Mot den svartvita årstidens tid

 Hösten har många ansikten. Septembers starka färgprakt håller nu i mitten av oktober allt mer på gå över till en mer dämpad färgskala. Rörelsen mot ett mer nedtonat färgspektrum blir snabbare påtaglig när jag reser västerut och befinner mig på högre höjd i trakterna kring min stuga.

Dagarna då vi var där upplevde vi ganska påtagligt att hösten övergick i allt mer vinterlika förhållanden med temperaturfall, isläggning och försiktiga snöfall. En stilla, men påtaglig förändring i det just typiskt stilla och lugna landskapet som är så typiskt för såväl platsen som årstiden.



Stillheten förstärkts av allt mer sparsmakade färgspelet. Den norrländska taigan är visserligen intensivt grön, men allt det där gröna dämpas i takt med snöns ankomst och den frost snö klär alla barrträd.

Det är lätt att få tankar på  gamla svartvita foton när jag fångar ögonblicket med min mobil. En blandning av fotonostalgi  och skön balsam för själen sprider sig. Hösten är så mycket mer än starka färger och den varar länge än. Fint, så fint...

Vandring runt minnenas berg

 Timmar, dagar och år läggs till mitt liv. Likaså mina steg - de börjar vara många nu liksom de återkommande vandringarna till älskade mina platser.

En tidig oktobersöndag gör jag en vandring runt och upp på Kvavaträskberget. Det är en regelbunden vandring jag gjort i minst 30 års tid, men nu vara det ett par år sedan senast. En vandring som denna blir en liten vandringsretro  för mitt liv som väcker många minnen - återkommande älgmöten, ugglelyssning i den stora tystnaden där slagugglan en gång hördes bland de annars mer vanliga pärlugglorna och många lågmälda samtal med vänner i skogkojan Stallet.



Kojan Stallet som faktiskt var ett stall innan den 1991 flyttades till sin nuvarande plats. I kojan ligger gästboken som väntar på att få några ord från dagens besökare. Läser lite i gästboken - många små texter bl a av mig och mina vänner. Konstaterar och att inte ett ord har skrivits de två senaste åren. Tänker att det mesta av vår dokumentation som så mycket annat idag sker via våra mobiler. Därför blir boken numera oskriven och resultatet blir minnen som inte får någon hemvist och äts upp av nuets klicksökande jakt.

Fortsätter min vandring upp på berget för att komma till utkiken och äta min matsäck. Här går jag år efter år utan att möta en människa och blir därför desto mer överraskad när jag möter en man och hans fru i den lilla stuga som sedan ett antal år finns på toppen. Det visar sig att han äger delar av skogen som finns kring berget och han berättar att stora delar av den gamla skogen har blivit nyckelbiotopmärkt, d v s här finns lavar och svamp som som utmärker den gamla obrukade skogen.

Jag brukar gilla ensamma vandringar i skogen, men dagens möte gjorde mig riktigt glad. Nu vet jag att dessa älskade marker får vara kvar och spillkråkor och andra hackspettar ostört kan fortsätta sitt födslosök bland gammelfurorna, Här finns det plats för tankar och minnen även för kommande generationer, fint!

Om skogsbad och septembers låga

Höstens färgglada prakt nådde sitt klimax under helgen som var. Alltmedan naturen förbereder sig för vintern och en allt större långsamhet så frisätter den en glöd som inte är möjlig under någon annan årstid. Det hela vackra skådespelet förstärks av den allt lägre stående solen med sitt milda och försonande ljus.

En av årets troliga nyord är att skogsbada, d v s att vistas i skogen och känna dess lugnande atmosfär. Jag som aldrig har för avsikt att vara med i någon trend står plötsligt i trendens centrum. Jag har skogsbadat större delen av mitt liv. Att det där med det skogen ger - lugn, sinnesfrid och avkoppling har sedan länge varit varit en självklarhet för mig. Jag kan helt enkelt inte vara utan skogens trösterika verkan. Om jag nu är beroende i någon form så kalla mig gärna skogsbadarberoende.

Troligen är det därför jag tycker så mycket om den tidiga hösten. Som gammal skogsbadare och tillika vandrare är  denna tid den absolut bästa - färgprakten, tystnaden och ofta perfekta temperaturer för rörelse i skogen.

Nu är vi inne i tidig oktober, det blir kallare och lövträden börjar på allvar kläs av. I takt med tilltagande kyla, naturens krispighet och en allt mer dämpad färgskala finns tillfälle att koncentrera mig mer på den norrbottniska taigan - grön året runt som den är.

Skogen är och förblir en nära vän så den dag trenden skogbad har ersatts av något annat blir jag kvar där....ja så länge jag lever och kan stå på mina ben...