Inget är som väntans tider och den som väntar blir till slut belönad. Denna devis äger sin giltighet i kubik om man som jag, bor i norr och gillar att fotvandra.
När vandringssidorna med inlägg från söder fylls med fina bilder från olika vandringar blir jag närmast avundsjuk. Den tidiga våren tycker jag är den jobbigaste tiden att bo här norr. All vinterns snö smälter långsamt och staden är totalt avsaknad av glans bland alla smutsiga snöhögar, grus och damm.
Men...nu är det äntligen dags att ge sig ut i skog och mark igen. Visserligen gäckar en fortfarande en hel del snö i skogens skuggiga partier, men med höga rejäla stövlar så finns det inget som hindrar mig.
Igår blev det en fin tur längs med Gammelstadsviken. Många av mina bevingade vänner både sågs och hördes. Extra roligt var att se inte mindre än 5 havsörnar både på jakt och i stillhet. Havsörnen, denna kung av rovfåglar har blivit allt mer vanlig efter en tid då den helt var på väg att försvinna.
Under helgen inleddes vandringsäsongen ute på Seskarö. Ute till havs ligger mer snö kvar, så där fick vi ta hjälp av upplogade stugvägar för att nå den riktigt fina platserna.
Ibland kan en liten anspråkslös höjd på ca 30 meter över havet fylla mig med en sådan glädje. Precis så var det när vi var på Seskarös högsta punkt i söndags. Fin utsikt över Bottenviken, klapperstensfält, gammelskog och lite sol. Då fick vandraren i mig sitt lystmäte. Det räckte och blev över och gav en försmak inför allt det där fina som väntar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar