Tankar och livsfragment 30 maj 2022 - tillbaka från stuglivet

 Just tillbaka från ett antal dagar i stugan. Det är alltid något speciellt med att åka och att sedan komma tillbaka igen. När jag åker är jag energifylld och full av förväntan. Nu vid hemkomsten är jag rejält trött, detta till trots att jag har haft lugna och sköna dagar med god natt sömn. Lite märkligt, eller...?

Kan konstatera att våren har tagit ett rejält skutt under dessa dagar. När jag ser och känner doft av hägg och hör tornseglare i skyn, ja, då är det sommar. Det är en stor skillnad gentemot det västra inlandet där späda björkblad försiktigt tittar fram.

Dagarna i stugan har bjudit på många fina intryck i naturen. Inget dramatiskt men så där skönt igenkännande efter i mörk årstid. Vädret har varit lynnigt och för även för en vädernörd som jag inte alltid lätt att tolka. Regnkläderna kom därför väl till pass på mina vandringar och stora skyddande gammeltallar räddade utfärdskaffet vid ett tillfälle. 

Det positiva med överraskande regnskurar är den där magin som uppstår i lugnet efteråt. Aldrig är naturen så full av fåglars röster som då.

Min egen röst fick jag inte många tillfällen att använda under dessa dagar. Vid sidan av ett kortare samtal med en av de fastboende och ord med försäljare på järnhandeln i Arjeplog var det tystnad. Blev väl varse om det vid ett par telefonsamtal med min särbo, då jag fick harkla upp mig för att hitta vettig tonart.

Imorgon ska jag möta arbetskollegor och ge rådgivande samtal igen. En annan värld, vardagsliv, helt enkelt. Det ska nog gå bra...

Tankar och livsfragment 23 maj 2022 - en genomskärning i norrbottniskt kustlandskap

 De senaste dagarna har våren gjort rejäla framsteg i vår nordliga provins. De flesta träd visar sin finaste skira grönska och idag såg jag några ungdomar ta sitt första (kalla) dopp i innerfjärdarna.

Igår gjorde vi en vandring mellan Måttssund och Långnäs, 11 km tur i öst-västlig riktning. Det var en fin tur utan någon större dramaturgi, utan en vandring som är typisk för det norrbottniska kustlandskapet. Vi korsade skog, hyggen, myrar, gamla odlingsmarker och det typiska kustberget som påminner om den istid som varit med avrundade hällar, små flyttblock och klapperstensfält.

Trots årstidens eufori var det ganska lugnt i skogen. Det typiska arterna hördes, som löv- och gransångare, bofink, trädpiplärka, grönbena, taltrast och bofink, men inte så mycket mer.

Kanske var det den åska som mullrade på avstånd som gjorde naturen avvaktande eller så var det bara så att vi var de som betraktades denna dag. Just det senare är det vi alltid kan vara förvissade om - att det finns många ögon som både ser och hör på vår vandring i landskapet.

Ett par obligatoriska fikastopp förgyllde förstås vår tur. Det var två nöjda vandrare som rullade hemåt efter några fina timmar i ett stilla landskap.

Tankar och livsfragment 16 maj 2022 - tillbaka till myren

 Igår gjorde jag en fin vandring ute på Hertsölandet genom skog, myrar och utblick mot ett nära nog isfritt hav. I år har vi en normal vår vid Norrbottenskusten, d v s långsam, där något varmare dagar blandas med blåsiga och kyliga.

Igår var det en av dessa något varmare dagar. Solen värmde när den var framme och en första aning av skir grönska började skönjas. 

Igår gjorde jag även ett återbesök vid myren på min tur. Jag tog mitt kaffe och fika på samma plats som  sent i höstas. Myren och dess omgivningar är densamma, men annars är inte mycket sig likt. Då var det absolut tyst, bortsett ljuden från min egen kropp. Ljuset var återhållet och nästan skymningslikt. Nu ger vårens ljus en helt annan lyster, trots att grönskan ännu saknas. Dessutom alla dessa ljud. Grodornas parningslek, grönbenor som spelar och tranor som verkar ha en boplats i närheten. Mest betagen blev jag dock av trädpiplärkan som på klassiskt maner hoppade mellan trädtopparna ivrigt spelande.

Här blev jag sittande ganska länge. Vårmyren är visserligen yster på ett annat sätt än senhöstens myr, men trots allt är allt lugnt och vilsamt. I skogskanterna ligger lite kvarvarande snö och all is på tjärnen är ännu inte borta. Så - ingen brådska, tids nog blir det sommar och sedan höst igen. Tids nog kommer ingen ny dag. Vårmyrens försiktiga andetag ger mig en skön möjlighet att bli kvar i stunden. Det är gott så...

Tankar och livsfragment 10 maj 2022 - på vandring igen

 Inget är som väntans tider och den som väntar blir till slut belönad. Denna devis äger sin giltighet i kubik om man som jag, bor i norr och gillar att fotvandra.

När vandringssidorna med inlägg från söder fylls med fina bilder från olika vandringar blir jag närmast avundsjuk. Den tidiga våren tycker jag är den jobbigaste tiden att bo här norr. All vinterns snö smälter långsamt och staden är totalt avsaknad av glans bland alla smutsiga snöhögar, grus och damm.

Men...nu är det äntligen dags att ge sig ut i skog och mark igen. Visserligen gäckar en fortfarande en hel del snö i skogens skuggiga partier, men med höga rejäla stövlar så finns det inget som hindrar mig.

Igår blev det en fin tur längs med Gammelstadsviken. Många av mina bevingade vänner både sågs och hördes. Extra roligt var att se inte mindre än 5 havsörnar både på jakt och i stillhet. Havsörnen, denna kung av rovfåglar har blivit allt mer vanlig efter en tid då den helt var på väg att försvinna.

Under helgen inleddes vandringsäsongen ute på Seskarö. Ute till havs ligger mer snö kvar, så där fick vi ta hjälp av upplogade stugvägar för att nå den riktigt fina platserna.

Ibland kan en liten anspråkslös höjd på ca 30 meter över havet fylla mig med en sådan glädje. Precis så var det när vi var på Seskarös högsta punkt i söndags. Fin utsikt över Bottenviken, klapperstensfält, gammelskog och lite sol. Då fick vandraren i mig sitt lystmäte. Det räckte och blev över och gav en försmak inför allt det där fina som väntar...

Tankar och livsfragment 2 maj 2022 - absolut scennärvaro

 I helgen var vi i Skellefteå, staden som på senare tid har blivit så mycket mer än en stad mellan Umeå och Luleå. Vi fick ett ypperligt tillfälle att besöka denna stad då Joakim Thåström skulle ge sin nordligaste spelning i Sara kulturhus.

För oss som är äldre kanske Thåström mycket är synonymt med musikgrupperna Ebba Grön och Imperiet. Men - Thåström är så mycket mer. Just det blev så tydligt efter denna spelning. Många musikartister som har varit med länge lever ofta på gamla lagrar men de blir med tiden inte längre så spännande och innovativa. Med den nu 65-årige Thåström är det precis tvärt om - han blir bara bättre med åren.

Sara kulturhus visade sig vara en riktigt bra musikscen för de stora spelningarna. Mycket sittplatser, men framför allt massor av ståplatser framför scenen. Just där strax nedför scenen stod vi och försökte ta in en av de bästa spelningarna på mycket länge.

Jag har aldrig sett en så fysiskt utlevande artist med samtidigt absolut 100 % scennärvaro. Här snackar vi om en person som fullt ut var i nuet. Det var så snyggt genomfört med perfekt samspel med de övriga musikerna.

Vi var rejält tagna efter spelningen. I hotellets lobby försökte vi sortera våra upplevelser över en öl. Vi upptäckte snart att de var svårt att sätta ord på det vi sett och hört. Här räckte orden verkligen inte till. Joakim Thåström var så mycket större än språket denna kväll - tack!