En vistelse i naturen sänker mig ett stort mått av sinnesfrid. Att komma ut i en riktig olikåldrig skog ger en stor glädje. Det är en skog som med sin variation kan sätta fart alla sinnen. I den riktiga skogen finns ju en chans till en större variation i flora och fauna. Men det är inte viktigaste. Det finaste med denna skog är att den får finnas till för sin egen skull - inte för kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.
Jag såg igår filmen "Sjumilaskogen" som finns på You Tube. En film som jag rekommenderar. Den handlar om den stora gamla skogen som efter hängivna naturvänners idoga arbete blev Pärlälvens naturreservat. I Jokkmokks kommun finns förutom Pärlälven även Sjaunja och Muddus som är vidsträckta nära nog opåverkade skogsområden. Det gör kommunen unik när det gäller bevarandet av gammal skog i Sverige.
Faktum är att gamla kontinuitets skogar och orörda skogar avverkas i allt högre takt. Det som inte är skyddat i reservat riskerar att vara borta i en nära framtid om vi inte lägger om kursen.
Bortsett från den skönhet som blir allt mer sällsynt urholkas den biologiska mångfald som vi i grund och botten alla är beroende av.
Såväl skogsbolag som vår regering pläderar dessutom allt mer enligt att vi bör avverka mer skog för klimatets skull. Växande skog binder mer koldioxid än gammal är argumentet. Det kan äga en viss giltighet i södra Sveriges bördiga områden med snabb tillväxt, såtillvida inte de likåldriga träplantagerna drabbas av stormfällningar eller skogbränder. Det senare förväntas bli allt vanligare med klimatförändringarna.
Här i norr där exploateringstrycket på skogen är hårt faller klimatargumentet platt. Här pratar vi om skogar som aldrig har varit kalavverkade och jag har själv sett hur svårt det är att någonsin få upp en livskraftig skog igen.
Här pratar vi om gamla skogar som kanske försvinner för alltid, inte är kolsänkor och där lavskrikan inte längre är ditt sällskap på vandringen.
Fler måste inse vad vi är på väg att förlora...
