Därför dras jag gärna till fjällen eller det fjällnära landskapet där boplatserna är få och dit det storskaliga skogsbruket inte har nått. Platser nära havet eller någon ö ute på samma hav kan ha samma påverkan på mig.
Malören, längst ut i norra Bottenviken, är just en sådan plats som vi fick tillfälle att besöka i söndags.
Jag har några gånger åkt förbi Malören på vägen till en annan skärgårdspärla, Haparanda Sandskär. Sett på avstånd så ser du en gammal fyr, ett kapell och en helt stenig ö. Därför blev jag överraskad över att Malören är så mycket mer än sten.
Den låga ön som reste sig ur havet för ca 500 år sedan är på många ställen ganska frodig med en varierad växtlighet. Utöver rönn och en har ännu inga andra träslag hittat hit. Ön är ett riktigt eldorado för oss som gillar fågel. Jag kan ana en fågelfauna långt större än vad vi uppfattade. Mängden vadarfåglar var nog den största jag sett med rödbena, roskarl och mindre strandpipare som dominanter. De vanliga rovfåglarna saknas, men istället skapade flera par av kustlabb en stor oro i vitfågelkolonierna. Mest oväntat var nog den hare som fanns på ön. Vi undrar just hur den hittat hit. Det är ju en bra bit att skutta från fastlandet.
Sommartid finns människor här. Några av de gamla fiskarstugorna fungerar som sommarstugor. Det är just fisket som har skapat sina mänskliga avtryck på ön. Längs efter den västra stranden ligger dessutom gammalt timmer. Jag tänker att det måste var spår från den tid då timret flottades.
Det är lätt att känna vila och sinnesro när vi sakta vandrar över gräshedar och avrundade stenar. Det här är också platsen där människan får sin rätta storlek som liten och utsatt. Malören kan trots sin relativa karghet vara varm och inbjudande, men jag kan tänka mig hur det är när höststormarna drar in över ön. Då är det bara att anpassa sig och vara ödmjuk inför naturen och klimatets krafter.
Malören är en plats att längta tillbaka till. Av naturliga skäl så blir det förstås inte så ofta...
