Vandring i nära landskap 3 - en bit av Solanderledens åkerbärsröda sträcka

 Vi fortsatte våra nära vandringar i fredags. Denna gång vandrade vi den delsträcka av Solanderleden som börjar i utkanten av Kallax by och avslutas invid skidbacken i Måttsund.

Det var lätt att vara vandrare dessa dagar med flödande vårsol och lagom temperatur för vandring. Utmaningen var skovalet. Jag är en inbiten stövelvandrare, men jag har på senare år blivit lite bekväm och kan se vinsten med att slippa vandra med några extra kilo runt fötterna. Jag valde mina lätta, men väl uppbyggda och fotriktiga skor. Det var bitvis smått utmanande sökande efter torra tuvor, men jag klarade mig relativt torrskodd hela vägen.

Vandringen bjuder på typisk kustnära norrbottnisk skog, små myrar och mindre åsryggar för att avslutas med låga berg när vi närmade oss Måttsund. Vandringen är lätt med lite stigning efter hand och mer påtagliga höjdmeter på stigen upp på Måttsundsberget.



Skogsbruket gör sina påtagliga avtryck även efter denna sträcka och en större del del av vandringen går efter skogsbilvägar. Området verkar också vara ett eldorado för älgjägare. Vi passerade ganska många älgtorn av högst skiftande uppförande längs med vägen.

Då det blåste ganska mycket under vandringen var fågelsången mycket dämpad. Vid ett fikastopp ovan den fågelrika lokalen Sågträsket avisade de typiska vadarna som grönbena, gluttsnäppa och småspov om sin närvaro.

En kilometer innan vi nådde målet för vandringen gjorde vi en avstickare till Måttsundsbergets topp. Strax nedan toppen hittade vi ett naturskönt ställe där min medvandrare Mariannes lunchsallad smakade ypperligt.



Det blev vandring utan större dramaturgi, men jag vill ändå rekommendera vandringen om du vill se en sällan sedd del av Luleå kommun.

Vandring i nära landskap 2 - Solanderledens gula sträcka

 Vandringen i det nära landskapet fortsätter även om det denna gång inte blev alldeles nära. I torsdags åkte vi till grannkommunen Piteå för att vandra Solanderledens gula sträcka. Solanderleden är en ganska nyanlagd vandringsled som startar vid länsgränsen  Jävre i söder och avslutas vid Luleå flygplats. Leden är namngiven av norrbottningen Daniel Solander, lärjunge till Carl von Linné.

Den gula sträckan är en rundled mellan med start och målgång i Böle invid Piteälven. För oss var det helt ny och jungfrulig mark. För den som söker vildmarkskänslan bör söka sig en annan vandring. Längs denna  sträcka finns många spår av mänsklig påverkan.

Första delen inleds med några kilometer i mer eller mindre brukad skog. Vi passerar flera gamla hyggen och tyvärr även ett par nya där vi inte ser mycket av naturvårdshänsyn. Trots att jag vet att denna misshushållning av skogen sker i ohejdad takt blir jag lika bedrövad varje gång.



De blev det trevligare att möta det utbredda odlingslandskap som återfinns runt Roknäs. Det är bitvis en mycket fin kulturbygd med en hel del äldre bebyggelse som för tankarna till en annan tid. Här är även fågellivet ganska livligt. Vi får bl a följa en stor flock brushanar. Nackdelen är att det blir en ganska lång bit vi får vandra på asfalterad väg - vilket tröttar fötterna på en äldre vandrare som jag.

Vandringens största behållning får vi efter vårt lunchstopp vid en blåsig sandstrand. Vi vandrar nära odlingslandskapet i bitvis helt obrukad skog nära Piteälven och dess biflöde. Här känner vi tydligt av naturens kraft och magi i granurskogen. En tornfalk har span på mig och och en järpe på min medvandrare Marianne.



Trots passager längs med trafikerad väg och fula hyggen gav vandringen mersmak. Den nära vandringen kan även göras i en nära kommun. Här i norr har vi en annan syn på avstånd  och det är ganska okomplicerat att ta sig från en plats till en annan.

Vandring i nära landskap 1

 Vi lever i coronatider. Det är nya tider. Tider då vi får en annan möjlighet att komma nära varandra, även om det ska ske lite på distans. När vi inte längre ska resa långt bort, då får vi en ny möjlighet att upptäcka allt det där fina som finns mycket närmare än vi tror.

Att vandra varit en central del i hela mitt vuxna liv. Så för mig är vandring något självklart, ja, helt enkelt en given del av det fina livet. Vandring har på senare år blivit lite av en folkrörelse. På Facebook växer vandringsgrupperna som svampar och likaså antalet vandringsleder. En kul utveckling, tycker jag.

Fler vandringsleder har även tillkommit i mitt närområde. När jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet fanns bara leden i Gammelstadsviken och den på Bälingeberget.  Här i norr behöver jag trots ett stigande vandringsintresse aldrig trängas med andra. Viktigt för en som jag som älskar tystnaden och att få umgås på med naturen helt på mina egna villkor.

Jag kommer skriva några små texter  om de nära vandringarna en den brytningstid som naturen befinner sig i nu. Jag börjar just med med Gammelstadsviken med sitt fina fågelskyddsområde som vi besökte förra helgen.

Här har jag gått många gånger så att det var länge sedan jag slutade räkna turerna. Leden är sedan några år upprustad och mycket lättillgänglig. Det är en enkel tur på nylagda spångar och lättgången stig. Förutom närvaron av alla fåglar går turen genom olika naturtyper - gammal åkermark, sumpskog, våtmark och torrare skogsåsar.

Våren är senare i år och vi fick leta ordentligt för jungfrulig växtlighet. I våtmarken såg vi mängder av en för mig okänd vattenväxt, anspråkslös och fin.



Fåglarna då? De var i högsta grad närvarande med viss reserverad tystnad. Förutom då solen bröt igenom det mulna vädret. Då drog den tillfälliga symfonin genom skogen. Men, förutom de förväntade arterna  var den en ovanligare gäst som som med jämna intervall fyllde Gammelstadsvikens luftrum - rördrommen. Denna ytterst diskreta storkfågel som håller sig gömd i vassen, men som med  sitt speciella dova trumpetande ändå pockar på sin uppmärksamhet och närvaro.

Det är just det sistnämnda som är det mest underbara med vandring. Du ska aldrig jaga efter vind, d v s aldrig ha några förväntningar att se eller höra något speciellt. Just det där speciella händer emellanåt och ofta när du minst anar det...

Vårvandring

 Att bo och verka i Norrbotten har många förtjänster, men också sina nackdelar. Fördelarna är att ha naturen nära. En natur som jag också oftast få ha för mig själv. Ingen trängsel utan vidder, stillhet och en vilsam tystnad med naturens egna ljud. Den stora nackdelen för en vandrare som jag är att vandringssäsongen är kortare. Vintern är lång och vårens långsamhet och många bakslag gör också snösmältningsperioden till en lång långsam period.

Så mycket gladare blir jag när min vandringstid äntligen kommer. Jag känner mig närmast som korna vid ett kosläpp som äntligen släpps ut på vallarna efter en lång vinter.

I helgen utforskade jag en ny kustnära led i närheten av Luleå - Fäbodsleden. Efter att fått hantera min inledande frustration, då leden var dåligt utmärkt vid starten och sålunda svårfunnen, så infann sig efter ett tag glädjen av att vara i naturens element igen.

En räv korsade min stig och en trolig jorduggla synade ett öppet fält. Annars var skogen och det gamla jordbrukslandskapet påfallande tyst. Det var som om vårens alla nyanlända innevånare inte riktigt vågade ta ton och som de anade vårens senfärdighet.

Fäbodsleden är en fin kulturled där du får en inblick i värld som den såg ut för 100 år sedan. Naturen längs med leden är av typiskt norrbottniskt kustnära snitt. Gamla vallar med mycket björk och olikåldrig barrskog. Tyvärr korsar jag även några hyggen av olika storlek. Att hitta riktig naturskog utanför naturreservaten blir tyvärr allt svårare.

Vandringen gav mig trots sina plus och minus inspiration för många framtida turer i skog och på berg. Vandrarens tid är nu och värd all min längtan...