Tankar och livsfragment 28 mars 2022 - officiellt inflyttad

 När mär man inflyttad i sitt nya boende? Är det när flyttkartongerna är uppackade eller när nycklarna till det förra boendet är inlämnade? Ingendera, tror jag. Att flytta in och bo in sig på ny adress tar sin tid.

I lördags hade jag i alla fall en liten inflyttningsfest för mina närmaste vänner. Det var väldigt trevligt och flera konstaterade att fester av detta slag borde vi ha flera av. Som sig bör lade jag ut en bild från min nya lya tillsammans med vännerna på Facebook. Då visste plötsligt fler att jag hade flyttat, så nu är jag i alla fall officiellt inflyttad.

Men som sagt, att helt mentalt ha flyttat in till ny adress tar längre tid. Jag rycker fortfarande allt som oftast i helt fel lådor och skåp när jag ska laga mat eller söka kläder. Jag säger fortfarande hemma om min förra adress på Norra Strandgatan...

Jag är inte jättegammal, men klart äldre. Jag tror det där med livsomställningar (som en flytt klart är) tar längre tid ju äldre vi blir. Min största livsomställning i vuxen ålder är helt klart när jag flyttade ihop med min förra partner till en villa på Bergnäset. Jag lämnade det väl upptrampade ungkarlslivet i en liten lägenhet bakom mig.  Då var jag yngre, eller som en av mina vänner skulle säga - i livets första halvlek. Jag har inget minne av att omställningen blev så mentalt dramatisk då. Hjärnan var nog mer öppen för förändringar.

Nu i livets andra halvlek får jag leva med att även en mindre livsomställning tar sin tid. Troligen har jag fullt ut har flyttat in till mitt nya hem på Teknikergatan den dag jag slutar dra i lådor och skåp och inte längre kallar Norra Strandgatan för hemma...

Tankar och livsfragment 16 mars 2022 - ett stycke boendehistoria avslutad

 Galenskaperna och det ohyggliga lidandet fortsätter i öster. I mitt lilla anspråkslösa liv fortsätter jag skapa min tillvaro. Mot samma anspråkslösa fond var det det idag en liten milstolpe då jag lämnade ifrån mig boendenycklarna till lägenheten på Norra Strandgatan. Ett stycke boendehistoria är nu definitivt avslutad och jag är redan på väg vidare.

Processen att avsluta och påbörja mitt nya boende har gått förhållandevis friktionsfritt. På en punkt har jag fått mig en tankeställare - anlita aldrig ett städbolag bara utifrån pris. Så gjorde jag och det gav en besk eftersmak. Flyttstädningen gjordes i fredags. När jag tog emot den som skulle utföra jobbet mötte jag en man som varken kunde svenska eller engelska. Han ringde upp sin uppdragsgivare för att vi skulle kunna kommunicera överhuvudtaget. Han hade mycket klent med utrustning och såg bara skärrad ut. Mitt egoistiska jag tänkte oroligt - kan verkligen städa och hur mycket stök kommer jag att få? Mitt förnuftiga jag var mest bedrövad - jag hade en stark känsla att den rädde invandraren jobbade under usla villkor och kanske inte ens hade arbetstillstånd. Jag upplevde mig  plötsligt att ha blivit del av en giggekonomi som jag tycker så illa om. En typ av anställning nästan utan skyddsnät där företaget Foodora  med rätta har fått klä skott på senare tid. Om det nu var på det viset får jag aldrig ett ärligt svar på, men magkänslan fanns där

Städningen gjordes nästan utan anmärkning så jag med trygg anställning behövde tack och lov inte få något fortsatt omak. Det senare, omaket, skulle säkert bara straffa städaren som är beroende av  inkomster...

Nu hoppas jag att någon sorts förnuft segrar i vår värld och jag kan gå vidare i mitt nya liv på ny plats. Det kommer säkert att göra något med mig. Hemmet finns inom dig själv, men platsen där du väljer att bo på kan ge  nya perspektiv och en utkik - och som mitt fall, framförallt gått om nya promenadstråk...

Tankar och livsfragment 7 mars 2022 - kontrastfyllda världar

 Att världen snabbt håller på att bli något helt annat än vad vi känner den kan knappast ha undgått någon. Utöver en allt mer blödande klimatkris ristas blod och död i ett östligt grannland. Det vi anande kunde hända har redan blivit betydligt värre än vad åtminstone jag har kunnat föreställa mig - och vad vad värre är att jag fruktar att vi bara har sett början - en galen tyrann känner ingen gränser. Ju mer pressad han blir desto större blir avgrunden...

Tyvärr så tillhör jag den lite oroligare sorten. Kanske jag förbereder jag mig på något långt värre på så sätt. Jag har aldrig följt nyhetsuppdateringarna så noga som nu. Det kan nästan kännas lite maniskt hur jag rycks med.

Igår fick jag i alla fall ett avbrott från tankar och oro. Det blev min och Mariannes första vårvinterdag på havsisen. Här mötte jag vidderna och den stora stillheten som jag har längtat efter en lång och mörk årstid. Solen flödade skönt och snön hade packat sig efter förra veckans bilda. Kontrasten till den ofattbara tragedin i Ukraina kunde inte bli större där vi satt med kaffet i solen och lyssnade på lite skir fågelsång i solen. Naturens eget drama kunde vi ana efter kaffestoppet då vi siktade två havsörnar på jakt inte långt borta.

Kan bara hoppas på freden och fler skidturer som denna...