Tankar och livsfragment 28 oktober 2026 - om att bli en prepper

 

Jag har alltid gillat att planera och strukturera. Samtidigt har haft jag lite svårt för det oförutsägbara. Det senare är en brist då jag nog ibland har uppfattats som lite oflexibel, d v s att jag har haft lite svårt att anpassa mig till oväntade situationer och händelser.

Nu lever vi i en allt mer oförutsägbar tid. Denna tid kan bli ett bekymmer för oss alla, men oroar säkert mig mer än många andra då jag är den jag är.

För en tid sedan var jag med på en föreläsning och samtalskväll på bygdegården som handlade om kris och beredskap.  Jag blev varse hur sårbara och oförberedda vi är om en större kris skulle inträffa. Det kan ju handla om allt från skogsbränder, översvämningar, långa elavbrott till att Putin "knackar på vår dörr". Det som också blev så uppenbart för mig är hur sårbart det uppkopplade och digitala samhället är.  Alla de kommunikationskanaler vi tar för givna kan kanske slås ut lättare och snabbare än vi föreställer oss. 

Det finns med andra ord goda skäl till att bli en prepper. Wikipedia beskriver en prepper som en person som aktivt förbereder sig för kriser, naturkatastrofer eller längre avbrott i samhällsviktiga funktioner som el, vatten och matförsörjning.

Jag kan inte vara förberedd på allt, men en hel del kan jag göra. Att bli lite av en prepper passar min personlighet ganska bra. När jag bor i ett litet hus så gäller det att ha vedboden välfylld. Jag har tagit gasolbrännaren från stugan och är välförsörjd med gasol som komplement till veden. Jag har en vevradio om all annan kommunikation slås ut. Vattendunkar finns redo om det skulle bli kris med vattenförsörjningen, likaså spritköket om elen slås ut. Jag har köpt lådor som jag ska fylla med torrvaror och konserver. Jag ska komplettera med batterilampor, ljus och batterier om strömavbrottet blir långvarigt.

Varar krisen länge blir det tufft, men jag ska nog klara mig ett tag. Jag vill vara förberedd. Det ger i alla fall en illusion av trygghet. Det kan vara gott nog...

Tankar och livsfragment 16 oktober 2026 - ett år som bybo

 

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttat in i det lilla huset på Backarvägen i Sundom. Dagen till ära är det tvåsiffriga plusgrader och oktobersolen skiner från en klarblå himmel. Naturen ger en lågmäld fanfar i den närliggande skogen genom kvittrande bofink, mindre korsnäbb, domherre, blåmes och talgoxe.

Det är just närheten till naturen och behovet av stillhet som fick mig att ta detta steg att flytta från staden.

Ett år går fort brukar det sägas. Så är det, dessutom tenderar det att gå ännu fortare när man som jag har nått upp en bra bit i åldern.

Steget jag tog för ett år sedan var frukten av en längre tankeprocess. Det som hade varit helt otänkbart för bara några år sedan blev med tiden allt mer självklart. Det blev lite som en skilsmässa, fast på ett positivt sätt. Jag avslutade en del av mitt gamla liv för att våga prova något annorlunda.

När jag försöker summera året som passerat så upplever jag min "skilsmässa" som något gott. Året har inte varit utan prövningar. Vintern som kom var ovanligt kall under januari och februari. Mitt sämre isolerade hus krävde frekvent eldning för att det överhuvudtaget skulle vara beboligt. Det var en utmaning och det gick bra. Under sommaren har huset rustats med nya fönster och ny ytterdörr. Med min särbos hjälp har vi även isolerat vinden. Nu ser jag fram emot kommande vinter med tillförsikt med en väl fylld vedbod.

Året har varit lärorikt för mig och jag tror att jag även har fördjupat mina insikter om mig själv och hur det är att vara människa. Det har nog blivit ännu mer av egen tid för mig. Det är inget som bekymrar mig då jag oftast trivs bra i eget sällskap.

Jag har haft förmånen att kunna göra det oväntade och tagit ett nytt steg i mitt liv. Nu är jag här och vågar med tillförsikt blicka framåt...

Tankar och livsfragment 14 oktober 2026 - årstidsvariationer

 

En allt oroligare värld verkar vara den nya tidens konstant. Eskalerande konflikter, galna ledare med hybris, en allt mer utsatt natur och ett klimat ur led. Det är världen som du och jag måste navigera i. Vi bör vara oroliga, men inte låta oron förlama oss. Hur illa det än är ställt i den stora världen har vi alla rätt till ett gott liv.

På min lilla plats i tillvaron försöker jag leva just just detta goda liv. Klimatet må vara ur led men här uppe i norr har vi fortfarande tydliga årstider. Vintern är fortfarande lång och sommaren i mångas ögon alltför kort.

Just nu befinner vi oss under den delen av året då vintern börjar göra sina framstötar, ännu föga framgångsrika och långvariga. Under några nätter har det varit ett antal minusgrader och markskiktet frusit till. Igår hände det som brukar hända när det varit kallt ett tag. Den första lätta snön får möjlighet att lägga sig. Min uteplats blir pudrad av det vita. Det vita får samsas med de gula löven. Det blir en påminnelse om att hösten fortfarande regerar. Det blir en fin, om än en tillfällig installation.

Idag är det en annan dag. Det har regnat och det finns inte ett spår av det vita. De gula löven är desto fler. Det blir trots det en påminnelse om att det vita ska komma för att stanna, då björkarna förbereder sig och släpper det sista av sina löv.

Årstidens variationer är fina att navigera i en annars hotfull värld utan tydlig kompassriktning...

Tankar och livsfragment 28 september 2026 - ett år äldre

 

För en kort tid sedan blev jag ett år äldre. Fast det är ju inte riktigt sant. Vi blir ju äldre hela tiden, varje dag, minut och sekund tickar vår utmätta tid på.

Åtminstone i nyare modern tid vill vi människor ge vår ålder en siffra. Ju äldre vi blir kanske den där siffran känns allt mindre kul. När vi blir äldre påminns vi allt mer om vår ändlighet. 

Då brukar en del säga att din ålder är bara en siffra. Det köper jag inte heller. Jag ser det närmast som att förneka det som sker, att vi blir äldre. Visst kanske vi kan tänja på vårt åldrande en smula genom goda vanor som bra kost och motion. Men trots detta, siffran är skriven i din panna och när du är äldre så vet vi att du är betydligt närmare döden än din födelse.

Även om jag för min ålder är vid förhållandevis bra hälsa påminns jag allt oftare om min ålder. Att jag numera nästan varje år uppnår frikortsnivån för sjukvård är nog ett talande exempel. För en vecka sedan besökte jag hälsocentralen i Arjeplog. Det är inte första gången nyttjar vården i närheten av min stuga.

Jag märker att min särbo allt oftare frågar hur jag mår vid våra telefonsamtal. Jag hoppas att hon står ut med mina krämpor.

Som sagt, ett år närmare slutet. Jag hoppas på många kommande år innan dess. Säkert kommer vårdkontakterna fortsätta att tillta, förhoppningsvis inte i för snabb takt.

Som numera närmare 70 än 60 vill jag så långt det bara är möjligt ha ett trevligt liv. Ju kortare tid jag har kvar desto viktigare bli det att vårda det som finns kvar...

Tankar och livsfragment 26 september 2026 - myren

 

Jag sitter på en sten invid skogsbrynet och blickar ut över ett anspråkslöst landskap. Det är sent i september, landskapet är allt mer avklätt, men ännu lyser marken i rött och gult.

Det är nästan tyst där jag sitter. En större hackspett födslosöker i en torrfura och en annan hackspett, spillkråkan, flyger förbi. Hackspettarna är typiska för detta stilla och ganska orörda landskap.

Jag blickar ut över det som närmast är en liten glimt av det eviga, myren. Myren är fullkomligt anspråkslös i sin storhet. Det är en plats som oftast ratas av människan, otillgänglig och svårvandrad som den är med all sin väta.

På myren står nästan tillvaron still. De taniga tallarna kan vara de äldsta tallar du sett. I sin blöta och kärva miljö växer de oerhört långsamt. I myren finns väldiga mängder av vatten bundet. Detta livgivande vatten som människan och allt annat levande inte klarar sig utan.

Myren är nog vårt mest underskattade landskap och livsmiljö. Det här är landskapet som på många sätt har en mycket långsammare tidräkning än allt annat. Vi behöver vara rädda om myrarna, inte bara för sin lågmälda skönhet och artrikedom, utan även för allt det där vattnet som föder vår jord.

Myren är vacker på sitt eget sätt och mycket vilsam att blicka ut över en gråkall höstdag i slutet av september...

Tankar och livsfragment 20 september 2026 - höstens klarhet och vemod

 

Hösten är ofta de stora kontrasternas årstid. Gårdagen var ett bra exempel på detta. Morgonen var lite disig med lågt liggande moln över bergen. Ett par timmar senare är himlen nära nog klar och framförallt luften är klar. Riktigt klara höstdagar äger en klarhet som jag aldrig upplever annars. Kanske är det bara en känsla av renhet och friskhet, eller så förstärks intrycket av den mer lågt stående solen. Men faktum är att aldrig kan du se så milsvida som en riktigt klar höstdag.

Igår gjorde jag en kortare tur i mitt nära landskap. Jag blickade ut över vattnet och lågfjället Välmbapouda på andra sidan. Jag visste hur stort blickfånget skulle vara från toppen denna dag. Björken invid stranden representerade höstens klara gula. I björken satt en bofink, kanske en av de sista innan flytten söderut. Den verkade trivas där bland björkens alla frön och bjöd då och då på en liten drill.

Dagen var fin, men jag kunde ändå känna ett liten uns av vemod. Höstens vackra färgdräkt börjar kläs av. Vi är på vägen mot en mörkare och kyligare tid och naturen gör sig beredd.

Idag då jag sitter på min stugbro och läser, ser jag att björkarnas blad singlar ner i en allt snabbare takt mot marken. Nu är marken gulare än den björk de nyss lämnat. Helt nära bland träden hör jag nötväckan Det är fin liten fågel som nu även har hittat till dessa breddgrader. Aldrig sjunger den så glatt som om hösten. Den är en trevlig glädjespridare som jag välkomnar till mitt landskap och gör den fortsatta tidsvandringen mot mörker och kyla mer vacker och ljus...

Tankar och livsfragment 16 september - i väntan på ett resultat

 

Igår satt jag som så många gånger förr vid Ganjaurevikens sydöstra sida och blickade ut över Gaikabergen. Det var behagligt i skydd av vinden. Mest tyst och stilla som oftast så här års. Men då och då kvittrade de mindre korssnäbbarna bland träden och ute på viken var storskrakarna samlade för att jaga småfisk. 

Det kändes tryggt och vilsamt oföränderligt att sitta här. Här finns berg, stenar och träden alltid på sina givna platser.

För en stund var jag närmast fri det svenska valets mediebrus. Ett brus som känts långt ifrån fridsamt. Vi väntar fortfarande på ett resultat och det mesta är oklart kring vår närmaste framtid. Det enda som jag kan glädja mig åt är att Åkessons gäng äntligen backar. I övrigt är det svårt att hitta entydiga glädjeämnen. Liberalerna som vi kände dem finns inte mer utan finns kvar enbart på grund av stödröster. Detta partis själ finns numera bara i deras historieböcker. Socialdemokraterna har gjort en synnerligen dålig valrörelse. Det är ett parti i verklig gungning som inte vet vilket ben det ska stå på. Som miljövän hade jag hoppats på ett ännu bättre resultat för miljöpartiet. Det är det enda partis företrädare som jag upplevt som genuint på sakliga och pålästa.

Själva valvakan upplevde jag som en riktig kalkon. Jag vet inte var SVT håller på med, men det jag såg skulle närmast föreställa någon form av underhållning. Det vara inte roligt utan mest bara pinsamt. Jag hade istället för en massa trams och upprepningar velat se mer av fördjupningar. Det händer mycket i vårt avlånga land, men det lämnades helt därhän. Frågor som stad - land kunde ha belysts. Det hade exempelvis även varit spännande att prata med väljare i Tmrå vars kommun har sålt ut en betydande del av Sveriges elförsörjning till Google.

Idag har det regnat, men nu under eftermiddagen skymtar solen mellan molnen. Jag vill se det som ett hopp på en annars ganska mörk himmel i Sverige och världen...