Tankar och livsfragment 26 juni 2026 - Den hotade skogen

 

Tänk dig att du vandrar i skog. Det doftar friskt och du sätter dig på en gammal stubbe. Du hör spillkråkan söka föda i en död fura, du hör taltrastar som sjunger på taltrastars vis. En talltita kommer nyfiket nära och solen stålar börjar värma. Du sitter i en gammal skog, ingen urskog, utan en skog där virke har tagits ut för husbehov. Det varsamma skogsbruket har inte påverkat skogens biologiska liv och dess rikedom finns kvar.

Den skog du vandrar vi kallas för kontinuitetsskog, d v s en skog som brukats men aldrig helt huggits ner.

Det är denna typ av skog och riktiga naturskogar (skogar av ringa eller ingen mänsklig påverkan) som inte är formellt skyddade som enligt Skogsstyrelsen kan vara helt borta inom 25 år med nuvarande avverkningstakt. Med det beslut regeringen tagit som har stöd av merparten av riksdagens ledamöter kanske de skogar jag talar om kommer att vara borta tidigare än så. Propositionen heter "Ett tydligt regelverk för ett aktivt skogsbruk". Genom beslutet kommer tillståndsprocesserna för avverkningsanmälan snabbas på. Möjligheterna för naturvård och civilsamhälle att inventera hotade skogar och kommer därmed att begränsas avsevärt.

Här kan man bokstavligt talat säga att staten och kapitalet sitter i samma båt. Staten som stor skogsägare har varit en del av den industrilobby som har lett fram till detta beslut.

Det är både girigt och kortsiktigt. Den rika mångfalden i skogen riskerar bli till någon sorts enfald med snabbväxande timmeråkrar med likåldriga bestånd. Ingen törs säga att vi har en överdimensionerad skogsindustri vars produktion till största del utgörs av kortlivade produkter och allt mindre kvalitetsvirke. Med kortlivade produkter som papp och kartong urholkas dessutom skogens klimatnytta. Kortlivade produkter bidrar betydligt mindre än långlivade.

Jag vet inte vilken skog du vill ha. Det jag är rädd för är att vi inom en begränsad framtid nästan är utan den skog jag kallar skog. Den riktiga skog som kommer att finnas kvar hittar vi avgränsade reservat och hos de små skogsägare som tänker mer hållbart. Dessa skogsägare ger trots allt lite hopp för de tänker på både skogen och sin egen framtid. Hoppas dessa skogsägare får mer utrymme i debatten om skogen som annars bara blir polariserad till ingen nytta - framförallt inte för skogen...

Tankar och livsfragment 15 juni 2026 - i ett grönt landskap

 

Så här års är jag mer än någonsin omgiven av det gröna där jag bor. Jag tycker om det. Det brukar sägas att grönt är skönt och jag kan bara hålla med.

Grönt brukar inte utan anledning förknippas med naturen och dess skönhet. Grönt ses och som färgen som bidrar till harmoni och balans. Färgen kan ha en stressreducerande effekt och bidra till en atmosfär av stillhet. Grönt kan också förknippas med fruktbarhet och hopp som påminner oss om den rika naturen som kan ge oss ny näring, stöd och energi.

Det är inte så konstigt att jag tycker om grönt. Jag kan bara gå ut och sätta mig och lyssna på alla ljud som sker i naturens barnkammare och som delvis innesluts av allt detta gröna. Särskilt stark blir upplevelsen efter ett regn med naturens alla dofter. Då verkar alla fåglarna vara på sitt bästa humör.

Jag bor högt upp i vårt avlånga land. Därför omges av en hel del grönt även när lövträden har fällt sina blad. Tall och gran förblir som bekant gröna året runt.

Helt klart har allt det där gröna en lugnande effekt på mig. Det är säkert en av anledningarna till att jag också tycker om att vistas i naturen.

Vi lever i en allt oroligare värld och framtiden för oss människor kan verka allt mer oviss. Jag är därför så glad att få leva och verka så nära av det närande gröna som kan skänka lugn och stillhet. Jag vill tro att allt fler människor ser att kraften och möjligheterna finns just där. I det som annars verkar så hopplöst ger det mig tros allt en gnutta hopp...

Tankar och livsfragment 2 juni 2026 - små och stora överraskningar i naturen

 

Numera är målet för mina kortare och längre turer i naturen inget annat än att få uppleva allt det fina. När jag var yngre var ofta siktet inställt att få se och uppleva något speciellt, då oftast någon fågel jag inte sätt på länge som vistades i trakten.

Genom att aldrig ha några förväntningar på mina turer behöver jag aldrig bli besviken. Oavsett vad som händer så är turen lyckad och händer något oväntat så är det en bonus.

De senaste dagarna har varit ganska gråa med lite regn av och till. Naturen har gått lite i väntan och fågelsången är avvaktande och försiktig.

Igår gjorde jag en kortare tur i kända marker. Det var stilla och doftade gott av den späda grönskan. De vanliga fåglarna sjöng en del. Inne i en tätare granskog var det alldeles tyst. Snart förstod jag varför då en gammal havsörn plötsligt lättade från en gren strax intill. Det var ett kort möte, men omtumlande. Jag var ju så nära.  Kort därefter blev jag nästan lika överrumplad av den hare som rusade upp alldeles intill mig på det sätt som är så typiskt för haren. Det var inte lika mäktigt som den nära observationen av gammelörnen, men likväl roligt.

Då jag inte jagar efter upplevelser på mina turer i naturen, utan försöker vara så nära nuet som mitt jag klarar, blir också upplevelsen av det som faktiskt händer när det händer så mycket starkare.

För mig är det närmast något religiöst av att få vara i den natur som är störst av allt och som vi alla på ett eller annat sätt är beroende av. Just i allt detta fina finns min tro och hopp...