Det var bättre förr

 Nu börjar jag komma upp i en sådan mogen ålder då jag börjar ta mig allt fler friheter i tyckandet utan att skämmas för det. Med många årsringar i min tidkapsel börjar jag få lite perspektiv och minnet är det ännu inte något fel på.

En klassisk devis är att många brukar säga att det var bättre förr. Jag vill nog hävda att det ur vissa perspektiv nog var det...beroende vad vi menar med förr.

Jag träffar i mitt arbete föräldrar till både små och stora barn och leder regelbundet föräldragrupper till tonårsföräldrar. Det ger en bra inblick i hur det är att vara föräldrar och tonåring idag jämfört med förr.

Det brukar ibland sägas att våra tonåringar aldrig har så många möjligheter som nu. Det är kanske i någon mån rätt - tonåringen behöver inte gå i sina föräldrars fotspår och det finns många stigar att välja. Just det senare - många stigar gör det å andra sidan inte så lätt att navigera i den ofta osäkra tonåringens själ. Till det ska läggas alla olika intryck samma tonåringar har att hantera. Min egen tonårstid var intrycksfloran en lätt västanfläkt jämfört med den värld som idag stormar in.

Allt eftersom har jag börjat inse att jag troligen växt upp under den lyckligaste tiden. Jag är född 1959 och uppväxt under 60 och 70-talet. En tid då välståndet ökade kraftfullt och de flesta hade en given plats i livet. Världen var fortfarande liten och jag visste mycket lite om den ondska som vi nu ständigt vi har att förhålla oss till i nyhetsflödet. Den som inte fixade skolan kunde mönstra på som matros på en båt eller så kunde man som jag efter gymnasiet få en heltidsanställning som klubbombudsman i ett politiskt parti. Det såg arbetsförmedlingen till och jag behövde aldrig fundera över ordet arbetslöshet.

Även om jag minns min tonårstid som bitvis tuff med svikande självkänsla var jag lyckligt lottad. Måhända var det s k smörgåsbordet inte lika omfångsrikt, men jag kunde kanske just därför lotsa mig fram emot den jag till slut blev. Då - ingen Trump, ingen Covid, ingen klimatkris, inga sociala medier och ingen Åkesson. Jag har haft tur...

Glad och orolig

 Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag vågar tro på att ljuset är på väg tillbaka - ännu en gång. 

Vi är mitten av februari. Det gör mig orolig. Tiden går och jag ser inget riktigt bra tecken på att makt och politik tar mänsklighetens ultimata utmaning, klimatförändringarna på allvar - och då menar jag minst samma allvar som med coronapandemain.

Vi är mitten av februari. Det gör mig glad. Jag är glad att skövlingen av den svenska skogen med det hot mot både klimat och biologisk mångfald som följer äntligen börjar synas. Kanske vågar jag tro att vi börjar behandla naturen med en större respekt.

Vi är i mitt av februari. Det gör mig orolig. Jag ser hur populismens fula tryne breder ut sig även om den tillfälligt är något på reträtt efter att en livsfarlig president har röstats bort. Men jag bekymrar mig över vårt eget populistparti och den stora risken som finns att de är med och styr över vårt land om ett par år. Det är tyvärr ett ganska sannolikt scenario.

Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag känner glädje över att jag är frisk och har hälsan. Jag lever fortfarande i ett land där jag är fri att göra det jag gillar och uttrycka mina åsikter utan att vara rädd. Tänk om alla kunde fatta hur mycket det är värt...

Vi är i mitten av februari. Det gör mig orolig. Jag kan ibland bli orolig över att det där fina livet går så fort och snart kan vara över. Jag måste för min egen skull bli ännu bättre på att leva här och nu och ta vara på det liv som finns. Morgondagen vet jag inget om...

Att vara människa är när det är bra en blandning av glädje och oro. Där är jag nu och det känns fint. Jag är äldre och känner mig ganska trygg, har fina sociala sammanhang och känner mig älskad. Allt det där tillsammans gör att det känns lättare att vara orolig...utan att övermannas av den.

Vanlig vinter

 Vi har metrologisk vinter i hela Sverige...d v s dygnsmedeltemperaturen har hållit sig under nollan minst 5 dygn i hela Sverige. Det var till ett par årtionden sedan en ganska vanlig situation, men på senare år har det blivit allt ovanligare ett hela Sverige har vinterförhållanden under en längre period.

Många upplever att vi har en kall vinter, men faktum är att den sedan årsskiftet är väldigt nära normal mätt med SMHI:s temperaturreferensperiod 1961-1990. Vissa delar har vissa temperaturöverskott medan andra har underskott. 

Men, det som gäckar oss är naturligtvis klimatförändringarna. Klimatförändringar som i vår del av världen ännu inte fått några dramatiska effekter på liv och hälsa. När SMHI bytte normalperiod till 1991-2020 blir det helt tydligt. Med den nya normalperioden har de flesta platser i landet mellan 1-5 graders underskott. Jämför vi data ser vi att klimatet under 30-årsperioden har blivit 2-3 grader varmare på de flesta platser i Sverige.

Med det äldre måttet (som kommer att förbli referensperioden) har vi alltså en nära nog normal vinter. En kall vinter har vi inte haft de senaste 10 åren och det är tveksamt om vi någonsin kommer att få några riktigt kalla vintrar i framtiden. Tillgänglig forskning tyder ju istället på att uppvärmningen fortsätter. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer även den vinter vi har nu vara ett minne blott.

Så...passa på och njut och höj din röst för ett kraftfullt arbete för att hejda klimatförändringarna!