Att fånga ögonblicket

 Jag har påbörjat läsningen av Martin Hägglunds bok "Vårt enda liv - Sekulär tro och andlig frihet" Det är en bok som ska avnjutas i små stycken i taget för att kunna sjunka in.

I en längre passage skriver Hägglund om det viktiga att fästa blicken. Att fästa blicken är något som både är individuellt och relationellt. Du behöver fästa blicken på dig själv och det liv du faktiskt lever och du måste även erkänna de sätt på vilka du är fäst vid det du ser.

I vid mening handlar det om att fullt ut ta ansvar för det enda liv vi känner till och också fullt ut hantera alla de sammanhang där vi verkar - alltifrån den underbaraste kärlek till den grå vardagens tristess.. Både glädjen och sorgen är inslag som finns där och som vi behöver möta fullt ut.

Att fånga ögonblicket är något annat...och i Hägglunds text snarare en illusion än något verkligt. Så fort vi försöker fånga ögonblicket har det redan passerat. Det fanns en dåtid och det finns en framtid.

När jag ser ut över Välmbas vatten fäster jag i någon mening blicken. Just denna blick kräver inte så mycket ansvar av mig. Här får jag betrakta naturens storhet och övergångar. Men - att fånga ögonblicket är inte möjligt. Det iskalla vattnet rör sig hela tiden i vågorna och där vågrörelserna är små sker isbildningen om än sakta. Ögonblicket fångas blott av mobilkamerans lins. Så kan jag vårda ett fint minne när jag  försöker fortsätta att fullt ut ta ansvar för mitt fortsatta liv och fästa min blick...

Stugliv i covidtid

Denna vecka skulle jag besöka barndomsstaden Gävle. Men, nu är det pandemi och restriktioner så resan ställdes in.

Då jag redan planerat för några dagars ledighet och hemstaden är ganska nedstängd så var en sen stugvistelse ett fint alternativ. Här kan jag leva helt enligt myndigheternas rekommendationer, d v s inte träffa någon utan odla umgänget med mig själv tillsammans med naturen, böckerna och något gott grillat. 

Allt det där brukar jag göra, men det är ytterst sällan jag besöker stugan andra halvan i november. Normalt sett har vintern gjort sitt intåg och stugvistelsen blir mer projektartad. Men nu lever vi ju på många sätt i en underlig tid. Här i västra lappmarken är det fortfarande helt snö och isfritt. Jag kan göra mina vanliga vandringar i skogen och hämta vatten utan yxa och isborr. Förvisso komfortabelt, men samtidigt bekymmersamt. Normalt sett ska marken sedan en tid vara snötäckt och isen ligga ganska tjock. Men...i klimatförändringarnas tid sätts ju normaliteten allt mer ur spel och till slut blir snöfria marker och isfria sjöar det nya normala i dessa trakter.

Det finns så många saker i vår tid som kan göra mig orolig som människa. Nu är jag här och ska försöka njuta fullt ut av naturens storhet och frid. Troligen kommer jag inte möta någon människa. Däremot har en tjädertupp redan tittat lite uppfodrande på mig vid dagens kortare vandring. Dessa möten får jag aldrig nog av - covidfria som de är..

Stugsista

 Jag är i stugan. Troligen är det för sista gången detta år. Det fyller mig med skiftande känslor. Den härliga känslan är att ha förmånen att gång på gång få komma till dessa marker som skänker mig så mycket gott. Den vemodiga känslan är just att det är sista gången. Just det senare aktualiserar frågan om livet och döden. Jag kan ju faktiskt inte med säkerhet veta om jag kommer tillbaka. Det är en separation från något jag tycker så mycket om.  

Jag har just börjat läsa Martin Hägglunds "Vårt enda liv - sekulär tro och andlig frihet". Martin skriver inledningsvis så fint om vikten att vårda våra liv, våra relationer och allt sådant vi håller som viktigt. Just oron att förlora något viktigt visar på styrkan i livet och sådant vi vårdar. För Hägglunds del handlar det både om människor som är viktiga men även hur vi vårdar vår värld som vi känner den. 

 Det är så jag försöker förstå mitt vemod när jag om några timmar ska lämna min stuga för året. I den fina miljön lägger jag något djupt relationellt som är lika viktigt som de personer jag tycker om och den som jag älskar. Jag får fortsätta att vårda mitt liv med den förhoppningen om ett återseende. Tack stugan och markerna i dess närhet. Jag hoppas att vi ses igen!