Tankar och livsfragment 16 september - i väntan på ett resultat

 

Igår satt jag som så många gånger förr vid Ganjaurevikens sydöstra sida och blickade ut över Gaikabergen. Det var behagligt i skydd av vinden. Mest tyst och stilla som oftast så här års. Men då och då kvittrade de mindre korssnäbbarna bland träden och ute på viken var storskrakarna samlade för att jaga småfisk. 

Det kändes tryggt och vilsamt oföränderligt att sitta här. Här finns berg, stenar och träden alltid på sina givna platser.

För en stund var jag närmast fri det svenska valets mediebrus. Ett brus som känts långt ifrån fridsamt. Vi väntar fortfarande på ett resultat och det mesta är oklart kring vår närmaste framtid. Det enda som jag kan glädja mig åt är att Åkessons gäng äntligen backar. I övrigt är det svårt att hitta entydiga glädjeämnen. Liberalerna som vi kände dem finns inte mer utan finns kvar enbart på grund av stödröster. Detta partis själ finns numera bara i deras historieböcker. Socialdemokraterna har gjort en synnerligen dålig valrörelse. Det är ett parti i verklig gungning som inte vet vilket ben det ska stå på. Som miljövän hade jag hoppats på ett ännu bättre resultat för miljöpartiet. Det är det enda partis företrädare som jag upplevt som genuint på sakliga och pålästa.

Själva valvakan upplevde jag som en riktig kalkon. Jag vet inte var SVT håller på med, men det jag såg skulle närmast föreställa någon form av underhållning. Det vara inte roligt utan mest bara pinsamt. Jag hade istället för en massa trams och upprepningar velat se mer av fördjupningar. Det händer mycket i vårt avlånga land, men det lämnades helt därhän. Frågor som stad - land kunde ha belysts. Det hade exempelvis även varit spännande att prata med väljare i Tmrå vars kommun har sålt ut en betydande del av Sveriges elförsörjning till Google.

Idag har det regnat, men nu under eftermiddagen skymtar solen mellan molnen. Jag vill se det som ett hopp på en annars ganska mörk himmel i Sverige och världen...

Tankar och livsfragment 8 september 2026 - livet som pågår

 

Om vår värld kan sägas mycket, men i det lilla pågår livet i mitt lilla hus. 

Det har blivit höst. Det märks tydligt i lövträden och på termometern. I går natt kröp den under nollan för första gången och marken var täckt av frost under den arla morgonen. Några timmar senare lyser solen en stund och termometern visar tvåsiffriga plusgrader igen. Så är det med denna årstid, det är tvära kast i väder och temperatur. Men - trenden är klar, det kommer att bli allt kyligare och mörkare.

Jag förbereder mig för den tid som kommer. Förra veckan tog jag upp potatisen och i går kokade jag lingonsylt. Jag har även plockat en del svamp. Det har blivit lite mindre svamp än väntat, trots en rekordblöt augusti. Kanske sommaren har varit för sval för att svamparna ska vara på bettet.

Den tidiga hösten är en tid jag gillar. Den bär något kravlöst över sig. Samtidigt som det är en härlig tid för vandring i det fria med den vandringsvänliga temperaturen och få fridstörare som sticks.

I mitt lilla paradis är livet ofta en fröjd att leva. Samtidigt är jag väldigt medveten om att inget kan tas för givet. Vi lever alla i en mycket farlig tid. Naturligtvis påminns jag av det varje dag. Så sent som igår skördade den kolsvarta populismen stora triumfer i Tyskland. Här i Sverige är det snart val. Där firar Åkesson sina triumfer, alltmedan de övriga Tidöpartierna kannibaliserar av varandra, alltför att detta hopplösa så kallade liberala parti ska överleva. Jag tror många inte förstår vad som står på spel. Med en fortsatt brunblå regering kommer inget längre vara heligt vad gäller välfärd och demokrati.

Jag försöker sänka min oroströskel genom att tända en värmande brasa eller göra en vandring i den nära skogen. Det sänker, om än tillfälligt, värme och frid. Tacksam att jag får möjligheten att leva så här...

Tankar och livsfragment 20 augusti 2026 - vänskapens entropi

 
Ute strilar regnet, lugnt och taktfast. På vattnet hörs smålommarna jama på smålommars vis. Det kan upplevas dystert och melankoliskt, men också vilsamt och plats för livets reflektioner.

Det finns gott om reflektionstid som pensionär. Det är oftast en tillgång så länge det inte övergår till tungsinta grubblerier. Det senare försöker jag passa för mig för då det inte ger någon vägledning och lösning.

Ett återkommande tema i mina reflektioner är vänner och vänskap. Numera har jag få av de jag skulle vilja kalla vänner. Med vänskap menar jag att man delar något gemensamt och att det finns ett intresse av den andra. 

Jag har haft vänner genom livet. Det har varit barndomsvänner som har följt med en bit in vuxenlivet men sedan försvunnit. Kanske inte så konstigt då våra liv kan ha tagit olika riktning och avstånden har varit stora. Jag har även fått nya vänner senare i livet. Vänner som har följt med länge och stått nära. Numera finns inte heller dessa kvar, vilket kan vara svårare att förstå. Det kan ha handlat om kommunikationssvårigheter som har lett till osämja som av olika skäl inte verkar kunna överbryggas. Det kan också handla om någon som bara försvinner och som glider undan trots mina upprepade försök att få kontakt.

Förutom min fina särbo skulle jag vilja säga att jag har en riktig vän kvar. Vi träffas inte ofta, men vi hör av varandra då och då. Vi bryr helt enkelt om den andre. Det som är vänskapens grundfundament.

Jag undrar naturligtvis skälet till att det har blivit så här. Den enkla förklaringen är att män är dåliga på att hålla i vänskapskontakter, positionerar sig och är sig själva nog. Det kan nog var en förklaring men jag tror också att människor är i behov av gemensamma sammanhang och livsprojekt för att hålla vänskapslågan vid liv. När detta kitt saknas eller försvinner kan även vänskapen klinga av.

Innerst inne är vi alla ensamma. Jag tror att jag trivs i min ensamhet bättre än många andra. Därför kan jag vara i min stuga i veckor utan att träffa människor. Men, visst är det synd att vänskapsband försvinner.  Det ökar sårbarheten. Desto viktigare blir det att vårda min kärlek och den vänskap som jag har kvar. Ensammare vill jag inte bli..

Tankar och livsfragment 18 augusti 2026 - ett valrörelsehaveri

 

Jag blir både arg och bedrövad när jag tänker på valrörelsen. Den är som dagens väder - regn och kyliga vindar.

Varje ny valrörelse tycks accelerera i sin dumhet. Förra gången stod falukorven och sänkta bensinpriser högst på dagordningen. Detta år tycks det bli ännu värre.

Så upplever jag det redan nu trots att det ännu är flera veckor fram till valet. Det är som om de viktigaste ödesfrågorna inte finns i våra politikers agenda. Jag pratar naturligtvis och klimatet och den skenande förlusten av biologisk mångfald. Centrala faktorer för allas vår överlevnad. Men jag pratar även om de skenande ekonomiska klyftorna i vårt samhälle som göder populismen och som får alldeles för liten plats i valrörelsen.

Jag undrar om våra rikspolitiker tror att vi som väljare är helt korkade. Annars måste de de vara korkade och helt förblindade själva. På annat sätt kan jag inte förstå det då politikerna försöker få oss att tro att den ljusnande framtid kommer bara du röstar på mitt parti. Alla partier vill på olika sätt göda oss väljare med löften än ännu mer pengar i  plånboken. Värst i klassen är inte oväntat Åkesson som helst vill ta bort allt skatt på fossila drivmedel.

De alla flesta av oss har aldrig haft det bättre ekonomiskt som vi har det idag. Det finns de som har det tufft - de utan jobb och alla som Tidögänget vill kasta ut ur Sverige. Men denna grupp hörs det väldigt lite om.

Även våra tillväxtekonomer och bankerna förvånas över denna övergödning av ett redan övergött folk.

Jag tror inte de flesta av oss är så dumma som vår politiker tycks tro. Många av oss är oroliga över en eskalerande klimatkris som snart inte går att stoppa och de dramatiska ekonomiska klyftorna. 

Jag skulle vilja att någon klok forskare skulle förklara varför politikerna gör som de gör, d v s lockar oss enkla kortsiktiga löften men helt blundar inför alla framtida utmaningar.

Det som sker nu förminskar och hotar demokratin.

Just därför ska jag ändå gå och rösta på valdagen - på det minst dåliga alternativet.

Tankar och livsfragment 25 juli 2026 - lögnen om skogen

 

Jag vandrar i skogen, eller jag vandrar snarare i det som en gång var en skog. Jag går flera kilometer längs efter en stig. Jag passerar hyggen, nya som äldre och och en vildvuxen ungskog som huggits tidigare. Ungskogen är vanskött och är en tät blandning av tall gran och björk. Här kommer det ta väldigt länge innan vi ser någon skog värd namnet. På de nyare hyggena har det planterats, men på flera platser är älgskadorna omfattande.

Jag vandrar mycket i skogen och kan konstatera att det ofta ser ut så här - tät växande ungskogar som inte gallras och stora hyggen där återväxten har svårt att ta fart.

Idag ger centerpartiet miljöpartiet en rejäl känga på DN-debatt. Debattörerna gisslar med miljöpartiet bl a i skogsfrågan. Centern menar att miljöpartiet ger sig på alla skogsägare och att miljöpartiets politik hotar tusentals jobb på landsbygden.

Hårresande lögner, menar jag. Att centern kramar skogsindustrin och de stora skogsägarna är knappast någon nyhet, men att involvera alla skogsägare och landsbygden i sin retorik är bara för mycket. Skogsmaskinerna  gör idag de mesta jobbet vid avverkningar. Den traditionella skogsarbetaren finns knappast mer. De flesta skogsägare är små och många av dem brukar sin skog varsamt och långsiktigt och inte enligt den kalhyggesmodell som allt för länge har styrt svensk skogspolitik.

Till skillnad från centerpartiet tycker jag att det är just mer moral vi behöver i skogspolitiken. Vi måste ställa om och skala ner om våra marker inte helt och hållet ska bli mer eller mindre illa skötta produktionsskogar. Det är inte landsbygden som förlorar på en mer hållbar skogspolitik. Däremot kommer kustkommunernas pappersbruk får det tuffare. Det måste vi våga säga. Vi behöver inte mer av engångsartiklar som papper och kartong. Däremot behöver vi mer av långsamt växande trä - riktigt kvalitetsvirke. Det är detta kvalitetsvirke vi kommer få en akut brist av med nuvarande avverkningstakt.

Den riktiga skogen blöder ymnigt. Med centerpartiet vid rodret kommer den helt att förblöda. Inte bara med centern, för den delen. Dumheten och kortsiktigheten regerar. Politikerna behöver ge sig ut i skogen och se hur det ser ut om det ska bli kvar något av den riktiga skogen. Det är bråttom...

Tankar och livsfragment 22 juli 2026 - kontemplationen

 

För en tid sedan lyssnade jag på Anders Rosengrens behagliga sommarprogram. Anders är läkare och professor i molekylär medicin och är mest känd för den breda publiken genom sina böcker om hälsa där han utmanar det traditionella hälsobegreppet.

Anders pratar mycket om att hitta vila och sitt inre lugn. Han menar att det är centralt för vår hälsa och för våra relationer med andra. I vår samtid finns det så mycket som stjäl uppmärksamheten från sådant som är väsentligt. I vår ofta stressade och jäktade tillvaro är det lätt att tappa fotfästet. Vi får dessutom svårare att se andra människor och verkligen lyssna.

Jag tänker på Anders intressanta tankar då jag sitter och blickar ut från Lillgaikas brant. Som sällskap har jag de flerhundraåriga träden som klamrar sig fast i den tunna myllan. Därunder finns stenblocken som utgör en del av berget som säkert är flera hundra miljoner år gamla i en för oss människor oöverblickbar forntid.

Anders använder ordet kontemplation. Begreppet handlar om att stilla sitt medvetande, finna frid och inte en ickedömande relation till sig själv och sin omvärld.

Jag är en människa som emellanåt kan tappa fotfästet i tillvaron. Jag kan lätt stressa upp mig och och tappa bort mig i starka känslor. Det har blivit bättre med åren, men grundsvårigheten finns där och är nog en del av min personlighet.

Troligen är det just därför jag ofta söker mig ut i naturen. Naturen är just en sådan stilla plats som inte kräver något av mig.

Vid Lillgaikas brant är jag där. Just denna dag händer just ingenting. Vinden drar genom furorna, men i solen är det skönt. Det blir lättare att landa i ett mer kontemplativt synsätt på livet i takt med ett pulsen stillar sig efter vandringen. Det känns riktigt fint...

Tankar och livsfragment 15 juli 2026 - på vandring i Laisdalen bland minnen och nutid

 

För en vecka sedan gjorde vi en heldagsvandring i Laisdalen med målet att nå toppen Tjäksa. I denna miljö har jag varit flera gånger med minnen av olika färger som vimlar förbi. Som ung vuxen var jag här med en kompis och min syster. Jag minns värmen, myggen, omfattande björkmätarangrepp och färsk björnspillning. Jag minns vårt firande av mammas 60-årsdag på värdshuset Bäverholmen med den helstekta ripan som kökets paradrätt. Värdshuset finns kvar där yngre en yngre generation har tagit vid. Fortfarande är det lika trevligt, även om den helstekta ripan inte längre finns på menyn. Jag minns också en tidigare topptur på till Tjäksa då jag fick hålla i hatten. Det blåste närmast storm på toppen så fikat fick intas på en skyddad plats.

Nu är jag där igen. En vacker vandringsdag med lämplig temperatur. Vi har beställt båtskjuts från Adolfström till  Bäverholmen. Här tar vandringen vid. Första stoppet görs vid hängbron över Laisälven. Här känner man sig liten inför vattenmassornas framfart. Tänker på att hela denna vackra älvdal kunde ha varit ett stort vattenmagasin. Den starka folkopinionen under1970-talet räddade denna fina kulturbygd till eftervärlden. Det kan vi vara tacksamma för.

Efter hängbron viker vi av från Kungsleden. Efter en kilometer i flack terräng börjar den pulshöjande vandringen. Tidvis är det riktigt brant och för dagen också blött efter en tid med mycket regn. Jag inser att jag inte längre har den kondition som förr. När vi når den första rastplatsen där kalfjället tar vid känner jag stor lättnad. Därefter blir vandringen mindre brant. Dessutom är det mentalt mycket skönare är vandra med fjällhedens fria sikt.

Sista biten mot toppen håller ljungpiparna oss sällskap eller snarare oroas av vår närvaro. Väl på toppen möter vi den moderna världen med en kommunikationsmast som förser omgivningarna med internet. Bortsett från masten blickar vi ut över en storslagen vildmark. Den pulshöjande vandringen är mödan värd och fikat smakar i sin enkelhet magnifikt.

Vägen tillbaka är lika lång men går med förvånadsvärt lätta steg. Sista biten följer vi den vackra älvbanken ner mot Bäverholmen. Väl tillbaka tar vi en enkel hamburgare i samspråk med de som driver värdshuset. Vid avfärden kommer "husälgen" fram. En ståtlig älgko som verkar vara helt obrydd av oss människor.

En minnesvärd dag...