Jag skulle vilja säga att vägen och dess omgivningar är en av mina viktigaste relationer. Låt vara att den inte är ömsesidig - vägen och markerna finns ju där oavsett min närvaro, men den är viktig för mig, helt enkelt en relation som ger mig glädje och energi helt villkorslöst.
Mina möten med vägen skiljer sig åt. Detta år år det soligt, men ganska vintrigt för att var sent i april. Jag vandrar i nära nog absolut tystnad. Ett par domherrar hörs på avstånd, en gråsiska verkar ganska obekymrad om min närvaro. Mer orolig är orren som plötsligt flyger iväg och som får även mig att haja till.
Jag ser spår av räv, älg och hare längs efter vägen. Markerna är nära nog tysta, men livet finns där och kanske fäster blicken på mig efter min vägvandring.
Vägen har skurit igenom markerna sedan tidigt 1940-tal. Ännu en tid fortsätter just mina vandringar längs med vägen. En dag tar de slut och bara viloplatsen finns kvar. Fram till dess får jag fortsätta att ta mina steg efter vägen och fylla på med energi...
