Tankar och livsfragment 27 april 2021 - glädje och bedrövelse

Jag gör den återkommande promenaden längs efter strandpromenaden efter en ganska lyckad dag bakom skärmen. Våren går framåt i normal norrbottnisk takt och det öppna vattnet vidgat sig vid Bergnäsbron. Vid iskanten sitter några storskrakar och hoppas på mer.

Jag har hållit en digital utbildning i dagarna 2 tillsammans med en kollega. Det har varit så trevligt det kan bli bakom skärmen. Det är alltid positivt att få uppskattning och jag blir glad över så mycket tankar och kreativitet som kan skapas när man tuttar ihop yrkesgrupper från vitt skilda professioner.

Igår kom istället bedrövelsen över mig. Ännu en gång handlar det om skogen och skövlingen av den. Den här gången blir jag extra berörd när det delvis handlar om skogen i mina vandringsmarker i stugan nedan Arjeplog. Det är Maskuare  jämte kringliggande samebyar som försöker  få uppmärksamhet för nya planerade avverkningar i naturskog. Här pratar vi om ett område som så många andra är hårt märkt av skogsbogens framfart.

Jag fäster blicken på Sveaskogs strategiska avverkningsplan och finner att det lilla som återstår av naturskogen mellan Gaikabergen nu står på tur. Det är en fin gammal granskog där björnen har sitt ide och vadarna häckar i en liten tjärn. Det är inte många hektar, men den har fått stå kvar sedan bolagets skövling under 70 och 80-talen och där mycket lite planerad skog har fått fäste trots flera försök. Det lilla som är kvar är en fin liten livlina för naturen. 

Det bränner naturligtvis lite extra när det berör mina vandringstråk. Men jag förstår samtidigt att det som sker här också sker på så många andra ställen. Allt tal om naturvårdshänsyn och biologisk mångfald ekar oerhört falskt i min öron.

Det är lätt att känna uppgivenhet. Politiken sviker och den stora allmänheten verkar vara helt ovetande om vad som sker.

Kanske jag likt aktivisterna som försöker stoppa en avverkning i renbetesland i Överkalix kommun får klättra upp i en gran när skördaren är på väg. Jag kommer att kunna stoppa skövlingen ett tag....det finns inte många poliser i Sveriges mest glest befolkade kommun.

Tankar och livsfragment 25 april 2021 - om små och stora bakslag

Denna söndag går jag längs efter strandpromenaden som så många gånger förr. Det är en trevlig upprepning. Någon skulle nog säga att det är samma väg varje gång. Jo, så är det, men både det yttre och inre skeendet varierar alltid mer eller mindre mycket. Det blir därför aldrig samma vandring.

Just denna dag blåser det en ganska kall nordlig vind. Molntäcket har lättat lite efter en mulen och snöig fredag och lördag. Snön ligger på vissa ställen fortfarande i packade drivor. Det är ett bakslag för våren, men ett väldigt litet bakslag för oss som bor i Norrbotten. Ja, egentligen är det helt enkelt normalt.

Vid Bergnäsbron börjar trots allt isen ge vika och om några veckor kommer nog all is vara borta i fjärdarna.

Om ett betydligt större bakslag kunde jag läsa om i DN idag. Det handlar än en gång om skogen och hur vi använder vår skog som bränsle. De flesta forskare pekar på att bränna skog är en helt kontraproduktiv åtgärd om vi vill sänka våra koldioxidutsläpp. Nu har Sveriges regering med stark påtryckning från skogsindustrins lobbyorganisationer fått ok från EU att skogsbränslet ska ses som en godtagbar övergångslösning när vi ska fasa ut oljan. Detta till trots att förbränning av skog skapar större koldioxidutsläpp än utsläpp från oljeeldning.

Ännu ett bakslag för miljön och framtida generationer alltså. Dessutom sanktionerad av Sveriges gröna parti. 

Det är lätt att bli missmodig, men jag försöker hålla lågan uppe och blir förbannad istället. Den kyliga vinden mot min kind hjälper till att hålla ångan uppe...

Tankar och och livsfragment - 19 april 2021

 Idag är det måndag igen. Måndag i en till synes evig covidtid  med hemarbete framför den lilla laptoppen. Det går an, men inte är det så roligt, speciellt när det är många på skärmen som i var sin liten ruta vill säga sin mening. Ju fler rutor med ansikten på skärmen ju tystare blir jag. Det är ofta många som vill prata, så jag säger bara något när jag verkligen ha något att säga...och det tycks bli allt mer sällan. Troligen har det med min ålder att göra. Det är inte slut, men jag börjar se slutet på mitt yrkesliv, sisådär 2 år bort.

Hade jag inte suttit bakom laptoppen hade jag som igår varit ute på havet och åkt skidor. Skidturen på havet höjde min helg från det mellanmjöksaktiga. Havet och fjällen har mycket gemensamt - storheten, vidderna och oftast den där fina tystnaden som jag älskar. Igår var det så - en fullständig stilla och nästan klar dag där mina vallningsfria skidor lekte lätt på isens kvarvarande kornsnö. Jag satt länge på en sten med mitt kaffe och bara var. Tystanden bröts bara av några sångsvanar som trumpetade förbi på klassiskt manér. Riktigt tyst var förstås inte...staden var en mil bort, men ljudet från den transporteras långt över öppna vidder.

Annars har jag en lite problematiskt relation till april månad om man som jag bor i Luleå. Staden börjar ömsa skinn...men det tar tid, lång tid. Den kvarvarande snön är skitig och alla ton grus och sand som ligger på vägar och cykelbanor förstärker det skitiga, speciellt om det passerar bilar som bidrar med ett moln av ohälsosamt damm.

I naturen går det bättre att möta den norrbottniska våren. Jag får bida min tid. Om ett par år väljer jag när jag sitter bakom laptoppen och dagar som dessa hoppas jag på många fina vårturer på havsisen...