onsdag 29 maj 2013

Björns koja





















För några dagar sedan besökte jag Björns koja. Egentligen är det hans fars, då det var fadern som byggde kojan i slutet av 60-talet. Jag kopplar samman den med Björn just därför att vi brukar göra våra återkommande vandringar dit. Jag förknippar den även med Björns jaktintresse, då kojan står på hemmamarkerna i Södra Bredåker och i den skog där han brukar jaga.

Vi konstaterar att tiden går. Allt färre tycks bruka stigarna i skogen som därför håller på att växa igen. Även kojan behöver lite uppfräschning, då Björn inte längre kan lita på sin gamla far vars ork börjar svikta.

Besöket i kojan är en årstidsmarkör. Vi brukar träffas när våren är på väg mot klimax och sommaren står inför dörren. I år har redan denna gräns passerats och skogen står prunkande grön. Våra liv pågår och är som är som livet är många gånger, stadd i förändring. Två goda vänners samtal över elden, en bit falukorv, god öl och en vällagrad whisky i samklang med vår vackra natur är livet när det är som bäst. Solen hinner gå ned, det skymmer lätt och det börjar åter dagas innan vi sover några timmar för att möta ännu ännu en morgon.

Storslagenheten ligger inte i det storslagna, utan i glädjen att på ett enkelt sätt mötas tillsammans i den natur som omger oss, blir en del av oss.



söndag 26 maj 2013

Igenkännandet
















Att göra våra vandringar, yttre som inre, gör vi alla. De yttre förflyttningarna blir ofta också en del av våra inre resor. När jag kommer till stugan i lappmarken gör jag mina vandringar. Jag gör dem inte i första hand för att upptäcka, utan för att se och höra min inre röst. Jag ledsagas alltid av något. Speciellt så här på våren då markerna fylls av alla ljud. Bergfink, rödstjärt och trädpiplärka bland många andra följer mig på vägen. När jag stannar till och tar mitt kaffe kan jag sitta och iaktta grodornas spel i vattengölen.

Här på dessa igenkännandets platser fördjupas seendet och jag kan till fullo ta emot. Jag behöver inte söka, utan finner med mycket måttlig ansträngning. Med ett för stunden öppet sinne blir jag ett med världen, eller åtminstone den del av skapelsen som omger och ger. Det är gott nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 23 maj 2013

Vi olika människor





















Satt för några dagar sedan vid frukosten i stugan. På radions P1 var det inte längre det trevliga programmet cirrus reflekterar över vädret på söndagsmorgonen. Nu är det programmet ”stil” som gäller. Ett program som gör reportage mode och trender. Denna morgon gör man ett nedslag i vilka markörer som gäller för den som är ute efter erotiska upplevelser utöver det vanliga. Det råa och vulgära med andra ord. Jag får över frukostfilen höra att tidigare var de snusnäsdukens färg som på inneklubbarna signalerade vad man ville ha. Idag är visst snusnäsduken i stort sett ute som markör, nu är det visst färgen på skosnörena (!) man ska signalera med.
Vi människor är olika och söker mening på mycket olika sätt. Alltmedan det till synes mycket aparta klubblivet pågår i Stockholm söker jag meningen i mitt solitära tillstånd och närings källa i naturen. Försöker att undvika moraliseringar över det där andra som jag har svårt att förstå mig på. Men, det är oundvikligt, visst kan jag fundera ett och annat över vad en del människor lägger ner sin energi på. Men, som sagt, vi är olika. Det kanske är en del av charmen. Så långe vi inte gör den andre illa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 21 maj 2013

Villkorslösheten
















Det mesta som sker i våra liv är förenat med villkor, hur vi ska bete oss, förväntningar som finns från andra och olika krav vi lägger på oss själva. Jag tänker då på våra möten människor emellan och kanske då i synnerhet i  relationer till de människor som står oss närmast. Ju närmare vi står varandra, desto mer sammanflätade riskerar vi att bli, på gott och ont. I den närhet som uppstår blir konsekvensen att vi lätt fastnar i roller. I värsta fall slutar vi att lyssna till den andre och den kommunikation som pågår leder då ofta till missförstånd och kanske till konflikter.
För några dagar sedan återvände jag till stugan Grova i lappmarken första gången detta år. Som i kontrast till allt annat blir jag här fullkomligt villkorslöst mottagen av en natur som är full av liv efter vinterns långa vila. Här blir jag välkomnad av storlommens klassiska spel och en troligen nyanländ gök som spelar för fullt i närheten. I fågelholkarna är aktiviteten reda n hög. Svartvit och grå flugsnappare tävlar om uppmärksamheten med rödstjärten.
Stuglivet i naturen blir den villkorslösa exilen från det vardagliga. Platsen att hämta kraft och näring. Platsen att kanske förstå, men framförallt försonas med det som har gått fel och mina tillkortakommanden. Att helas är ett stort ord. Jag tror aldrig vi blir fullständigt helade. Det är i bristen och ofullkomliga vi lever våra liv. Naturen och ensamheten ger möjlighet till att få perspektiv på den mänskliga sårbarheten och möjligheten att gå vidare, trots allt och just därför…

torsdag 16 maj 2013

Månadens skiva

Solen flödar, alla vattendrag ligger öppna och vinden är nästan ljum. Ljuset och en försmak av sommar är på upp även mot mina nordliga breddgrader. Hos en god vän hörde jag på bandet The XX för en tid sedan. Ett band som jag aldrig hört talas om, men som jag snabbt fattade tycke för. En bra musik att luta lite sig tillbaka till under den tid vi är inne i nu. Även denna platta går det även att städa till, speciellt dammtorka. Prova, den gör dig mer vänlig till sinnet...

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 12 maj 2013

Normal vår





















Från balkongen invid Norra hamn  tar jag ett årstidstypiskt foto ut mot den ännu delvis isbelagda fjärden. I luften kretsar fiskmås och flugsnapparen sjunger i bit  bort. Det är en normal vår. Det sista av isen brukar släppa vid den här tiden och flugsnapparen har anlänt enligt tidtabell.

Många av oss tycks tro att våren är eländigt kall. Vårt minne är kort. Säkert är det så då många längtar efter sommar, sol och värme efter en lång vinter.

Låt oss istället vända på tankebanorna och känna en tacksamhet inför normaliteten. I den på många sätt oroliga tid vi lever, bl a med en överhängande risk med dramatiska klimatförändringar tycker jag att vi ska glada över det normala. Kanske denna i mångas ögon tråkiga normalitet kommer att bli något att längta efter den dag världens klimat har går överstyr och klimatflyktingarna väller in över våra gränser.

Ut och njut i det normala, känn tacksamhet, men ägna också några allvarliga tankar hur det kan förbli så...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 9 maj 2013

En stadsnära resa
















Idag har jag rest, inte långt fysiskt, men mentalt har jag varit har jag varit både i dåtid, nutid och framtid. Dagens resa har gått till fågelparadiset Gammelstadsviken bara knappa milen från Luleå centrum. Trots en grinig blåst och en mulen himmel som varslade om ett förestående regn gav jag och vännen Björn oss iväg på förmiddagen.

Att vandra längs efter den gamla välkända stigen tillsammans med en god kamrat väcker många minnen om det som var, det som är och det som kanske kommer att bli. Vi samtalar om människans varande, hennes mående och mångas jakt efter konsumtion, såväl saker som upplevelser. Vad är det som får oss att må bra och utvecklas? Är det inte att uppleva glädjen i det inte alltför storslagna och se mening i det som finns runt omkring oss som kan ge de bestående och hållbara upplevelserna. Vi som gillar upprepningar och gör våra vandringar i det inre och yttre nära landskapet ser det så.

En grå majdag bär inte på några färgsprakande upplevelser, men naturen i sig bryr sig inte. Fågellivet är lika aktivt som den soligaste dag. Rovfåglar som kungsörn och fiskgjuse förser sig av naturens skafferi och svartsnäpporna spelar i vassen.

Vi vandrar, skådar och samtalar under tre timmar. Därefter väntade Sven i sitt hus med kaffe och med Karins goda bullar. Ett gott slut på en fin resa. Ibland är det enkelt och fint att vara människa...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 7 maj 2013

Nordlig utpost 5 år





















Ingen stor historisk händelse, men trots allt ett litet jubileum av det lilla slaget - min skrivarblogg Nordlig utpost firar idag 5 år. Bilden ovan publicerades tillsammans med min första text. Bilden representerar just något som Nordlig utpost står för, att vara en utkikspunkt från norr med stort synfält och spännvidd. Bilden är tagen från ett av mina favoritberg, Lill-Gaika med utkik mot en annan favoritplats, Ganjaureudden.

Nu när jag har hållit på i fem år är det lika bra att fortsätta. Idag har jag ingen aning om var bloggen kommer att handla om framöver. Den kommer nog att fortsätta att spreta åt lika olika håll med mitt personliga avtryck. Samtiden är en både orolig och spännande plats att leva i, så möjligheter till personliga betraktelser kommer det att finnas gott om.

Som sagt, resan fortsätter med natur, kultur och människa som främsta utgångspunkter. Välkommen att vara med på den fortsatta resan!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 3 maj 2013

Pessimisten och optimisten

Jag läste för en tid sedan en artikel om att pessimistiskt lagda människor lever längre än de som är optimistiskt lagda. Vid ett första påseende kanske lite överraskande. Glada, utåtriktade människor är ju lite sedda som förebilden för den moderna livsstilen. Aktivitet, glädje och handling är ju också sinnebilden av den lyckliga människan. Vid en närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Jag förställer mig att de optimistiska gärna tänjer på sina gränser, är mer av chanstagare och därmed utsätter sig för fler risker. Optimistkonsulterna och de amerikanska lyckoteoretikerna får sig i alla fall en liten välbehövlig knäpp på näsan.

För mig som nog ser mig mer som pessimist än optimist var det å alla händelser riktigt hälsosam läsning. En tråkmåns som jag som kanske hellre vill formulera lycka i vardagen utan att behöva vara spänningssökare. En sund skeptiskt hållning och att inte mer eller mindre oreflekterat kasta sig in i nya äventyr kan också vara en bra grund till ett meningsfullt liv. Om vi sedan kryddar den lätt pessimistiska livsbrygden med självdistans, humor, samt goda kost- och motionsvanor kan med lite tur livslinjen bli ganska lång . Tur måste vi trots allt alla ha för att få ett långt liv. Men som sagt, optimisten får passa sig - fler olyckor och sjukdomar kan ligga på lur...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,