Tankar och livsfragment 15 juni 2026 - i ett grönt landskap

 

Så här års är jag mer än någonsin omgiven av det gröna där jag bor. Jag tycker om det. Det brukar sägas att grönt är skönt och jag kan bara hålla med.

Grönt brukar inte utan anledning förknippas med naturen och dess skönhet. Grönt ses och som färgen som bidrar till harmoni och balans. Färgen kan ha en stressreducerande effekt och bidra till en atmosfär av stillhet. Grönt kan också förknippas med fruktbarhet och hopp som påminner oss om den rika naturen som kan ge oss ny näring, stöd och energi.

Det är inte så konstigt att jag tycker om grönt. Jag kan bara gå ut och sätta mig och lyssna på alla ljud som sker i naturens barnkammare och som delvis innesluts av allt detta gröna. Särskilt stark blir upplevelsen efter ett regn med naturens alla dofter. Då verkar alla fåglarna vara på sitt bästa humör.

Jag bor högt upp i vårt avlånga land. Därför omges av en hel del grönt även när lövträden har fällt sina blad. Tall och gran förblir som bekant gröna året runt.

Helt klart har allt det där gröna en lugnande effekt på mig. Det är säkert en av anledningarna till att jag också tycker om att vistas i naturen.

Vi lever i en allt oroligare värld och framtiden för oss människor kan verka allt mer oviss. Jag är därför så glad att få leva och verka så nära av det närande gröna som kan skänka lugn och stillhet. Jag vill tro att allt fler människor ser att kraften och möjligheterna finns just där. I det som annars verkar så hopplöst ger det mig tros allt en gnutta hopp...

Tankar och livsfragment 2 juni 2026 - små och stora överraskningar i naturen

 

Numera är målet för mina kortare och längre turer i naturen inget annat än att få uppleva allt det fina. När jag var yngre var ofta siktet inställt att få se och uppleva något speciellt, då oftast någon fågel jag inte sätt på länge som vistades i trakten.

Genom att aldrig ha några förväntningar på mina turer behöver jag aldrig bli besviken. Oavsett vad som händer så är turen lyckad och händer något oväntat så är det en bonus.

De senaste dagarna har varit ganska gråa med lite regn av och till. Naturen har gått lite i väntan och fågelsången är avvaktande och försiktig.

Igår gjorde jag en kortare tur i kända marker. Det var stilla och doftade gott av den späda grönskan. De vanliga fåglarna sjöng en del. Inne i en tätare granskog var det alldeles tyst. Snart förstod jag varför då en gammal havsörn plötsligt lättade från en gren strax intill. Det var ett kort möte, men omtumlande. Jag var ju så nära.  Kort därefter blev jag nästan lika överrumplad av den hare som rusade upp alldeles intill mig på det sätt som är så typiskt för haren. Det var inte lika mäktigt som den nära observationen av gammelörnen, men likväl roligt.

Då jag inte jagar efter upplevelser på mina turer i naturen, utan försöker vara så nära nuet som mitt jag klarar, blir också upplevelsen av det som faktiskt händer när det händer så mycket starkare.

För mig är det närmast något religiöst av att få vara i den natur som är störst av allt och som vi alla på ett eller annat sätt är beroende av. Just i allt detta fina finns min tro och hopp...

Tankar och livsfragment 30 maj 2026 - topptallen

 

Jag gör min första vandring upp på hemfjället Välmbapouda detta år. Det har blivit otaliga vandringar genom åren och jag hoppas det blir många fler. 

Nära toppen återfinns den lilla tallen som har blivit lite av min favorit, kanske just därför att den måste ha fått utstå tuffa stormar och mycket låga temperaturer genom åren. Tallen är inte lastgammal då jag fortfarande kan skönja en liten tillväxt, om än minimal. Jag skulle gissa att den är någonstans mellan 150 till 200 år. Någonstans mitten på tallen så har det någon gång hänt något. Kanske toppen knäcktes av en storm, eller så var det kanske under de kalla år under andra halvan av artonhundratalet som för människorna som levde då var synonymt med hunger och missväxt. Oavsett vad som hände så kämpade tallen dock okuvligt vidare om än med en mer krokig riktning.

För mig kan den lilla tallen i någon mening representera själva livet. Under en tid kan det gå stadigt framåt i olika takt. Plötsligt händer det något dramatiskt som kan leda till omprövning för att hitta en ny riktning. Därefter kan livet gå vidare, kanske med en större ödmjukhet. Livet är inte längre lika svartvitt som tidigare utan man vågar se och pröva nya perspektiv på tillvaron (grenarna som breder ut sig)

Några meter från tallen brukar jag finna min viloplats bakom en sten för det medhavda fikat. Här har jag en ansenlig bit av Norrbotten i blickfånget, sjöarna, bergen och fjällen i väster. Förutom suset av vinden har jag denna dag sällskap av spelande dubbeltrast, småspov och kärrsnäppa.

Det är en lycka att få komma till denna plats. När jag sedan kommer tillbaka min stuga återfinns lågfjället i mitt blickfång. Den lilla tallen kan jag inte se, men den finns där tills jag kommer tillbaka nästa gång. Det är jag säker på. Det är skönt med trygga markörer i denna otrygga tid. I det lilla finns ju ofta kanske den mest orubbliga av styrka...

Tankar och livsfragment 20 maj 2026 - årstidsskifte i mitt nya hem

 

I en tid av livsförändring tenderar just tiden gå fortare än annars. Det är naturligtvis en illusion, men likväl sann på ett subjektivt vis.

Jag är nu inne på min åttonde månad som bybo och ägare av ett litet hus. Efter en vinter där långsamheten har firat triumfer under alla kalla dagar är denna tid på året desto mer intensiv. Den fina utomhusmiljön runt huset har under en längre tid inte fått den vård den förtjänar. Det finns med andra ord en hel del att göra. Jag är nu en bra bit på väg. Åtskilliga timmar har ägnats åt krattning, slyröjning och rens av diverse bråte som ska köras till återvinningen.

Den här tiden på året skulle jag vilja att tid och natur stannade upp en smula. På några dagar har grönskan satt full fart. Just i år tycker jag det har gått ovanligt fort och dessutom är det tidigt.

Efter att ha klarat en kall vinter är jag så tacksam över att få bo och verka i denna stilla miljö med naturen som den bästa av granne. Fågelsången är bitvis intensiv och är ljuv musik i mina öron. Mindre vacker är fasantuppens skränande, men det kompenseras av ett desto vackrare utseende.

Om några veckor får jag nya fönster och en ny ytterdörr installerade. Därefter har jag nära nog ett komplett åtet runt boende.

Kanske jag ska börja odla på min tomt. Förutsättningarna finns. Igår läste jag om Sveriges låga grad av självförsörjningsgrad. Vi är väldigt sårbara vid en allvarligare kris, en kris som enligt skribenten kan ligga nära i tiden. Jag börjar i år med två pallkragar. Där sätter jag potatis i den ena och rabarber i den andra. Det är i alla fall en början.

När kriserna i världen fördjupas och den förda politiken på såväl nationell och global nivå blir allt mer populistisk  och full av lögner är jag glad över att jag har min lilla boplats. Här finns naturen, den bästa av vänner, komplex och dessutom full av sanning...

Tankar och livsfragment 21 april 2026 - kylans sista utpost

 

Våren är tidig vid Bottenvikens nordliga kustremsa. Efter en rekordmild mars har ett högtryck haft ett stadigt grepp om väderhändelserna. De soliga dagarna har staplats på varandra och snön är helt borta sånär på något skuggigt parti i skogen. Under dagarna då solen värmer som mest är det lätt att tro att sommaren inte är långt borta.

Igår tog jag en kortare promenad till stranden där jag möter den vidsträckta havsviken. Ju närmare stranden jag kommer desto kyligare blir det. Här invid havet möter jag kylans sista utpost. En bit från stranden finns öppet vatten där den strida ån mynnar ut. Där utanför ligger isen fortfarande tjock och kommer nog göra så ytterligare några veckor. Isen kyler ner det kustnära landskapet med brisen från havet och bromsar lite av vårens framfart.

Jag tycker det är skönt med havets bromsande kyla. Det sätter naturen lite på sparläge i den skapelse som är på gång och har även en lugnande effekt på mig. Allt försvinner inte bara förbi i hastig takt och jag jag kan följa med de dagliga förändringar som faktiskt sker.

När jag kommer till baka till mitt lilla hus är det lite varmare, men ändå ganska kyligt i skuggan. Här möts jag av anländande trastflockar som verkar vilja skynda mycket snabbare än jag. Men här kan jag även vila i igelkottens sävliga långsamhet och länge betrakta fasantuppen där den sitter helt orörlig i fjolårsgräset.

Efter en lång vinter erbjuder våren inte bara förändring, utan även en välbehövlig inbromsning av ett isbelagt hav. Det passar mitt numera lite långsammare livstempo mycket väl...

Tankar och livsfragment 13 april 2026 - vårkänslor

 

Vår tid må vara orolig och farlig, men vissa saker går det alltid att lita på. Det blir vår varje år, olika fort och med olika hastighet. I ett norrbottniskt perspektiv är våren tidig i år. Många år går det fortfarande att åka skidor nu, men i år är snön i stort sett borta här vid kusten. Större delen av vintern var ovanligt kall. Sedan kom en lika ovanligt mild mars och årets klena snötäcke gav fort vika.

Det är min första vår som bybo. Jag är egentligen en älskare av hösten, men detta år har jag verkligen sett fram emot våren. Nu när jag lever med naturen in på knuten kan jag följa allt som händer i naturen på nära håll. För att skåda fågel behöver jag bara titta ut på fågelbordet, där nya arter anländer varje dag. Vill jag se de större fågelbudbärarna av våren som tranor, sångsvan och gäss behöver jag bara gå ett stycke till ängarna en bit bort.

På min nya tomt finns mycket att göra. Stora ytor ska krattas och göras vårfina. Sedan finns mycket sly och små träd som ska tas bort . Ibland får jag kort sällskap av grannens lilla dvärgschauzer eller fasanerna som verkar trivas här.

Mina närmaste grannar bjöd in mig på kaffe ute i solen idag. Vi hade oväntade beröringspunkter i såväl arbetsliv som barndomsplatser. Det kändes så spontant och okomplicerat som enkelt umgänge kan vara och som jag tror lättare kommer till stånd i en by än i staden.

När nyhetsbruset är alarmistiskt är det skönt att få verka i denna lilla överblickbara värld. På många sätt kan livet vara ganska okomplicerat. Det tog många år att inse det, men bättre sent än aldrig...

Tankar och livsfragment 29 mars 2026 - meningen

 

Efter att ha varit  i det närmaste bottenfryst under ett par månader har den lilla ån fått fart igen i den tidiga våren. I dess följe kommer också de första sjöfåglarna. Längre bort finns både sångsvan och knipa, de typiska sjöfåglarna som anländer när vintern har tappat sitt grepp. Snart ska åns vatten flöda ut i det ännu isbelagda havet och ännu ett kretslopp är slutet.

Vad som är meningen med allt är en av våra mest existentiella frågor och kanske än mer vad är meningen med våra liv? Födelse, mognad och död är naturens eget kretslopp som återkommer år efter år. Nu i den tidiga våren ser vi början av födelsen.

Meningen med våra mänskliga liv finns det nog massor av olika svar på. En del uppehåller sig vid frågan, andra kanske inte bryr sig alls.

Att vara en del av något, att känna att man bidrar till något och att man försöker se hopp och ljus i tillvaron, är delar som är viktiga för att jag ska kunna känna mening. Dessa delar har varierat över tid i mitt liv. Det hade tidigare mycket med graden av självuppskattning att göra, hur jag blev sedd och bekräftad. Med stigande ålder har de där yttre bekräftande behoven minskat i betydelse. Min kärna som människa har blivit mer stabil och i takt med det kan jag uppleva allt mer mening med mitt liv, även i det till synes triviala.

Även om min syn på mening i livet handlar mycket om mognad så handlar det nog mycket om jag är äldre och har hunnit prövats en del av livet. För yngre människor kan meningens drivkrafter vara av ett helt annat slag. Det som är sorgligt att se är att allt fler yngre människor inte känner någon mening med sina liv. Det bidrar i sin tur till att de mår sämre psykiskt. Det är naturligtvis allvarligt då unga är kraften att driva samhället framåt.

Det finns nog många olika tankar kring varför det har blivit så här. Att en allt oroligare omvärld och en eskalerade klimatkris bidrar är högst troligt, men jag tror att de kulturella förskjutningar som de sociala medierna har givit i ungas liv kan vara en ännu viktigare förklaring. Det borde inte vara någon tillfällighet att många unga upplevda psykiska ohälsa har börjat skjuta i höjden samtidigt som de smarta mobilerna blev snart varje persons egendom.

"Det är synd om människorna", sade August Strindberg redan för över ett sekel sedan. Jag undrar vad Strindberg skulle säga om vår tid där lyckan för många yngre är att bli rik, berömd och vacker. Allt pådrivet av medieplattformarna. Jag tycker så synd om de vilsna yngre människor som inte sett att livet är så mycket större än så. 

Alla behöver vi hitta vår riktning för att känna mening. Det är skönt att känna mening i det enkla triviala som den brusande ån och glädjen över att få se årets första koltrast. I en mörk omvärld fyller det mig ljus och hopp om livet självt...