Att göra våra vandringar, yttre som inre, gör vi alla. De yttre förflyttningarna blir ofta också en del av våra inre resor. När jag kommer till stugan i lappmarken gör jag mina vandringar. Jag gör dem inte i första hand för att upptäcka, utan för att se och höra min inre röst. Jag ledsagas alltid av något. Speciellt så här på våren då markerna fylls av alla ljud. Bergfink, rödstjärt och trädpiplärka bland många andra följer mig på vägen. När jag stannar till och tar mitt kaffe kan jag sitta och iaktta grodornas spel i vattengölen.
Här på dessa igenkännandets platser fördjupas seendet och jag kan till fullo ta emot. Jag behöver inte söka, utan finner med mycket måttlig ansträngning. Med ett för stunden öppet sinne blir jag ett med världen, eller åtminstone den del av skapelsen som omger och ger. Det är gott nog.
Läs även andra bloggares åsikter om vandringar, resor, natur, Norrbotten, Arjeplog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar