Tankar och livsfragment 16 augusti 2022 - när vi inte längre finns

 Det är i mitten av augusti och om några veckor går vi till val. Det tycks bli en valrörelse med djupa sänken i träsket som jag bara skämmas över, eller så är det merparten av de politiska partierna som borde skämmas med sina snart sett dagliga simpla, förenklade populistiska utspel. Att unga borde screenas för ADHD i utanförskapsområden (moderaterna) och att kriminalvården borde byta namn till Straffverket (Sverigedemokraterna) är ett par exempel i raden.

Att vår tids i särklass viktigaste fråga, de eskalerande klimatförändringarna, har kommit i totalt bakvatten kanske är så typiskt för en mer dystotopisk tid, men inte desto mindre tragiskt.

Det är bara miljöpartiet som håller frågan levande och det ska vi vara tacksamma för.

Ett rikt land som Sverige borde naturligtvis vara i framkant i denna för oss människor helt avgörande fråga. Ensamma kan Sverige inte förändra vår Jords livsmiljöer och klimat, men vi kan visa vägen och inspirera andra.

Kanske är det så att det redan är kört för den mänskliga civilisationen? När jag ser på skeendet just nu så tyder mycket på det.

Men, för att spetsa till det - det är definitivt inte slut på livet som sådant på vår Jord. Jag läste igår en intressant krönika av Johan Thente i DN. Han skriver om om platser som människor sedan länge har lämnat och inte sällan skövlat där livet med ny kraft har kommit tillbaka.

Kanske vi människor ske ses som en invasiv art som nu med sitt beteende håller på att förgöra sig själv. Visserligen hinner hon på vägen ta död på många andra arter - men inte allt liv.

Naturen tycks ha en förunderlig förmåga att komma tillbaka. Visserligen kommer stora klimatförändringar, skövling, utsläpp och radioaktivitet göra att att återbyggnaden kommer att ta tid, men det kommer att ske med en ny prakt och andra livsformer.

Jorden och naturen i sig bryr sig inte hur det går för oss människor. Den klarar sig alldeles utmärkt utan oss.

Tankar och livsfragment 2 augusti 2022 - vid grillplatsen

 När jag som nu är i min stuga grillar jag i princip dagligen. Det är av dagens höjdpunkter att tillreda något gott från min plats på den skyddade bron där jag oavsett väderlek kan njuta av naturen och utsikten.

Det är är också platsen där mina tankar vandrar i olika riktning. Oftast är det goda och försonade tankar. Naturen är ju ofta bra på att läka mentala sår och annan oro. Andra gånger smyger även mer av livets allvar in.

Idag är det en sådan dag. Jag tänker på livet i stort och smått, om historien och den dunkla framtiden. Framför mig har jag tallarna, några av dem har slutat växa och kronan har plattas ut. De borde vara sisådär 200 år. En lång historia. Tittar jag ut över vattnet så finns hemfjället Välmbapouda i blickfånget. Det är oerhört gammalt, säkert flera hundra miljoner år. En ofattbar lång historia. I mina fågelholkar har ungarna sedan länge flugit iväg. Det är en historia i närtid. Kanske det är någon av rödstjärtsungarna som återkommer då och då till tomten för att att äta frön och insekter.

Så finns jag i allt detta stora. Jag är på den senare delen av mitt livslopp och kommer aldrig mäta mig de 200-åriga tallarna. Jag är en liten del av detta nu som utspelas framför mina ögon.

Jag ser det som min skyldighet att försöka leva nära och ha omsorg om den natur som föder oss.

Vi människor lever ohållbart. Politiker förnekar att vi måste göra livsstilsförändringar och de som påtalar det blir föraktade och hatade. Jag känner sorg och smärta när jag tänker på det.

När dessa tankar kommer över mig blir kvällens grillning inte bara lustfylld. Den stora skrakfamiljen simmar förbi och distraherar mina tankar. Det är jag tacksam för. Naturen har inte svaren, men erbjuder oftast tröst...