Att världen snabbt håller på att bli något helt annat än vad vi känner den kan knappast ha undgått någon. Utöver en allt mer blödande klimatkris ristas blod och död i ett östligt grannland. Det vi anande kunde hända har redan blivit betydligt värre än vad åtminstone jag har kunnat föreställa mig - och vad vad värre är att jag fruktar att vi bara har sett början - en galen tyrann känner ingen gränser. Ju mer pressad han blir desto större blir avgrunden...
Tyvärr så tillhör jag den lite oroligare sorten. Kanske jag förbereder jag mig på något långt värre på så sätt. Jag har aldrig följt nyhetsuppdateringarna så noga som nu. Det kan nästan kännas lite maniskt hur jag rycks med.
Igår fick jag i alla fall ett avbrott från tankar och oro. Det blev min och Mariannes första vårvinterdag på havsisen. Här mötte jag vidderna och den stora stillheten som jag har längtat efter en lång och mörk årstid. Solen flödade skönt och snön hade packat sig efter förra veckans bilda. Kontrasten till den ofattbara tragedin i Ukraina kunde inte bli större där vi satt med kaffet i solen och lyssnade på lite skir fågelsång i solen. Naturens eget drama kunde vi ana efter kaffestoppet då vi siktade två havsörnar på jakt inte långt borta.
Kan bara hoppas på freden och fler skidturer som denna...
4 kommentarer:
Det mesta där gäller för mig också.
Jo...tankar och oro behöver få vila. Naturen är alltid bästa platsen.
Fint skrivet - som vanligt. Försöker att bara se en nyhetsutsändning per dag - men så kommer plötsligt något på radion som drabbar med full kraft. Tar till mig det positiva som finns, t ex den enorma vilja att välkomna de som flytt Ukraina. Ser över mitt krisförråd och upptäcker att torrjästen är slut i affären.
Det är nog bra att banta i
inflödet av all information. Sila lite i oro och rädsla. Det senare kan vara förödande för såväl den egna hälsan och mänskligheten...
Skicka en kommentar