På vandring längs med övre Vindelälven 3

 Sista vandringsdagen i Vitnjulstugan kliver jag upp tidigt. Jag är inte helt utsövd då några myggor har pockat på uppmärksamhet under natten. Den tidiga morgonen inspirerar med sina fina solgenombrott över fjället.

Efter grötfrukosten tackar jag stugan för logi och påbörjar vandringen tillbaka mot Höbacken. Än en gång är jag glad över mina höga vandringsstövlar då terrängen i kombination med det bitvis höga gräset gör inledningen av vandringen blöt. Solen lyser emellanåt frikostigt och dofterna är mättade efter gårdagens regn. Jag gör ett par stopp längs efter vägen innan jag tar en lite längre paus vid Rävfallets övernattningsstuga. Här ger stugan ett bra skydd då en lite kraftigare regnskur fäller sitt vatten.



Vandringens sista 8 kilometer går på ganska lätta ben mot Höbacken. Av någon anledning går flerdagsvandringarna alltid lite fortare när slutet närmar sig. Kanske finns där trots allt en längtan efter mänskligt liv och rörelse eller så är jag bara hungrig.

Hungrig är jag definitivt då en varmakoppenlunch med husmansbröd bara duger om man vet att rejäl mat väntar. Civilisationen prövar mig. Mellan klockan 14 och middagstid hade Ammarnäs inget för en hungrig vandrare. Det blev en timmes bilfärd till Sorsele innan magen fick efterlängtad påfyllning. Aldrig har väl grillad kyckling, pommes och sås smakat så gott som då. Efter ytterligare en timmes bilfärd väntade stugan och en mycket efterlängtad bastu.

Efter tre minnesvärda dagar i verklig vildmark var jag inte svårvaggad. En verklig lyckad tur bortom de mer klassiska vandringsstråken var till ända...

På vandring längs med övre Vindelälven 2

Jag vaknar ganska utsövd i Vitnjulsstugan. Stugan har blivit  utkyld under natten så dagen börjar med att såga upp och klyva långved som finns i boden som också fungerar som dass. Kaminen är effektiv, så snart får jag upp värmen.

Vid grötfrukosten funderar jag över dagens äventyr. Jag ser att himlen är grå och mycket tyder på att det kan bli regn. Jag tänker att det kanske inte inte blir någon topptur utan en vandring längre upp efter älven.

Jag låter väderutvecklingen göra mina val. en halv kilometer uppströms finns en hängbro över älven. Jag provar att gå upp en bit i terrängen. Stigen är snart obefintlig  och framför mig växer viden tät. Då det börjar regna blir valet enkelt. Jag går tillbaka och går uppströms älven. 

Längs efter stigen förundras jag över den emellanåt så bördiga terrängen och den stora kontrasten mot nordsluttningen på andra sidan älven där kalfjället snabbt tar vid och snöfläckarna påminner om den årstid som var. Längs efter stigen vandrar jag bitvis över frodiga blomsterängar med större inslag av Jungfru Maria Nycklar  och Kung Karls Spira.

Efter ett par timmars vandring tar jag mig ut på en liten udde för att äta min lilla lunch. Här är älven stilla och tyst. Jag skymtar ädelfisk i vattnet alltmedan ett lugnt regnstril  bäddar in landskapet. Jag går därefter tillbaka till stugan. Det är ganska tidig eftermiddag så jag tar en liten eftermiddagslur innan jag börjar förbereda dagens middag - egentorkad kyckling med lite asiatisk touch.

Kvällen blir lång i stugan. Det är en hel del mygg inomhus som håller igång mig. Vill decimera dem så mycket som möjligt innan natten. Det blir flera timmar med min roman som passligt heter "Ödesmark". I denna radioskuggans dal får jag även gott om tid att fundera över har det såg ut i gamla tider. Här i stugan finns det massor av tid för tankar och inget utöver myggen som pockar på uppmärksamhet.

Stillheten och tystnaden söver mig och jag gör en tidig kväll inför morgondagens återvandring mot civilisationen...

På vandring längs med övre Vindelälven 1

 För en tid sedan gjorde jag en vandring upp efter Vindelälven ovan Ammarnäs. Jag fick inspiration av av ett tidigare reportage i STF-tidningen. En vandringsled lite vid sidan om utan trängsel med andra vandrare var perfekt för en som jag. Planen var att jag skulle gå till Östra Vitnjul, en sträcka på 16 km  från Höbacken där vandringen tog sin början. Jag skulle sova i stugan två nätter och om vädret på var på humör även ta mig upp i högterrängen. Som extra bonus skulle jag få disponera stugan själv. Det är ju coronatider och då fick bara ett sällskap vistas i stugan och sällskapet var ju jag.

Efter att ha hämtat nyckeln till stugan på Ammarnäs livs och parkerat vid vägs ände påbörjar jag min vandring. Första sträckan upp till Rävfallstugan liknar bitvis mer en mindre skogsväg än en stig. Det gör vandringen lätt med bra vandringstemperatur och en hel del sol. Här finns flera spår från svunna tider med lador, lämnade redskap och gammal odlingsmark.

Invid Rävfallet blir det en lättare lunch. Platsen är en knutpunkt Kungleden så här möter jag jag människor. En yngre man som ska vandra ända upp till Abisko och ett äldre par som har varit uppe på Kilimanjaro. De konstaterade att det är lättare att gå på hög höjd med bärare än i låg terräng med tung packning.



Fortsättningsvis går jag hela tiden i en en relativ närhet till den brusande älven. Terrängen varierar, kargare partier omväxlande med frodig grönska. Jag är glad att jag är av den utrotningshotade arten "stövelvandrare". Tidvis är terrängen blöt och gamla spångar räcker inte alls till.  Även myggen har kommit ifatt mig så djungeloljan är ett måste. När stigen går helt nära älven fläktar det skönt i eftermiddagssolen. Jag gör ett par stopp längs efter vägen och tar in allt det stora som omger mig.

Just när jag tycker att jag borde vara framme dyker stugan upp. En riktigt fin plats invid älven med utsikt mot de omgivande fjälltopparna. Stugan är nyuppförd 2012 och är en fin timring. Efter att ha tvättat av mig i älven smakar det gott med pastan och köttfärssåsen  gjord på den egentorkade färsen. Färgerna blir starkare under kvällens lopp. Här mår jag riktigt gott och avslutar dagen med att läsa lite om platsen. Här fanns redan en stuga  under sent 1800-tal. Dalgången var en handelsväg till Norge och Vitnjul var lite lite av en knutpunkt. Läser om olika vedermödor människor varit utsatta för . Själv mår jag oförskämt bra och är inte svårvaggad när kvällen lider mot natt.

Rapatjärnarnas revel

 Om du är regelbunden läsare av min blogg så vet du att jag gillar att vandra. Så här i sommartid blir det ofta upp på närbelägna toppar i relativ närhet från min stuga.

Nyligen gjorde jag en annan typ vandring. Rapatjärnarna utanför Arjeplog är mest kända för sina rester av forntida boplatser, vissa av dem daterade till ca 4000 år tillbaka i tiden. Bara att besöka dessa platser tillsammans med en underbar natur är en upplevelse i sig.

Från Rapatjärnarna går det en ca 5 km lång stig rakt ut i Hornavan, eller snarare en lång revel som bär dig ut långt ut i sjön. Hornavan är kanske mest känd för sitt stora djup, men här i sin södra ända är den grundare med en mängd öar av varierande storlek. Reveln söker sig ut mellan dessa öar.

Dagen är som gjord för en låglandsvandring, sol, knappt 20 c i luften och en svalkande vind från vattnet. Visserligen följer jag vattnet, men bitvis är det ganska kuperat då jag går över flera åsryggar på min vandring mot revelns spets.

Reveln varierar i bredd. Bitvis är skogen ganska tät, men i de smalare partierna är tallarna kuvade av vinden och det känns som jag skulle vara i skärgården, om de det inte vore för de omgivande lågfjällen.



Målet med denna vandring är verkligen vandringen i sig. Stigen slutar i intet, d v s i Hornavans vatten. Här sätter jag mig på en gammal stock med kaffet, smörgåsen, ägget och ett par chokladgifflar. Det är stort att få uppleva detta och det är lätt att förstå att de första människorna valde dessa omgivningar under flera tusentals år för sina liv och uppehälle...