Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag vågar tro på att ljuset är på väg tillbaka - ännu en gång.
Vi är mitten av februari. Det gör mig orolig. Tiden går och jag ser inget riktigt bra tecken på att makt och politik tar mänsklighetens ultimata utmaning, klimatförändringarna på allvar - och då menar jag minst samma allvar som med coronapandemain.
Vi är mitten av februari. Det gör mig glad. Jag är glad att skövlingen av den svenska skogen med det hot mot både klimat och biologisk mångfald som följer äntligen börjar synas. Kanske vågar jag tro att vi börjar behandla naturen med en större respekt.
Vi är i mitt av februari. Det gör mig orolig. Jag ser hur populismens fula tryne breder ut sig även om den tillfälligt är något på reträtt efter att en livsfarlig president har röstats bort. Men jag bekymrar mig över vårt eget populistparti och den stora risken som finns att de är med och styr över vårt land om ett par år. Det är tyvärr ett ganska sannolikt scenario.
Vi är i mitten av februari. Det gör mig glad. Jag känner glädje över att jag är frisk och har hälsan. Jag lever fortfarande i ett land där jag är fri att göra det jag gillar och uttrycka mina åsikter utan att vara rädd. Tänk om alla kunde fatta hur mycket det är värt...
Vi är i mitten av februari. Det gör mig orolig. Jag kan ibland bli orolig över att det där fina livet går så fort och snart kan vara över. Jag måste för min egen skull bli ännu bättre på att leva här och nu och ta vara på det liv som finns. Morgondagen vet jag inget om...
Att vara människa är när det är bra en blandning av glädje och oro. Där är jag nu och det känns fint. Jag är äldre och känner mig ganska trygg, har fina sociala sammanhang och känner mig älskad. Allt det där tillsammans gör att det känns lättare att vara orolig...utan att övermannas av den.
4 kommentarer:
Bra, sammanfattande betraktelse.
Ser det som det viktigaste just nu...sedan finns det ju en massa annat att vara glad och orolig för :).
Det är väl det Pauls talar om, att leva i en dualistisk tillvaro där jag tvingas in i en verklighet av gott och ont som vi dessutom måste inse att vi är delaktiga av, både det onda och det goda. Att jag får välja om jag ska fortsätta spä på det onda eller aktivt verka för att göra det goda. Dessutom, varje gång jag misslyckas eller upptäcker att jag går åt fel håll, får jag möjlighet att resa mig och försöka göra bättre.
Pauls kallar det för förlåtelse, en möjlighet att välja det goda, välja att leva!
Jo...det gäller att kunna försonas med olika känsloyttringar. Det är i den kraften vi blir till och kan utvecklas.
Skicka en kommentar