Tankar och livsfragment 27 februari 2023 - mot ett annat liv

 

I torsdags lämnade jag min arbetsplats för sista gången som anställd. Det blev ett fint avslut med uppskattande ord. Jag lämnar ett tomrum bakom mig som ska fyllas av någon annan, men jag lämnar också ett helt arbetsliv som ska fyllas av annat liv för att inte bli tomt.

Många har frågat hur det känns och minst lika många har frågat mig vad jag ska göra nu? Den första frågan har varit lätt att besvara. Det känns helt enkelt bra. Min pensionärsavgång har varit planerad sedan länge så i någon mån är jag förberedd. Detta "i någon mån" handlar mer om den andra frågan - om vad jag ska göra och hur förvalta återstoden av mitt liv. På denna fråga har jag inte kunnat ge något svar som jag litar på själv. Jag har tankar, idéer och lite planer, men inte mer än så. Jag brukar därför svara - kom igen om ett år. Då har det gått ett årsvarv och då börjar jag förstå vad denna livsförändring kommer att innebära för mig.

Idag är det den första dagen på min första arbetsfria vecka. Jag unnande mig lite sovmorgon efter en välfylld kulturhelg i Stockholm. Annars är det som vanligt. Kanske inte så konstigt då jag har haft lediga måndagar en längre tid. Men - imorgon skulle det ha varit arbete. Då börjar så sakta omställning till mitt nya liv utan arbetsliv. 

Arbetslivet är ju en långvarig rutin som har följt mig igenom en stor del av mitt vuxenliv. Nu försvinner denna rutin. Det är tur att jag är rutinmänniska. Nya rutiner och upprepningar ska fylla tomrummet. Jag har fortfarande mycket liv och lust inom mig. Det hoppas jag ska vägleda mig framåt. Jag vill vara den där lekande pensionären som skylten på bilden ovan varnar för. Det ska vara en varning i positiv bemärkelse. Kör sakta för den nyblivne pensionären Johan kommer att ge sig mer tid att utforska livet mer. Då gäller det att sakta farten, släppa på gasen. Johan vill vara med länge än...

Tankar och minnesfragment 13 februari 2023 - om gubbar och gemenskap

Ovan ser ni ser ni en gubbe som är jag. Jag umgås gärna i gröna öppna landskap som här invid Drottningruta,Västerålen i Nordnorge.

Som äldre man börjar det finnas allt mer tid att fundera över oss män, hur vi beter oss, umgås och håller i våra band till varandra.

Människan var i sin begynnelse på Afrikas savann ett flockdjur. Flocken var den utvidgade familjen som sörjde för individernas skydd och överlevnad.

Till vissa delar är vi nog fortfarande ett flockdjur. Vi är i alla fall sociala varelser som är beroende av just det sociala för att utvecklas och för att må bra.

Det just här min spaning och lilla reflektion kommer in. Speciellt  många män verkar fortsätta fortsätta att odla flockbeteende tillsammans medan kvinnor ofta odlar mer intima vänskapsrelationer. Lite generalistiskt, javisst, men jag tror att det ligger en hel del i det.

Som tonåringar brukar många av kepspojkarna störa högljutt tillsammans och ta plats. Det är lite lättare att ha överseende då de är unga och omogna. Lite svårare för beteendet har jag när 70-plusmännen närmast äger gymmet med höga röster. Minst lika störade är det när ett gäng överförfriskade halvgamla män stör på puben vid 17.00-tiden och förstör alla andra gäster.

Jag undrar om många män har svårt för socialt samspel och kommunikation eller helt enkelt inte förstår att de är störande. Det är i alla fall inte uppskattat...framförallt inte av kvinnorna.

Kanske män behöver göra något tillsammans med eller utan oljud för att fungera i en gemenskap.

Manlig vänskap är i alla fall en svår sak. Kända och i alla fall till det yttre sympatiska män skriver om hur svårt att är att odla manlig vänskap. Göran Greider lär exempelvis vara utan manliga vänner.

Jag har aldrig varit flockman. När jag var yngre kände jag mig säker på att manlig vänskap i mitt liv var solidare en kärleksrelationer.  Med åldern är jag inte längre så säker på det. Tycker mig se att det blir svårare att få till möten och att det lättare kan bli konflikter och missförstånd numera.

Som män måste vi vara vaksamma så vi inte blir riktigt ensamma. Det ligger farligt nära om vi inte jobbar för motsatsen...

Tankar och minnesfragment 6 februari 2023 - mot arbetslivets slut

 Så låg då det där lilla meddelandet i min inkorg. Meddelandet som talar om att min anställning ska upphöra. 28 februari är min sista arbetsdag. Att jag ska luta jobba har varit klart än längre tid, men det lilla meddelandet symboliserar trots allt något slutgiltigt - det finns ingen väg tillbaka.

Det är en försumbar sak för mänskligheten, men en ganska stor sak för mig. Det är ju trots allt ingen liten sak att sluta jobba, inte minst för delar av min omgivning som undrar vad jag ska göra nu.

Tänk att ett arbetsliv går så fort, ja, hela livet rullar på i ganska bra tempo - och inte går det långsammare.

Mitt arbetsliv har till allra största del varit synonymt med Luleå. Det var här hösten 1987 jag på allvar började jobba med det jag var utbildad till.

Arbetslivet är mycket som livet självt, det har peakar och det har dalar. Jag är nog ganska lyckligt lottad. Jobbet har oftast varit roligare än trist. Jag har fått uppleva mycket och träffat många människor som på olika sätt har inspirerat mig.

Men - nu är det snart slut. Jag slutar lite i förtid. Känslan av livets ändlighet blir ju allt mer påtaglig ju äldre jag blir. Det var när mamma lämnade oss för snart tre år sedan tanken att inte jobba så länge till slog rot.

Nu är jag snart där. Till alla som undrar vad jag ska gör sen kan jag bara säga att det löser sig. Det finns så mycket att utforska och uppleva i vår värld så den tid jag har kvar lär nog inte räcka till.

Så jag jag säger inte hejdå till arbetslivet än, men snart. Sedan blir det bara liv...och det är ju inte så bara...