När jag som nu är i min stuga grillar jag i princip dagligen. Det är av dagens höjdpunkter att tillreda något gott från min plats på den skyddade bron där jag oavsett väderlek kan njuta av naturen och utsikten.
Det är är också platsen där mina tankar vandrar i olika riktning. Oftast är det goda och försonade tankar. Naturen är ju ofta bra på att läka mentala sår och annan oro. Andra gånger smyger även mer av livets allvar in.
Idag är det en sådan dag. Jag tänker på livet i stort och smått, om historien och den dunkla framtiden. Framför mig har jag tallarna, några av dem har slutat växa och kronan har plattas ut. De borde vara sisådär 200 år. En lång historia. Tittar jag ut över vattnet så finns hemfjället Välmbapouda i blickfånget. Det är oerhört gammalt, säkert flera hundra miljoner år. En ofattbar lång historia. I mina fågelholkar har ungarna sedan länge flugit iväg. Det är en historia i närtid. Kanske det är någon av rödstjärtsungarna som återkommer då och då till tomten för att att äta frön och insekter.
Så finns jag i allt detta stora. Jag är på den senare delen av mitt livslopp och kommer aldrig mäta mig de 200-åriga tallarna. Jag är en liten del av detta nu som utspelas framför mina ögon.
Jag ser det som min skyldighet att försöka leva nära och ha omsorg om den natur som föder oss.
Vi människor lever ohållbart. Politiker förnekar att vi måste göra livsstilsförändringar och de som påtalar det blir föraktade och hatade. Jag känner sorg och smärta när jag tänker på det.
När dessa tankar kommer över mig blir kvällens grillning inte bara lustfylld. Den stora skrakfamiljen simmar förbi och distraherar mina tankar. Det är jag tacksam för. Naturen har inte svaren, men erbjuder oftast tröst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar