera andra.

Kanske är det så att det redan är kört för den mänskliga civilisationen? När jag ser på skeendet just nu så tyder mycket på det.

Men, för att spetsa till det - det är definitivt inte slut på livet som sådant på vår Jord. Jag läste igår en intressant krönika av Johan Thente i DN. Han skriver om om platser som människor sedan länge har lämnat och inte sällan skövlat där livet med ny kraft har kommit tillbaka.

Kanske vi människor ske ses som en invasiv art som nu med sitt beteende håller på att förgöra sig själv. Visserligen hinner hon på vägen ta död på många andra arter - men inte allt liv.

Naturen tycks ha en förunderlig förmåga att komma tillbaka. Visserligen kommer stora klimatförändringar, skövling, utsläpp och radioaktivitet göra att att återbyggnaden kommer att ta tid, men det kommer att ske med en ny prakt och andra livsformer.

Jorden och naturen i sig bryr sig inte hur det går för oss människor. Den klarar sig alldeles utmärkt utan oss.



tisdag 2 augusti 2022

Tankar och livsfragment 2 augusti 2022 - vid grillplatsen

 När jag som nu är i min stuga grillar jag i princip dagligen. Det är av dagens höjdpunkter att tillreda något gott från min plats på den skyddade bron där jag oavsett väderlek kan njuta av naturen och utsikten.

Det är är också platsen där mina tankar vandrar i olika riktning. Oftast är det goda och försonade tankar. Naturen är ju ofta bra på att läka mentala sår och annan oro. Andra gånger smyger även mer av livets allvar in.

Idag är det en sådan dag. Jag tänker på livet i stort och smått, om historien och den dunkla framtiden. Framför mig har jag tallarna, några av dem har slutat växa och kronan har plattas ut. De borde vara sisådär 200 år. En lång historia. Tittar jag ut över vattnet så finns hemfjället Välmbapouda i blickfånget. Det är oerhört gammalt, säkert flera hundra miljoner år. En ofattbar lång historia. I mina fågelholkar har ungarna sedan länge flugit iväg. Det är en historia i närtid. Kanske det är någon av rödstjärtsungarna som återkommer då och då till tomten för att att äta frön och insekter.

Så finns jag i allt detta stora. Jag är på den senare delen av mitt livslopp och kommer aldrig mäta mig de 200-åriga tallarna. Jag är en liten del av detta nu som utspelas framför mina ögon.

Jag ser det som min skyldighet att försöka leva nära och ha omsorg om den natur som föder oss.

Vi människor lever ohållbart. Politiker förnekar att vi måste göra livsstilsförändringar och de som påtalar det blir föraktade och hatade. Jag känner sorg och smärta när jag tänker på det.

När dessa tankar kommer över mig blir kvällens grillning inte bara lustfylld. Den stora skrakfamiljen simmar förbi och distraherar mina tankar. Det är jag tacksam för. Naturen har inte svaren, men erbjuder oftast tröst...



lördag 30 juli 2022

Tankar och livsfragment 30 juli 2022 - 4 grader

 När man som jag är medelålders plus vaknar man ofta på natten för att lätta på blåsan. Så var det även under den gångna natten i min stuga. Jag tog på mig morgonrocken och gick ut. Det var klart och fullkomligt stilla. Solen hade gått upp, men den var ännu gömd bakom Välmbapoudas topp.

Jag konstaterade att det var kyligt. Lätta dimmor dansade över vattnet tillsammans med en småloms avlägsna kvackande. Jag kom in igen och såg att termometern visade 4 grader.

Jag blev glad, ja, närmast upprymd. Så här ska en frisk sommarnatt och Norrbottens västra inland vara. Just så här var det regelbundet under nätterna när jag var barn, men i klimatförändringarnas spår sker det allt mer sällan numera under juli månad.

Det var en magisk sennatt som sedan har följts av en lika magisk dag med när nog ingen vind alls, riktigt med solsken mellan lätta moln och nära nog fritt på från insekter.

Mitt dystopiska jag som larmar om mänsklighetens allt mer utmätta tid får lite ro. Naturen och det för tillfället helt normala klimatet ger lindring från alarmistiska tankar

Förgående natt hade mätstationen Mierkenes i min fjällvärld -0.4 c. Värst var som vanligt Börtnan i södra fjällkedjan med - 2c. Allt detta är fullkomligt normalt i en annars helt onormalare värld...



tisdag 5 juli 2022

Tankar och livsfragment 5 juli 2022 - Om klimatet, rödstjärtar, unga och vår framtid

 För någon dag sedan satt jag i skuggan under parasollet och drack mitt förmiddagskaffe. Det var varmt och fuktigt. En plats i skuggan eller i vattnet var att föredra. Jag satt ock tittade på rödstjärtsparet som med okuvlig vilja fortsatte matningen av ungarna i holken. Den gamla holken står på en hög stubbe framför vedboden. Jag tänkte på hur sårbara de var för intrång på denna exponerade plats, men framförallt undrade jag hur fågelungarna klarade hettan nu när solen låg på som mest. Jag har läst om tornseglarnas ungar i södra Europa som kröp ur sina bon och föll ner mot mot en ögonblicklig död då de inte var flygfärdiga. De stod helt enkelt inte ut  i hettan.

Det är sådana om än för människan ännu odramatiska förändringar som sker i klimatförändringarnas spår, alltmedan människan går på som förut.

Samma dag läste jag att miljöpartiet hade rasat i opinionen framförallt  i åldersgruppen 18-29 år, alltså den väljargrupp som borde oroa sig mest för klimatförändringarna. Det gör mig rejält beklämd. Jag vill ju så gärna att förändringens vingslag ska komma från de yngre, men verkligheten talar tydligen ett helt annat språk. Jag försöker förstå, men det är svårt. Jag hör allt oftare att människor hatar miljöpartiet. Troligen blir de hatade just därför att partiet säger de sanningar de flesta inte vill höra - att vi kan inte leva och konsumera som nu om vi ska ha ett uns av en chans att hindra klimatförändringarnas mest dramatiska effekter.

De människor som på allvar tar till sig oron tycks fortfarande vara få och än färre är beredda att göra uppoffringar i sin livsstil. Tyvärr kan jag inte förstå det på annat sätt att de även gäller yngre människor.

De och många andra kör på som vanligt, spottar på budbäraren och blundar tills det är försent.

Jag försöker trots allt glädjas åt rödstjärtarna. De matar vidare timme ut och timme in. Jag får korta av min stund på bron efter dagens bastu för att inte störa dem. Det gör jag gärna för livets skull...



torsdag 30 juni 2022

Tankar och livsfragment 30 juni 2022 - den otålige vandraren

 Ni som känner mig eller följer mig vet att jag är vandrare - en vandrare både till det inre och till det yttre.

Idag har jag vandrat igen. En vandring av det lite mer prövande slaget. Jag vandrade inte dagen jag kom till stugan, då det var alldeles för varmt. Igår var det heller inte någon vandringdag då vädret var lynnigt med regn och kraftig åska emellanåt. Men idag ville jag bara iväg. Det var 20c och mulet när jag drog iväg. Förstod att det kunde bli svettigt över myrar och stigningar. 

Så efter en liten stund skingrades alla moln, solen sken från en nästan klar himmel. Det blev varmt, ja, väldigt varmt i delvis blöt terräng och med tunga stövlar. Målet var Lill-Gaika, runda berget och gå upp baksidan. Jag har gjort denna tur med relativ lätthet många gånger. Idag blev det tufft i den varma solen. Upp på berget kom jag och hem genomblöt i svett. Badet i Välmba har nog aldrig varit så välkommet som då. Önskade bara ett det skulle ha varit kallare.

Funderar över mitt vandrande väsen. Jag kunde ha gjort en kortare tur när värmen kom, men inte.

Tror att det finns en rastlöshet och otålighet i mig som måste ut. Kroppen kräver sina tribut både mentalt och fysiskt. Livet ska ju vara en bra blandning av arbete och vila för att vi ska må bra. Vad vi fyller våra liv för att få tillfredställelse varierar. För mig är det vandring när jag är ledig. Det blir en viktig del av kroppens och själens arbete som frigör energi och ger luft åt mina tankar.

Kanske jag är en rastlös själ. Jag vet att det finns en inre oro i mig som jag behöver hantera. Vandringar av alla de slag har blivit min väg. Ser fram emot att få fortsätta så. Det outforskade vägarna synes oändliga och de bekanta kan jag alltid återse med nya ögon...



onsdag 29 juni 2022

Tankar och livsfragment 29 juni 2022 - värme och åska

Jag är tillbaka till stugan, platsen dit världens larm sällan når och den lilla distraktion som finns är av helt naturlig art... så här års ivriga blodsugare av liten storlek.

Jag kom igår till sol och fuktig värme. Efter att ha fått igång vattnet dämpades snabbt alla aktivitetsambitioner. Det blev bad och stilla liv i solstolen placerad i skuggläge. Vinden var frisk och gjorde klimatet uthärdligt. Vid sidan av vindens sus i skogen var samma skog onaturligt tyst på fågelsång. Flugsnapparen i holken jobbade förstås på, men även den under tystnad. Den obligatoriska bastun ställdes in till förmån för mer bad. Det som var sig likt var grillningen och grillölen under den nästan lika ljumma kvällen. Det blev ingen tropisk natt i västra Lappland, där min stuga ligger, men det var inte långt ifrån.

Denna dag inleddes snarlikt innan mörka skyar tonade upp sig vid lunch. Jo, nog blev det både åska och regn, väldigt mycket  av fyrverkeriet. Åskan slog ner alldeles intill stugan, åtminstone vid två tillfällen. Även jag, som inte annars är rädd åskan, blev för en stund skärrad.

Sedan efteråt. Fullkomligt stilla. Ja, mer stilla än annars när jag sedan någon timme är utan ström. Det senare tycks fortfarande vara obligatoriskt vid åskväder i dessa trakter.

Värme, åska, och kraftiga regn är naturligtvis något helt naturligt. Det som inte är naturligt är värmen och åskans intensitet. Som barn minns jag värme, bad och åska. Men - aldrig så intensiv värme  och mycket sällan så kraftfull åska som nu.

Detta väder har människan själv iscensatt genom klimatförändringarna. Det är sorgligt och gör åtminstone mig skärrad på riktigt.

Därute tittar nu solen åter fram. Temperaturen stiger igen och det är fullkomligt tyst. Vattenfall eldistribution meddelar att elen kan vara tillbaka 16.30.



söndag 19 juni 2022

Tankar och livsfragment 19 juni 2022 - anspråkslös söndag

 Det har varit en lugn helg utan stora anspråk och helt utan måsten. Det har varit tid för läsning, god mat och dryck, umgänge med den jag älskar och även med en god vän. Det har blivit relativt sena kvällar och definitivt långa sovmornar. De senare underlättande av ett sövande regnsmatter mot taket.

Helgens finaste upplevelse blev utomhusteatern på Hägnan i fredags. Det var musikteater av Norrbottensteatern som var både ruskigt bra och även lärorik.

Idag är det söndag. Beslöt mig för att ge kroppen lite omvårdnad på gymmet. Det mådde både den och hela jag gott av och gjorde en lång läsestund på min lilla balkong än mer angenäm. Här gav jag DN en lång stund. Björn Wiman påminde mig än en gång om vår galna värld. Idag skriver han i sin krönika om det allt mer uppblossande hatet mot Miljöpartiet. Ett hat som tycks öka i samma takt som klimatkollapsen närmar sig.

Detta hat som är i grunden är så ologiskt och som så ofta drivs av män, inte sällan män med alltför mycket inflytande. Farliga idioter, helt enkelt.

Min goda grundkänsla fick sig en törn av läsningen, vilket säkert också var meningen.

I den tilltagande värmen på balkongen glömmer jag för en stund galenskaperna. Blickar ner över  den välordnade baksidan, men inser också att jag borde köpa ett litet parasoll till balkongen om jag ska kunna sitta här länge som pensionär i sommarens solvärme.

Den sista vanliga semestern närmar sig. Därefter ska jag bara jobba dryga halvåret. Det kommer att gå fort...



onsdag 15 juni 2022

Tankar och livsfragment 15 juni 2022 - vid skrivbordet

 Sitter och tittar på gamla digitala foton från barndomsstaden Gävle. Sommaren 2019 tog mamma sin sista bild av mig. Tre år går mycket fort. Det känns inte långt borta.

Helgen som var besökte jag Gävle igen. Det var tid för det fjärde och sista studentfirandet när yngsta systerdottern avslutade sina studier vid Vasaskolan. Det var roligt och synnerligen hemtamt. Trevligt att möta människor som jag sällan träffar och kul att se att studentfirandet fortfarande har inslag från den tid jag lämnade skolan med det sedvanliga studenttåget med orkester på marsch genom staden.

Då jag numera står för den äldre generationen var det kul att se den yngre tar allt mer plats. Yngst var systersonens barn Emil. Blott 2 år men till synes mycket livsbejakande på livet.

En sak som jag så här i efterhand reflekterar över var att Emil inte någon gång ägnade någon tid åt något digitalt. Han samspelade med oss andra eller nöjde sig med sina leksaker.

Läste i söndags om några forskare som oroar för små barns skärmanvändning. Det jag har befarat finns det nu vetenskapligt stöd för - att små barn hämmas i sin utveckling såväl tankemässigt som socialt när skärmen får bli den digitala lekkamraten.

Ett typiskt, men säkert lika vanligt exempel fick jag se på gymmet igår. Två unga pappor var i gångvarigt samspråk med varandra och deras små barn var helt lämnade åt sina skärmar. När det ena barnet sökte sin pappas uppmärksamhet, så tog det en bra lång stund innan hon fick den.

Vart är vi på väg? Ja så brukar en vissa känd person uttrycka sig i TV-rutan. Jag kan verkligen undra var vi redan utsätter våra små barn för, säkert i all välmening, när det är stressigt och livspusslet ska gå ihop.

Men, jag är kanske bara en allt äldre man som går och gnäller och oroar mig i onödan. Visst vore det bra om det är så, men...



måndag 6 juni 2022

Tankar och livsfragment 6 juni 2022 - dumheten skördar nya segar i klimatkrisens spår

 Det är måndag kväll denna nationaldag. Denna dag har inte satt några större avtryck hos mig. En resa till Boden, för att se vernissagen av sommarsalongen där en kamrat medverkade, blev dagens höjdpunkt. Det var trevligt. Det är också roligt att sommarresan till Nordnorge med min särbo har blivit mer spikad. Känns skönt att ha vissa riktningsvisare att följa under denna allt mer oroliga tid som dessutom kryddas med så mycket dumhet.

Sverige har i dagarna varit värd för en miljökonferens. Allt jag läser om denna konferens andas misslyckande, trots att klimatkatastrofen kryper allt närmare. 

Vid sidan av denna miljökonferens verkar kökaoset på Arlanda flygplats vara den viktigaste världshändelsen i media vid sidan av en minister i regeringen som riskerar få dojan i ett fult och ovärdigt politiskt spel. 

Om det hade funnits något förnuft borde vi vi flyga mindre än någonsin. Men nu efter pandemin vill de flesta tro att allt är som de alltid har varit. Det är som att den snabbare uppvärmningen inte finns, trots att vi allt oftare bli påminda.

Istället för att ifrågasätta våra kontraproduktiva vanor blir många förbannade på allt köande. Mest förbannad tycks DN:s ledarskribent vara som kräver att Svedavias chef (som anställer nyckelpersonal vid flygplatserna) ska ta sitt ansvar och avgå. Detta till trots att kaoset inte bara gäller Arlanda utan även övriga flygplatser runt om Europa.

Jag tar mig för pannan när opinionsbildare svansar med en det allmänna drevet och inte tänker större än så.

I min lilla värld låter jag balkongdörren stå öppen och ta in den tidiga junikvällens dofter. Därute spelar rödvingetrast och flugsnappare. Jag hör även någon som spelar på ett piano. Det skänker en försoning åt orediga och frustrerade känslor. Tacksam för det...




måndag 30 maj 2022

Tankar och livsfragment 30 maj 2022 - tillbaka från stuglivet

 Just tillbaka från ett antal dagar i stugan. Det är alltid något speciellt med att åka och att sedan komma tillbaka igen. När jag åker är jag energifylld och full av förväntan. Nu vid hemkomsten är jag rejält trött, detta till trots att jag har haft lugna och sköna dagar med god natt sömn. Lite märkligt, eller...?

Kan konstatera att våren har tagit ett rejält skutt under dessa dagar. När jag ser och känner doft av hägg och hör tornseglare i skyn, ja, då är det sommar. Det är en stor skillnad gentemot det västra inlandet där späda björkblad försiktigt tittar fram.

Dagarna i stugan har bjudit på många fina intryck i naturen. Inget dramatiskt men så där skönt igenkännande efter i mörk årstid. Vädret har varit lynnigt och för även för en vädernörd som jag inte alltid lätt att tolka. Regnkläderna kom därför väl till pass på mina vandringar och stora skyddande gammeltallar räddade utfärdskaffet vid ett tillfälle. 

Det positiva med överraskande regnskurar är den där magin som uppstår i lugnet efteråt. Aldrig är naturen så full av fåglars röster som då.

Min egen röst fick jag inte många tillfällen att använda under dessa dagar. Vid sidan av ett kortare samtal med en av de fastboende och ord med försäljare på järnhandeln i Arjeplog var det tystnad. Blev väl varse om det vid ett par telefonsamtal med min särbo, då jag fick harkla upp mig för att hitta vettig tonart.

Imorgon ska jag möta arbetskollegor och ge rådgivande samtal igen. En annan värld, vardagsliv, helt enkelt. Det ska nog gå bra...



måndag 23 maj 2022

Tankar och livsfragment 23 maj 2022 - en genomskärning i norrbottniskt kustlandskap

 De senaste dagarna har våren gjort rejäla framsteg i vår nordliga provins. De flesta träd visar sin finaste skira grönska och idag såg jag några ungdomar ta sitt första (kalla) dopp i innerfjärdarna.

Igår gjorde vi en vandring mellan Måttssund och Långnäs, 11 km tur i öst-västlig riktning. Det var en fin tur utan någon större dramaturgi, utan en vandring som är typisk för det norrbottniska kustlandskapet. Vi korsade skog, hyggen, myrar, gamla odlingsmarker och det typiska kustberget som påminner om den istid som varit med avrundade hällar, små flyttblock och klapperstensfält.

Trots årstidens eufori var det ganska lugnt i skogen. Det typiska arterna hördes, som löv- och gransångare, bofink, trädpiplärka, grönbena, taltrast och bofink, men inte så mycket mer.

Kanske var det den åska som mullrade på avstånd som gjorde naturen avvaktande eller så var det bara så att vi var de som betraktades denna dag. Just det senare är det vi alltid kan vara förvissade om - att det finns många ögon som både ser och hör på vår vandring i landskapet.

Ett par obligatoriska fikastopp förgyllde förstås vår tur. Det var två nöjda vandrare som rullade hemåt efter några fina timmar i ett stilla landskap.




måndag 16 maj 2022

Tankar och livsfragment 16 maj 2022 - tillbaka till myren

 Igår gjorde jag en fin vandring ute på Hertsölandet genom skog, myrar och utblick mot ett nära nog isfritt hav. I år har vi en normal vår vid Norrbottenskusten, d v s långsam, där något varmare dagar blandas med blåsiga och kyliga.

Igår var det en av dessa något varmare dagar. Solen värmde när den var framme och en första aning av skir grönska började skönjas. 

Igår gjorde jag även ett återbesök vid myren på min tur. Jag tog mitt kaffe och fika på samma plats som  sent i höstas. Myren och dess omgivningar är densamma, men annars är inte mycket sig likt. Då var det absolut tyst, bortsett ljuden från min egen kropp. Ljuset var återhållet och nästan skymningslikt. Nu ger vårens ljus en helt annan lyster, trots att grönskan ännu saknas. Dessutom alla dessa ljud. Grodornas parningslek, grönbenor som spelar och tranor som verkar ha en boplats i närheten. Mest betagen blev jag dock av trädpiplärkan som på klassiskt maner hoppade mellan trädtopparna ivrigt spelande.

Här blev jag sittande ganska länge. Vårmyren är visserligen yster på ett annat sätt än senhöstens myr, men trots allt är allt lugnt och vilsamt. I skogskanterna ligger lite kvarvarande snö och all is på tjärnen är ännu inte borta. Så - ingen brådska, tids nog blir det sommar och sedan höst igen. Tids nog kommer ingen ny dag. Vårmyrens försiktiga andetag ger mig en skön möjlighet att bli kvar i stunden. Det är gott så...



tisdag 10 maj 2022

Tankar och livsfragment 10 maj 2022 - på vandring igen

 Inget är som väntans tider och den som väntar blir till slut belönad. Denna devis äger sin giltighet i kubik om man som jag, bor i norr och gillar att fotvandra.

När vandringssidorna med inlägg från söder fylls med fina bilder från olika vandringar blir jag närmast avundsjuk. Den tidiga våren tycker jag är den jobbigaste tiden att bo här norr. All vinterns snö smälter långsamt och staden är totalt avsaknad av glans bland alla smutsiga snöhögar, grus och damm.

Men...nu är det äntligen dags att ge sig ut i skog och mark igen. Visserligen gäckar en fortfarande en hel del snö i skogens skuggiga partier, men med höga rejäla stövlar så finns det inget som hindrar mig.

Igår blev det en fin tur längs med Gammelstadsviken. Många av mina bevingade vänner både sågs och hördes. Extra roligt var att se inte mindre än 5 havsörnar både på jakt och i stillhet. Havsörnen, denna kung av rovfåglar har blivit allt mer vanlig efter en tid då den helt var på väg att försvinna.

Under helgen inleddes vandringsäsongen ute på Seskarö. Ute till havs ligger mer snö kvar, så där fick vi ta hjälp av upplogade stugvägar för att nå den riktigt fina platserna.

Ibland kan en liten anspråkslös höjd på ca 30 meter över havet fylla mig med en sådan glädje. Precis så var det när vi var på Seskarös högsta punkt i söndags. Fin utsikt över Bottenviken, klapperstensfält, gammelskog och lite sol. Då fick vandraren i mig sitt lystmäte. Det räckte och blev över och gav en försmak inför allt det där fina som väntar...



måndag 2 maj 2022

Tankar och livsfragment 2 maj 2022 - absolut scennärvaro

 I helgen var vi i Skellefteå, staden som på senare tid har blivit så mycket mer än en stad mellan Umeå och Luleå. Vi fick ett ypperligt tillfälle att besöka denna stad då Joakim Thåström skulle ge sin nordligaste spelning i Sara kulturhus.

För oss som är äldre kanske Thåström mycket är synonymt med musikgrupperna Ebba Grön och Imperiet. Men - Thåström är så mycket mer. Just det blev så tydligt efter denna spelning. Många musikartister som har varit med länge lever ofta på gamla lagrar men de blir med tiden inte längre så spännande och innovativa. Med den nu 65-årige Thåström är det precis tvärt om - han blir bara bättre med åren.

Sara kulturhus visade sig vara en riktigt bra musikscen för de stora spelningarna. Mycket sittplatser, men framför allt massor av ståplatser framför scenen. Just där strax nedför scenen stod vi och försökte ta in en av de bästa spelningarna på mycket länge.

Jag har aldrig sett en så fysiskt utlevande artist med samtidigt absolut 100 % scennärvaro. Här snackar vi om en person som fullt ut var i nuet. Det var så snyggt genomfört med perfekt samspel med de övriga musikerna.

Vi var rejält tagna efter spelningen. I hotellets lobby försökte vi sortera våra upplevelser över en öl. Vi upptäckte snart att de var svårt att sätta ord på det vi sett och hört. Här räckte orden verkligen inte till. Joakim Thåström var så mycket större än språket denna kväll - tack! 



måndag 25 april 2022

Tankar och livsfragment 25 april 2022 - på fågelspaning

 Igår gjorde jag min första fågelskådning för året. Ja, jag skulle hellre vilja säga lågmäld fågelspaning. Jag tillhör ju inte alla de där företrädesvis manliga fågelskådarna som räknar arter, helst rara sådana, med sina stora tubkikare.

Min gamla Kova tubkikare har jag inte använt på många år. Igår hade jag tänkt att ta med den, men stativet ville inte rymmas på pakethållaren. För en cykeltur i det fina vädret skulle det bli.

Jag begav mig till Gräsörenbron. En ofta omnämnd plats för framförallt tidig fågelskådning, men en plats jag tidigare aldrig har  besökt. Platsen ligger i närhet av SSAB:s yttre industriområde. Väljer man blicken rakt fram vid bron finns koksverket ganska nära med välbekanta utsläppsmolnet  om vecklar ut sig vid processens kylning - säkert en av Sveriges värsta utsläppsbovar vad gäller koldioxid.

Men nu var jag här för att titta på fågel. Vände jag blicken åt ett annat håll och gick en bit utefter strandlinjen fick jag en fin utblick över havet. Jag hittade en plats att sätta ner sittunderlaget för intaget av kaffet och smörgåsen. Målet för min utfärd är ju mest detta, få en skön stund i solen med gott fika. Bonus utöver det är fågelobservationerna. En del fågel både sågs och hördes. Utöver förväntade arter gladdes jag åt vadarnas ankomst. Tyckte mig bl a höra en skogssnäppa utöver de många strandpiparna. I luften cirkulerade något som som såg ut som en stor tärna. Kunde de vara skräntärna?

Svar på mina frågor fick jag naturligtvis av de riktiga skådarna på bron. Det var skräntärna och skogssnäppa. Däremot var de hittills dåligt med spännande observationer för de riktiga skådarna.

Jag för min del var helt nöjd med skräntärnan. De var längre sedan jag såg den senast...



måndag 18 april 2022

Tankar och livsfragment 18 april 2022 - stugpremiär

 Den inträffar år efter år - stugpremiären. Det är inte frågan om utan när. Tiden kring påsk är en ganska typisk stugpremiärshelg. Så blev det detta år. Jag kan se tillbaka på några fina dagar i brytpunkten mellan vinter och vår.

Det är just det senare, brytpunkten, som ger stugpremiären lite extra spänning när den ligger i mitten av april. Är vägen tillräckligt tjälad för en relativt tung Volvo och bär snön för skidåkningen?

Svaret på mina frågor blev ja med lite anpassning. Här är det natur och klimat som styr, så det är bara till att anpassa sig. Veckan innan vår ankomst hade det kommit mycket nysnö och kalla nätter gjorde att vintern höll greppet. Så här lämpligt till påsken gör då våren sin framstöt. Temperaturen stiger snabbt och passerar 10-gradersstrecket på dagarna och solen flödar. Igår lät vi bilen stå och gjorde en relativt tidig skidtur. Stugvägen liknade närmast en bassäng och var bitvis lömskt mjuk. Det relativt packade skoterspåret gjorde skidturen möjlig, men på hemvägen brast det när vi minst anande det på flera ställen.

Förfallotiden har gjort sitt intrång i västra inlandet. Möjlig skidåkning sker fortsättningsvis tidigt på morgonen. Dagens avfärd gjorde vi  också tidigt då vägen ännu bar efter ett par minusgrader under natten.

Våra dagar blev så där skönt stillsamma som vi önskade med utfärderna, bastun, grillningen och de fina samtalen. Sångsvanarna väckte oss på loftet, liksom den ivrigt spelande bofinken. Båda den tidiga vårens budbärare. Ett annat vårtecken var samernas flytt av renar på andra sidan älven. Många renar var det. Våren är här och stuglivet med den...






måndag 11 april 2022

Tankar och livsfragment 11 april 2022 - anspråkslös måndag

 Ledig måndag. Lediga måndagar har jag haft sedan september ifjol. I liten förberedelse inför ett liv som väntar någon gång nästa år med bara lediga dagar.

Dagens måndag blir vad jag gör den till. Det har varit ganska trist väder under helgen så jag längtade verkligen ut i naturen. Min efterhängsna förkylning har inte riktigt släppt sitt grepp så vårskidåkningen får vänta. 

Jag sitter länge vid frukosten och läser Dagens Nyheter. För att skingra läsningens dysterhet stryker jag därefter några skjortor som har väntat länge på att att bli strukna. 

Solen sipprar fram bland molnen. Jag kokar kaffe, brer en smörgås, tar ryggsäcken och beger mig ut. Istället för skidor så cyklar jag till Södra hamn för en promenad på isvägen ut till Gråsjälören. 

Här får jag lite av den känsla som kommer att bli allt mer vardaglig den dag jag slutar att jobba. Att bara sitta på en bänk med mitt kaffe och ta in det pågående livet - pimpelfiskarna vid sina hål, skidåkarna och barnfamiljerna som kastar snöboll och grillar korv.  

Tillvaron andas någon sorts total anspråkslöshet som om världens larm inte existerade. Det kändes skönt att leva i den villfarelsen, om så blott för en stund.

Jag påminns åter av människans vingklippta värld i motvinden på hemvägen då min kind tåras.

Nu är klockan 14.33 och min dag är fortfarande full av de möjligheter jag ger den. Troligen blir det en del läsning, matlagning och kanske ytterligare en promenad. Så ska jag fundera lite över påsken och ett annorlunda, men lika anspråksfullt liv i stugan.



lördag 2 april 2022

Tankar och livsfragment - mina och världens krassligheter

 Ett virus har tagit mig i sin besittning. Covid eller inte, låter jag vara osagt. Självtesten visade negativt. Lite kritisk som jag litar jag inte alls på den.  Känner mig lite bättre idag efter en rejäl febertopp igår.

Läget gör mig lite missmodig. Denna helg var tänkt för efterlängtat gubbhäng i Svens stuga i Ryssbält. Nu sket det sig bokstavligen.

Piggare stunder blir det desto mer möjligheter till läsning och kolla det sorgliga nyhetsflödet. Det gör mig knappast mindre missmodig. Jag läser  DN-journalisten Anna-Lena Lauréns reportage inifrån ett förändrat Ryssland. Det som gör mig mest bedrövad är att många ryssar tycks stödja Putin och kriget. Visst - censuren ligger blytung över landet och propagandamaskinen går på som under Sovjettiden...men ändå. Borde inte flertalet människor se bortom detta? Ryssarna måste väl ändå betecknas som ett bildat folk. Jag som lever i frihet har så svårt att förstå. Troligen beror det just på att jag lever i min trygghet med fritt tankeutrymme.

Inte blir jag så mycket mer munter av att läsa Per Svenssons intervju med författaren Peter Nadas. Nadas som verkligen har fått se och uppleva förtryckets fula tryne. Nadas menar att såväl historien och människan upprepar sig gång på gång, oavsett vad vi tycker om det. Lite mer positiv till sinnes blir jag då istället av DN-intervjun med Svetlana Aleksijvevitj. Hon skriver på en bok om Belarus och Ukraina. Hon vill tro att demokrati, frihet och kärleken segrar till sist.

Försöker behålla Svetlanas ord kvar i mitt förkylda jag, öppnar balkongdörren och släpper in lite frisk luft och aprilsol...



måndag 28 mars 2022

Tankar och livsfragment 28 mars 2022 - officiellt inflyttad

 När mär man inflyttad i sitt nya boende? Är det när flyttkartongerna är uppackade eller när nycklarna till det förra boendet är inlämnade? Ingendera, tror jag. Att flytta in och bo in sig på ny adress tar sin tid.

I lördags hade jag i alla fall en liten inflyttningsfest för mina närmaste vänner. Det var väldigt trevligt och flera konstaterade att fester av detta slag borde vi ha flera av. Som sig bör lade jag ut en bild från min nya lya tillsammans med vännerna på Facebook. Då visste plötsligt fler att jag hade flyttat, så nu är jag i alla fall officiellt inflyttad.

Men som sagt, att helt mentalt ha flyttat in till ny adress tar längre tid. Jag rycker fortfarande allt som oftast i helt fel lådor och skåp när jag ska laga mat eller söka kläder. Jag säger fortfarande hemma om min förra adress på Norra Strandgatan...

Jag är inte jättegammal, men klart äldre. Jag tror det där med livsomställningar (som en flytt klart är) tar längre tid ju äldre vi blir. Min största livsomställning i vuxen ålder är helt klart när jag flyttade ihop med min förra partner till en villa på Bergnäset. Jag lämnade det väl upptrampade ungkarlslivet i en liten lägenhet bakom mig.  Då var jag yngre, eller som en av mina vänner skulle säga - i livets första halvlek. Jag har inget minne av att omställningen blev så mentalt dramatisk då. Hjärnan var nog mer öppen för förändringar.

Nu i livets andra halvlek får jag leva med att även en mindre livsomställning tar sin tid. Troligen har jag fullt ut har flyttat in till mitt nya hem på Teknikergatan den dag jag slutar dra i lådor och skåp och inte längre kallar Norra Strandgatan för hemma...




onsdag 16 mars 2022

Tankar och livsfragment 16 mars 2022 - ett stycke boendehistoria avslutad

 Galenskaperna och det ohyggliga lidandet fortsätter i öster. I mitt lilla anspråkslösa liv fortsätter jag skapa min tillvaro. Mot samma anspråkslösa fond var det det idag en liten milstolpe då jag lämnade ifrån mig boendenycklarna till lägenheten på Norra Strandgatan. Ett stycke boendehistoria är nu definitivt avslutad och jag är redan på väg vidare.

Processen att avsluta och påbörja mitt nya boende har gått förhållandevis friktionsfritt. På en punkt har jag fått mig en tankeställare - anlita aldrig ett städbolag bara utifrån pris. Så gjorde jag och det gav en besk eftersmak. Flyttstädningen gjordes i fredags. När jag tog emot den som skulle utföra jobbet mötte jag en man som varken kunde svenska eller engelska. Han ringde upp sin uppdragsgivare för att vi skulle kunna kommunicera överhuvudtaget. Han hade mycket klent med utrustning och såg bara skärrad ut. Mitt egoistiska jag tänkte oroligt - kan verkligen städa och hur mycket stök kommer jag att få? Mitt förnuftiga jag var mest bedrövad - jag hade en stark känsla att den rädde invandraren jobbade under usla villkor och kanske inte ens hade arbetstillstånd. Jag upplevde mig  plötsligt att ha blivit del av en giggekonomi som jag tycker så illa om. En typ av anställning nästan utan skyddsnät där företaget Foodora  med rätta har fått klä skott på senare tid. Om det nu var på det viset får jag aldrig ett ärligt svar på, men magkänslan fanns där












Städningen gjordes nästan utan anmärkning så jag med trygg anställning behövde tack och lov inte få något fortsatt omak. Det senare, omaket, skulle säkert bara straffa städaren som är beroende av  inkomster...

Nu hoppas jag att någon sorts förnuft segrar i vår värld och jag kan gå vidare i mitt nya liv på ny plats. Det kommer säkert att göra något med mig. Hemmet finns inom dig själv, men platsen där du väljer att bo på kan ge  nya perspektiv och en utkik - och som mitt fall, framförallt gått om nya promenadstråk...


måndag 7 mars 2022

Tankar och livsfragment 7 mars 2022 - kontrastfyllda världar

 Att världen snabbt håller på att bli något helt annat än vad vi känner den kan knappast ha undgått någon. Utöver en allt mer blödande klimatkris ristas blod och död i ett östligt grannland. Det vi anande kunde hända har redan blivit betydligt värre än vad åtminstone jag har kunnat föreställa mig - och vad vad värre är att jag fruktar att vi bara har sett början - en galen tyrann känner ingen gränser. Ju mer pressad han blir desto större blir avgrunden...

Tyvärr så tillhör jag den lite oroligare sorten. Kanske jag förbereder jag mig på något långt värre på så sätt. Jag har aldrig följt nyhetsuppdateringarna så noga som nu. Det kan nästan kännas lite maniskt hur jag rycks med.

Igår fick jag i alla fall ett avbrott från tankar och oro. Det blev min och Mariannes första vårvinterdag på havsisen. Här mötte jag vidderna och den stora stillheten som jag har längtat efter en lång och mörk årstid. Solen flödade skönt och snön hade packat sig efter förra veckans bilda. Kontrasten till den ofattbara tragedin i Ukraina kunde inte bli större där vi satt med kaffet i solen och lyssnade på lite skir fågelsång i solen. Naturens eget drama kunde vi ana efter kaffestoppet då vi siktade två havsörnar på jakt inte långt borta.

Kan bara hoppas på freden och fler skidturer som denna...



lördag 12 februari 2022

Tankar och livsfragment 12 februari 2022 - snart mot ny adress

 Så ska jag snart lämna centrumhalvön i Luleå och Norra hamn mot ny adress. Det blev dryga 10 år i centrum för mig, något som jag som i yngre dagar aldrig trodde skulle ske, men som har blivit ett antal fina år för mig.

Bara till för ett par år sedan trodde jag dessutom att detta bekväma boende skulle följa mig resten av mina dagar - ett bekvämt boende med nära till allt på en naturskön plats i staden.

Men så insåg jag att som kommande pensionär kommer det att bli dyrt att bo kvar. Känns inte rimligt att lägga minst hälften av den pension jag beräknar att få på hyra och garageplats. Det blir en dyr utsikt över fjärden - hur fin den än är.

Så nu är jag här. På fredag flyttar jag över till en mindre lägenhet på Teknikergatan. Även om jag inte är någon samlare så om det det är någon gång även jag inser att jag har saker i övermått så är det i flyttider. Ett par vändor till återvinningen har det blivit och samlaren Björn har plockat med sig frikostigt av vinyler och böcker. Och ändå - när jag packar porslin och glas så ställer jag återkommande gånger frågan - behöver jag allt det här? Naturligtvis inte, men likt förbannat åker det mesta väl inslaget in i flyttkartongen.

Min flytt är inte bara en flytt. Den markerar ganska mycket att jag är på väg in i en annan fas i mitt liv. Bara dryga året av mitt arbetsliv återstår. Vill gärna tro att flytten till Teknikergatan ska bli den sista. Just nu känns det så. Återstår att se hur det kommer att bli och vad det kommande livet har i beredskap.

Men just nu ser jag mest fram emot att få packa upp på min nya adress...



lördag 5 februari 2022

Tankar och livsfragment 5 februari 2022 - staden nu och då

 Jag låter tankarna komma och gå när jag gör en eftermiddagspromenad genom staden. Staden Luleå som har blivit min hemvist under snart 35 år.  Igår snöade och blåste det mycket. Det märks på snöhögarna och plogvallarna som kantar min väg.

Jag ska om någon vecka flytta från stadens centrum till det stadsnära området Skurholmen. Jag trodde aldrig att jag skulle bo i centrum, men det har blivit drygt tio goda år här. Nu flyttar jag till ett något mindre boende för att spara pengar inför den pensionering som inte ligger så långt borta.

När jag tar mina steg på välbekanta gator är det lätt att tänka på all den tid som flytt, min och stadens. Den stad som jag är en liten del av har naturligtvis förändras mycket under alla dessa år. Med risken att bli sedd som alltför nostalgisk vill jag nog drista mig till att Luleå centrum var roligare förr. Tidigare fanns alla de där kreativa festivalerna - inom musik, konst, snö och ljus. Alla är de borta och numer  finns inte ens någon snöborg för barnen på Södra hamnplan att leka i.

Skulle jag idag vara de dryga trettio och vilja gå ut och bara hänga med en öl på någon krog eller nattklubb, så vet jag inte var jag skulle ta vägen. På 90-talet och kring millenniumskiftet fanns det ganska trevliga och relativt anspråkslösa krogmiljöer i staden. Jag kommer ihåg alla dessa kvällar med vissa förhoppningar. Förhoppningar som successivt slocknade vartefter kvällarna led... men kommande helg tog jag nya tag. Idag vet jag faktiskt inte var unga vuxna och medelålders tar vägen om de vill roa sig en kväll.

Det är ju tur att en 60-plussare som jag inte längre behöver bekymra mig om den saken. Jag kan ju alltid roa mig med att gå på stadens isväg som många andra. Allt var trots allt inte bättre förr. På 1990-talet hade vi faktiskt ingen isväg...



måndag 31 januari 2022

Tankar och livsfragment 31 januari 2022 - i sängköpets tid

 En säng är en möbel. Det är väldigt sällan jag köper möbler och det är än mer sällan ett sängköp står på agendan. Men - nu har det hänt. Jag får skylla på den förestående flytten, annars hade mina gamla trotjänare till säng fått tjäna flera år till. För en trotjänare är den, en Solebo inköpt på gamla OBS interiör anno 2000. Inte dyr var den heller. Några få tusenlappar kostade den. När jag idag slutbetalade min nya säng berättade försäljaren att han jobbade på OBS interiör, så det är fullt möjligt att det var han som sålde Solebosängen till mig. Både försäljaren och jag är rörande överens om att att Solebo var en säng av mycket hög kvalitet för sitt pris.

Men - nu har jag köpt en ny säng. En väldigt dyr Tempursäng. Nu hoppas jag verkligen att den nya dyra sängen ska göra sin köpare tillfredsställd under helst hela mitt kommande liv. Om jag nu har haft Solebon i 22 år tar jag bara förgivet att Tempuren ska ska gör mig nöjd den kommande 22 åren, mångfaldigt dyrare som den är. Då är jag om jag lever 84 år. 

Men - det känns inte rätt i hjärtat att bara kassera en säng som fortfarande fungerar. Så nu hoppas jag verkligen att någon vill ha den. Inte en krona vill jag ha. Den är gratis mot avhämtning.

Att kasta min gamla Solebo i en av Återvinningens container skulle vara en mardröm. Hoppas jag slipper uppleva den...