Tankar om hösten

Det är höst i mina marker. Marker som jag kommer tillbaka till gång efter gång och som alltid fyller med livsluft.

September är min bästa månad som nu går mot sitt slut. Björkarna börjar kläs av men bjuder ännu på färgprakt tillsammans med den ofta röda undervegetationen. Naturen börjar förbereda sig för vintern och livet i min skog är på väg att stillas. 

Det får mig att tänka på det liv jag har och all den rörelse som den senaste tiden har fört med sig. Min mamma som är uppväxt i denna bygd lämnade livet tidigare i år.  Mamma har liksom hösten alltid varit en färgstark person och närvarande i mitt liv. Det som tycks hända när en nära person inte längre finns bland oss är att hon är mer närvarande än någonsin. Så är det i alla fall för mig. Mamma älskade denna trakt lika mycket som jag, så bland furor och stigar blir hon emellanåt extra närvarande.

Hösten för också tankarna till döden. Växtligheten är på väg att förmultna för att till våren ge plats för nytt liv. Så är det också för mig. En dag ska även jag försvinna och minna avtryck på Jorden suddas ut.

Trots en allt hotfullare värld gör jag mitt bästa för att att leva i kärlek. Kärlek till den jag älskar och till den natur jag inte kan vara utan. Båda kärlekarna är lika viktiga som kräver min omsorg. Det är i det lilla jag kan verka och göra gott under den tid jag har kvar på Jorden...

Människans kortsiktighet och vandring mot en okänd framtid

Vandraren i mig fortsätter att vandra. Jag vandrar i underbar natur och gör mina inre vandringar där jag sorterar tankar och känslor. Inte sällan får de där tankarna och känslorna sitt fäste när jag upprepande sätter den ena foten framför den andra.

Jag har turen att fortfarande få vandra i ett klimat som är anpassat för vandringar och en natur vars ekosystem visserligen är påverkat, men ännu inte förstört.

Jag undrar allt oftare hur det ska bli för alla de som kommer efter mig. Kan de vandra och uppleva naturen och livets storhet med samma klara och friska blick som jag?

Vi lever i en tid då nog ingen går opåverkad av den pandemi som på något sätt påverkar allas våra liv. En pandemi som till stora delar är utlöst av vårt sätt att leva. Därför har jag längre levt med den förhoppningen att vi på allvar skulle börja ifrågasätta den livsstil som med stor säkerhet på sikt annars kommer ödelägga förutsättningarna för vår existens på Jorden.

Nu när vi i någon mån kanske ha nått pandemins kulmen ser jag ingenting av det jag hoppats på, trots att klimatlarmen just larmar med en allt större frenesi. Det jag ser är en politik som knappt nämner behovet av omställning för att vi ska överleva som art. Det verkar vara "business as usual" som gäller trots att vi lever ett land där många av oss tar klimatlarmen på allvar.

Jag är rädd att vi saknar den där viktiga förmågan att lyfta blicken bortom vår synliga horisont. Pandemin är ett akut hot som vi försöker hantera. Den påverkar oss här och nu. Däremot är en kommande klimatkatastrof smygande. Tecknen är små, enligt vissa så små att de går att helt avfärda dem.

Livet kan vara och är på många sätt underbart. Men i just den frågan som handlar om hela år existens kan jag inte vara annat än pessimist. Jag hoppas att kunna få se saken ur ett annat ljus, hoppas...

Underbara toppvandringar 5 - Sterbots

Sterbots heter egentligen någonting annat, men av mig och de andra i trakten kring min stuga har lågfjället alltid hetat så.

Sterbots är till skillnad från hemfjället Välmbapouda (som jag skrivit om tidigare) toppen som ligger lite avsides, men fullt synligt från min stuga med sin kala hjässa och sitt branta stup

En av de sista dagarna i augusti då det är mer höst än sommar i luften är det dags för ett efterlängtat återbesök till denna topp. Fågelvägen ligger Sterbots cirka en mil bort, men för att ta sig dit blir det en rejäl omväg på bitvis mycket steniga skogsbilvägar där det moderna skogsbruket har gjort trista avtryck.

Vi stannar och vandrar utefter den sista skogsbilvägen fram till fjällets fot. En regnskur under bilfärden som satt ner humöret en smula släppte när vi inleder vår vandring. Mest anmärkningsvärt utefter vägen är den rikliga mängden av en och som dignar av mogna enbär. Längs med vägen finns flera älgpass och en rolig liten eternitkoja gjord för en person.

Vandringen upp mot kalfjället är brant, men ganska kort genom granurskogen.

Snart kommer vi upp på fjället och en bekvämare stigning till toppen. Här anar vi alla höstens färger som kommer att nå sitt klimax om några veckor. Det blåser friskt och kyligt så alla medtagna kläder behövs när vi stannar på toppen.

Fjället ger det västra inlandets klassiska vyer över skog, myr, berg och vattendrag. När jag blickar ner över myrarnas starrgräs tänker jag på de som varit före mig. Sterbots myrängar utgjorde ett komplement till kreaturens foderhållning för det dåtida jordbruket och det är lätt att förstå vilket slit myrslåtter och transporter innebar.

Jag fylls med upprymd glädje av återkomsten till Sterbots och blir ännu gladare av alla fina rimskivlingar som jag kunde plocka i granskogen på återfärden. Sterbots kommer att få fler besök framöver...