Tankar och livsfragment 20 juni 2021 - vandring och tankevila

 Jag är själv i helgen. Det finns gott om tid för tankar och reflektion. Det är en lyx men även en utmaning då tankeflödet förblir oroligt och en känsla av rastlöshet infinner sig. Just så var det igår - möten och samtal som hade lett fel och som förblivit ouppklarade. De spelade i mig och gav ingen riktig ro.

Jag är en vandrare. Om de inre vandringarna kan spela mig spratt och leda fel så är de yttre oftast en riktig skön balsam för tanke och känslolivet. 

Igår valde jag det fossilfria alternativet, d v s cykeln och tog mig på en bitvis motvindsblåsig tur mot Kallax by. Redan cykelturen rensade tankarna fint. Därefter tog jag mig vidare till fots utefter den del av Solanderleden som går igenom Kallax by och Jaktviken. Det blev en omväxlande tur i den stadnära landsbygden. Många villor med olika grad av nyrikedomens skrytsamhet passerades, men även vackra kuststräckor med ett aktivt fågelliv. Jag hörde människor som klagade över bristen på sol och sval vind, men för mig var det det närmast ultimata vandrarvädret med sisådär 15c. Mitt inre fick en dusch av välbehag  bland all doft, vyer och fågelsång.

Det var en annan Johan som kom hem några timmar senare, ej längre fånge i tankarnas och känslornas träskmarker. Att natur och vandring gör gott har jag vetat längre. Igår blev jag än en gång varse. Skönt att veta...

Tankar och livsfragment 14 juni 2021 - hemvister

 Jag är hemma där jag är trygg och känner förankring. Hemvisterna kan förändras över tid. Vissa blir kvar och andra minskar i betydelse när livet av olika skäl söker ny riktning. Ny riktning leder också till nya platser med en känsla av hemvist där jag kan tanka energi och bara må bra.

Under helgen var jag tillsammans Marianne med hos hennes mamma i huset på Seskarö. Sedan Marianne kom in i mitt liv har denna plats med omgivningar blivit en allt viktigare ankringsplats för mig där just denna känsla av hemvist infinner sig.

Hemvisten hänger ihop med välkomnandet. Här är jag välkommen för den jag är. Det känns direkt när jag stiger in i husets stora och samlande kök där elden ofta värmer från kaminen. Det är alltid speciellt att likt i främmande fågel kliva in i en annan familjegemenskap. Det är lätt att bli bedömd och värderad, ja, det är mycket som kan gå fel. Här känner jag inget av det. Det är på många sätt vitt skilda världar som möts, men de möts med lågmäld nyfikenhet och värme.

På ön gör jag mina vandringar, oftast i sällskap med Marianne, men emellanåt gör jag även egna strövtåg. Det finns mycket att upptäcka på denna stora ö med alla stigar och småvägar. För eller senare möter jag alltid havet, oavsett i vilken riktning jag går.

Navet utgörs av det gamla huset och all kärlek som finns samlad där. Dit finns det alltid en väg hem, ja, många vägar efter både kortare och längre vandringar. Tacksam att få bli en liten del av detta...

Tankar och livsfragment 7 juni 2021 - årstidsväxling och gammal fura

Även under den gångna helgen har jag varit i stugan. Det har hänt mycket sedan jag var där för bara några dagar sedan. Förra helgens ganska jungfruliga vår hade ersatts av ren sommar. Det var varmt, soligt och naturen fullkomligen exploderade i växtkraft.

Det gav mig lite olika reflektioner kring tidens relativa långsamhet och oerhörda fart. En människas liv är både kort och långt, beroende av vad vi jämför med. Dessutom upplever vi som äldre att tiden ofta går allt fortare - barndomen kunde kännas som en liten evighet alltmedan ålderdomen flåsar mig i nacken.

Våren är ju en årstid. I västra Lappland är den som i år försvinnande kort alltmedan södra Sverige kan uppleva det som vi kallar vår vara en lång utsträckt tidsperiod.

Under helgen gjordes även förberedelser för bredband till min stuga. Som stugägare kan jag känna mig priviligierad  att tillhöra  den relativt lilla skara i kommunen som inom kort kommer få ett snabbt bredband. Det blir en annan aspekt på begreppet tid...information som skickas från en punkt till en annan över jorden på mikrodelar av en sekund.

I bjärt kontrast till den snabba datortrafiken finns delar av landskapet som omger min stuga som är i det närmaste oföränderligt över tid. Bästa bilden av det är den gammelskog som finns kvar framförallt på högre höjd. Här möter jag en flerhundraårig skog som inte har ändrat karaktär under min livstid. En mer anspråkslös representant för gammelfuran är den lilla vindpinade tall som står på hemfjället Välmbapoudas topp. Den står där ståndaktig 700 meter över havet och trotsar kalfjällets hårda stormar och ogästvänliga klimat. Den har anpassat sig till sitt utsatta läge. Att den är mycket gammal är ett som är säkert. Tallen representerar tidens långsamhet och stillhet och hjälper även mig att hitta en lugnare takt och tonart. Om så bara för en stund står tiden nästan stilla...