Om det sociala

 Jag är i min stuga och har lata dagar i värmen. Jag umgås lite med min systerns familj, men är mest för mig själv. Mellan baden läser jag Knausgårds essäböcker kring årstiderna i solstolen. Han skriver om både det stora och det lilla. Emellanåt fångas jag rejält

Knausgårds essä om det sociala gillar jag mycket...säkert just därför den innehåller så mycket igenkänningsfaktor, speciellt med tanke på vad jag befinner mig nu och då jag är mest med mig själv.
Knausgård skriver utifrån sina erfarenheter av att vara helt själv på en ö mitt i vintern. Som den uppburne författare han är är han van att bli sedd, bekräftad och vidrörd på olika sätt. Att vara på en ö ställer han sig utanför det där som annars tillhör det socialas sorl. Från början blir denna relativa tystnad och vara bortom allt det där för honom normala jobbigt, men så småningom kommer naturen och dess väsen till honom och han uppfattar mer och mer av det som pågår på ön i det lilla.

Författaren blir allt mer tillfreds, men det är ändå något som saknas...det som finns kring honom svarar inte...

Jag tror att när vi kliver utanför det som är våra sociala liv, då och först då blir vi så tydligt medvetna om hur beroende vi är av våra sociala sammanhang. Men jag tror också att det finns ett stort värde att emellanåt ställa sig utanför  det sociala, låta det tankebrus det för med sig få klinga av. Att ha goda vänner och kanske älskas av någon är fint och  troligen nödvändigt för att vi ska utvecklas. Men att ställa utanför detta samspel för ett tag  hjälper oss att perspektiv på oss själva.

Knausgård skriver att han inte får svar av den natur som omger honom. Kanske har han rätt..men i samspelet med platser som jag älskar uppstår någon sorts kommunikation. Den är ordlös, men den finns där och hjälper mig till att bli en mer social och närvarande människa...

Vandring utan trängsel

 I morgonekot idag lyssnar jag på ett längre reportage om massturismen i Europa och om den lokalbefolkning som börjar tröttna på dessa dessa turister som som i horder finns överallt och gör ett vanligt liv allt svårare. Detta skrivs när Centraleuropa lider av ännu en rekordvärmebölja av aldrig tidigare skådat slag. Men, turister tycks det bli allt fler av, trots hettan. Turister som nästan uteslutande reser fossilt via flyg eller på något stort kryssningsfartyg.

Grenen vi alla sitter på går inte bara av, utan den brinner...alltmedan de flesta fortsätter som om ingenting har hänt.

Så mycket större blir då inte kontrasterna till min värld i det stilla stuglivet i kommunen Arjeplog. Här finns aldrig någon trängsel  och även under turistisk högsäsong går du nära på ostört överallt.

Igår följde jag med syster och hennes familj på en liten dagsfjälltur i vår underbara fjällvärld. Målet var det låga vidsträckta fjället Sälmbajåkhå. Fjället ligger i nära anslutning till Silvervägen där det också stod ett antal husbilar vid den större Jurunparkeringen. Någon på parkeringen önskar oss lycka till som om det skulle vara något exotiskt med vandringen.

Så snart vi lämnar parkeringen kliver vi in i en annan storslagen värld. Som människor är vi ensamma här, men andra iakttar oss som kärrsnäppornas varningsrop och fjällabbens markerande mot vår närvaro. Fjällheden är vidsträckt och här finns platsen för rymd, liv, och vila. Toppterrängen eggar fantasin med sina blockformationer och vattengölar för den modige badaren.

Det här är väldigt långt borta från Centraleuropas ohållbara fossila turistkaos. Är så så orolig över det som håller på hända med vår vackra storslagna planet Jorden. Samtidigt känner jag tacksamheten över att få uppleva och vara i den stora storslagna värld bortom trängsel....det finns inget skäl i världen att jag skulle vilja önska mig någon annanstans...

På resa längs efter Norrlandskusten

 Jag åker regelbundet till barndomsstaden Gävle. Jag gör det oftast med tåg. Jag tycker om att åka tåg och det är absolut det mest miljö och klimatmässiga sättet att resa. Men, nu hade jag semester och tid och valde därför bilen. Att göra en bilresa efter Norrlandskusten blir ganska mycket av historia och nostalgi för mig. Hela eller delar av denna resa har gjorts många gånger genom åren. Alltifrån resan med pappa med den lilla grå Saaben till ett veckopendlande mellan Luleå och Umeå under ett år.

Resan ner gjorde jag i ganska maklig takt. Stannade till och åt min medhavda lunch vid rastplatsen nedanför Lövånger. Tyckte att jag numera har en rymlig bil, men den såg väldigt liten ut tillsammans med alla rullande stugor på hjul...husbilarna.



 Dagen var solig och trots en bitvis intensiv trafik tog det inte så lång tid förrän jag gjorde ett lite längre stopp. Körde upp den västra infarten till Skuleskogens nationalpark. Några kilometer från E4.an vandrade jag in i en lugn orörd värld. En mytomspunnen skog som kanske just för det bitvis karga och klipp och blockrika landskapet har klarat sig från skogsmaskinerna innan den blev en av våra fina nationalparker.



 Dagens resa avslutades vid Kustladans vandrarhem strax nedanför Docksta. Ett gammalt klassiskt vandrarhem i STF:s regi. Här finns minigolfen, poolen, en enkel restaurang och ett lika enkelt, men funktionellt rum för min nattsömn. Innan jag avslutade dagen gjorde jag en liten vandring längs med bondens landskap...en klassiskt svensk sommaridyll med ett böljande landskap, kor och hästar och många fina hus i färgen rött.

Vaknade tidigt lätt frusen i det ganska kalla rummet. Intog en enkel, men funktionell frukost innan Volvon tog mig mot målet - Gävle.



 Vid sidan av umgänge med min anhöriga gjorde jag en längre resa i nostalgins värld, nu till fots. Jag vandrade igenom min barndoms marker och spanade, tänkte tillbaka och insåg att mången tid har flytt. Platserna, liksom jag, är både lika och olika. Dels för att de till en del har förändras, men framförallt är barnets blick helt annan en den man som har levt ett långt liv som vuxen. Dessa vandringar och återbesök ger  perspektiv på livet och dessutom de där viktiga avstampen att gå vidare...

Min återresa till Luleå gjordes i ett svep, men blev lite längre än planerat. Blev stående i en milslång bilkö ovanför Hudiksvall. En större olycka hade skett. Påminde mig om livets skörhet och det som kan göra slut på allt...precis som det gjorde slut på min fars liv på vår resa mot stugan i Lappland för nu 50 år sedan.



 Så småningom rullade jag vidare...rullade mot hemmet i Luleå igen. En stor liten resa var det, fint...

Molnen och den naturliga ordningen

 Under de senaste dagarna har jag tillbringat längre stunder i solstolen tillsammans med min bok. Det har varit en synnerligen ordnad tillvaro i min ordnade stuga.

De flesta av oss vill ha ordning och struktur på tillvaron. Det kan ge en illusion av trygghet i en synnerligen otrygg värld att skapa våra ramar, vanor och mönster. I bästa fall har vi både karta och kompass i ordning och hittar vår riktning.

Vi mår bra och behöver vår struktur, de gör det lättare att fungera som människa och spar på energi. Vår värld är både synnerligen ordnad, men samtidigt väldigt oordnad och kaotisk. Det gäller både oss människor och många fenomen i naturen.

Kanske det bästa exemplet på det ordnade, slumpmässiga och till synes kaotiska är nog våra moln på himlavalvet. När jag sitter i min solstol och betraktar de lätta molnen på den annars nästan klara himlen upphör jag aldrig att förundras. Det går aldrig att rama in molnen och med säkerhet veta vad som händer med dem. De byggs upp när du minst anar det och de kan upplösas lika fort. När och hur detta sker känns för min betraktelsehorisont helt ogripbart. Naturligtvis finns det en ordning i detta bortom det kaotiska. Från min blickpunkt i solstolen kan jag bara inte uppfatta det. Högt däruppe i lufthavet finns både fukten och vindarna som jag varken ser eller hör.

Det finns en ordning bortom allt. I kombinationen av ödmjukhet, ivrigt kunskapssökande och i en ständig förundran över det inte helt gripbara finns du och allt det där livet som är du och som omger dig. Någon gång emellanåt behöver vi tappa fotfästet en smula utan att tappa bort oss själva. Den ordnade tillvaron ger den trygga hamnen...men ibland behöver vi bli som molnen, göra något oförväntat. Det kan bryta ny mark, ge livet en annan riktning.

Jag kommer aldrig fullt ut förstå molnens väsen, men jag upphör aldrig att förundras över dem och den vägledning de kan ge i en illusorisk välstrukturerad värld.

Välmbapouda - en historia i tre akter

 När jag är i min stuga gör jag ofta en kortare vandring upp till toppen på Välmbapouda. Jag gör det för att det lilla fjället är så lättillgängligt, men framförallt för den fina utsikten från toppen.

För ett par dag sedan var jag där igen. Efter en ganska kort, men brant stigning upp till toppen, får jag min belöning. Dagen är klar med siktvärden som annars bara finns på hösten. Från utkiken kan jag blicka ut över en ansenlig bit av vårt land.

En nykomling detta år är det bord med bänkar som tillkommit. Den ser jungfruligt ny ut och skär sig lite mot den övriga terrängen. Man kan säga att det är sista akten av utvecklingen av toppen. Den andra akten är den fina toppstugan som har funnits där alltsedan 1930-talet. Gammalt tillbaks fungerade den som brandvaktarstuga och den kom även att tjänstgöra som beredskapsstuga under kriget. De två senare akterna är ett resultat av mänsklig närvaro. Sedan har vi då ursprunget - berghällen, där jag står och blickar ut och där de olika träkonstruktionerna vilar. Det är lågfjällets första akt, format för en evighet sedan långt bortom vår fattningsförmåga. Sedan nerslipad av istider och erosion.



 Egentligen så bjuder det lilla fjället på ytterligare en akt, också lågt bortom moderniteten. Jag intar ofta mitt fika och kaffe invid lågfjällets enda tydliga tall. Den är liten och tanig...men gammal. Säkert mycket äldre än vad vi förstår. Egentligen borde den inte finnas här. För mig är den både ensamheten och den okuvliga livskraften personifierad där den generation efter generation klarar vind och bitande kyla.

Stunden fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet. Min stund på jorden är kort, men jag hoppas ändå på många återbesök...

Ett toppröse

 Ett toppröse har ju till sin uppgift att markera att här är toppen. Otaliga är de topprösen som finns på våra berg och fjäll. Du hittar dem främst på de mer publika topparna. De är så vanliga att jag oftast inte tänker på dem.

På Stor-Gaika, 6 km från min stuga, återfinns också ett toppröse, men till skillnad från de flesta andra bär det här märken från en annan tid. Jag var på Stor-Gaika första gången för snart 50 år sedan. Jag och mamma tog den då nybrutna skogsbilvägen och tog därefter den gamla stigen upp på till toppen. Redan då hade delar av röset rasat. Sedan dess har fler stenar fallit.

Innan skogsbilvägarnas tid låg Stor-Gaika lite avsides från bebyggelsen, så jag funderade redan som barn hur detta röse har kommit till och från vilken tid. Jag kommer nog aldrig få svar på den frågan, men gammalt är det. Kanske berget var en knutpunkt där människor i gammal tid samlades. Berget är ju lite högre än grannbergen och platsen naturskön precis vid trädgränsen.



 Vandringen upp till Stor-Gaika bjuder på fint vandringsväder - soligt och svalt. När jag har lämnat Sveaskogs fula hygge bakom mig går jag igenom en trolsk urskog innan jag når toppterrängen. Småfåglar av skilda slag gör mig uppmärksam på deras närvaro. Jag är gäst i terrängen och ska uppträda som en sådan. På toppen njuter jag av den fina utsikten tillsammans med kaffet, smörgåsen och bullen.

Om toppröset kunde tala så hade det nog mycket att berätta. Men det förblir tyst och jag får fortsätta fantisera om Stor-Gaikas historia efter människors ankomst...