Tankar och livsfragment 15 juli 2026 - på vandring i Laisdalen bland minnen och nutid

 

För en vecka sedan gjorde vi en heldagsvandring i Laisdalen med målet att nå toppen Tjäksa. I denna miljö har jag varit flera gånger med minnen av olika färger som vimlar förbi. Som ung vuxen var jag här med en kompis och min syster. Jag minns värmen, myggen, omfattande björkmätarangrepp och färsk björnspillning. Jag minns vårt firande av mammas 60-årsdag på värdshuset Bäverholmen med den helstekta ripan som kökets paradrätt. Värdshuset finns kvar där yngre en yngre generation har tagit vid. Fortfarande är det lika trevligt, även om den helstekta ripan inte längre finns på menyn. Jag minns också en tidigare topptur på till Tjäksa då jag fick hålla i hatten. Det blåste närmast storm på toppen så fikat fick intas på en skyddad plats.

Nu är jag där igen. En vacker vandringsdag med lämplig temperatur. Vi har beställt båtskjuts från Adolfström till  Bäverholmen. Här tar vandringen vid. Första stoppet görs vid hängbron över Laisälven. Här känner man sig liten inför vattenmassornas framfart. Tänker på att hela denna vackra älvdal kunde ha varit ett stort vattenmagasin. Den starka folkopinionen under1970-talet räddade denna fina kulturbygd till eftervärlden. Det kan vi vara tacksamma för.

Efter hängbron viker vi av från Kungsleden. Efter en kilometer i flack terräng börjar den pulshöjande vandringen. Tidvis är det riktigt brant och för dagen också blött efter en tid med mycket regn. Jag inser att jag inte längre har den kondition som förr. När vi når den första rastplatsen där kalfjället tar vid känner jag stor lättnad. Därefter blir vandringen mindre brant. Dessutom är det mentalt mycket skönare är vandra med fjällhedens fria sikt.

Sista biten mot toppen håller ljungpiparna oss sällskap eller snarare oroas av vår närvaro. Väl på toppen möter vi den moderna världen med en kommunikationsmast som förser omgivningarna med internet. Bortsett från masten blickar vi ut över en storslagen vildmark. Den pulshöjande vandringen är mödan värd och fikat smakar i sin enkelhet magnifikt.

Vägen tillbaka är lika lång men går med förvånadsvärt lätta steg. Sista biten följer vi den vackra älvbanken ner mot Bäverholmen. Väl tillbaka tar vi en enkel hamburgare i samspråk med de som driver värdshuset. Vid avfärden kommer "husälgen" fram. En ståtlig älgko som verkar vara helt obrydd av oss människor.

En minnesvärd dag...

Tankar och livsfragment 2 juli 2026 - Malören

 

Jag tycker om ensliga platser. De får gärna vara karga och helt med så liten mänsklig påverkan som möjligt. Platser som lever sitt eget liv, med eller utan oss.

Därför dras jag gärna till fjällen eller det fjällnära landskapet där boplatserna är få och dit det storskaliga skogsbruket inte har nått. Platser nära havet eller någon ö ute på samma hav kan ha samma påverkan på mig.

Malören, längst ut i norra Bottenviken, är just en sådan plats som vi fick tillfälle att besöka i söndags.

Jag har några gånger åkt förbi Malören på vägen till en annan skärgårdspärla, Haparanda Sandskär. Sett på avstånd så ser du en gammal fyr, ett kapell och en helt stenig ö. Därför blev jag överraskad över att Malören är så mycket mer än sten. 

Den låga ön som reste sig ur havet för ca 500 år sedan är på många ställen ganska frodig med en varierad växtlighet. Utöver rönn och en har ännu inga andra träslag hittat hit. Ön är ett riktigt eldorado för oss som gillar fågel. Jag kan ana en fågelfauna långt större än vad vi uppfattade. Mängden vadarfåglar var nog den största jag sett med rödbena, roskarl och mindre strandpipare som dominanter. De vanliga rovfåglarna saknas, men istället skapade flera par av kustlabb en stor oro i vitfågelkolonierna. Mest oväntat var nog den hare som fanns på ön. Vi undrar just hur den hittat hit. Det är ju en bra bit att skutta från fastlandet.

Sommartid finns människor här. Några av de gamla fiskarstugorna fungerar som sommarstugor. Det är just fisket som har skapat sina mänskliga avtryck på ön. Längs efter den västra stranden ligger dessutom gammalt timmer. Jag tänker att det måste var spår från den tid då timret flottades.

Det är lätt att känna vila och sinnesro när vi sakta vandrar över gräshedar och avrundade stenar. Det här är också platsen där människan får sin rätta storlek som liten och utsatt. Malören kan trots sin relativa karghet vara varm och inbjudande, men jag kan tänka mig hur det är när höststormarna drar in över ön. Då är det bara att anpassa sig och vara ödmjuk inför naturen och klimatets krafter.

Malören är en plats att längta tillbaka till. Av naturliga skäl så blir det förstås inte så ofta...

Tankar och livsfragment 26 juni 2026 - Den hotade skogen

 

Tänk dig att du vandrar i skog. Det doftar friskt och du sätter dig på en gammal stubbe. Du hör spillkråkan söka föda i en död fura, du hör taltrastar som sjunger på taltrastars vis. En talltita kommer nyfiket nära och solen stålar börjar värma. Du sitter i en gammal skog, ingen urskog, utan en skog där virke har tagits ut för husbehov. Det varsamma skogsbruket har inte påverkat skogens biologiska liv och dess rikedom finns kvar.

Den skog du vandrar vi kallas för kontinuitetsskog, d v s en skog som brukats men aldrig helt huggits ner.

Det är denna typ av skog och riktiga naturskogar (skogar av ringa eller ingen mänsklig påverkan) som inte är formellt skyddade som enligt Skogsstyrelsen kan vara helt borta inom 25 år med nuvarande avverkningstakt. Med det beslut regeringen tagit som har stöd av merparten av riksdagens ledamöter kanske de skogar jag talar om kommer att vara borta tidigare än så. Propositionen heter "Ett tydligt regelverk för ett aktivt skogsbruk". Genom beslutet kommer tillståndsprocesserna för avverkningsanmälan snabbas på. Möjligheterna för naturvård och civilsamhälle att inventera hotade skogar och kommer därmed att begränsas avsevärt.

Här kan man bokstavligt talat säga att staten och kapitalet sitter i samma båt. Staten som stor skogsägare har varit en del av den industrilobby som har lett fram till detta beslut.

Det är både girigt och kortsiktigt. Den rika mångfalden i skogen riskerar bli till någon sorts enfald med snabbväxande timmeråkrar med likåldriga bestånd. Ingen törs säga att vi har en överdimensionerad skogsindustri vars produktion till största del utgörs av kortlivade produkter och allt mindre kvalitetsvirke. Med kortlivade produkter som papp och kartong urholkas dessutom skogens klimatnytta. Kortlivade produkter bidrar betydligt mindre än långlivade.

Jag vet inte vilken skog du vill ha. Det jag är rädd för är att vi inom en begränsad framtid nästan är utan den skog jag kallar skog. Den riktiga skog som kommer att finnas kvar hittar vi avgränsade reservat och hos de små skogsägare som tänker mer hållbart. Dessa skogsägare ger trots allt lite hopp för de tänker på både skogen och sin egen framtid. Hoppas dessa skogsägare får mer utrymme i debatten om skogen som annars bara blir polariserad till ingen nytta - framförallt inte för skogen...

Tankar och livsfragment 15 juni 2026 - i ett grönt landskap

 

Så här års är jag mer än någonsin omgiven av det gröna där jag bor. Jag tycker om det. Det brukar sägas att grönt är skönt och jag kan bara hålla med.

Grönt brukar inte utan anledning förknippas med naturen och dess skönhet. Grönt ses och som färgen som bidrar till harmoni och balans. Färgen kan ha en stressreducerande effekt och bidra till en atmosfär av stillhet. Grönt kan också förknippas med fruktbarhet och hopp som påminner oss om den rika naturen som kan ge oss ny näring, stöd och energi.

Det är inte så konstigt att jag tycker om grönt. Jag kan bara gå ut och sätta mig och lyssna på alla ljud som sker i naturens barnkammare och som delvis innesluts av allt detta gröna. Särskilt stark blir upplevelsen efter ett regn med naturens alla dofter. Då verkar alla fåglarna vara på sitt bästa humör.

Jag bor högt upp i vårt avlånga land. Därför omges av en hel del grönt även när lövträden har fällt sina blad. Tall och gran förblir som bekant gröna året runt.

Helt klart har allt det där gröna en lugnande effekt på mig. Det är säkert en av anledningarna till att jag också tycker om att vistas i naturen.

Vi lever i en allt oroligare värld och framtiden för oss människor kan verka allt mer oviss. Jag är därför så glad att få leva och verka så nära av det närande gröna som kan skänka lugn och stillhet. Jag vill tro att allt fler människor ser att kraften och möjligheterna finns just där. I det som annars verkar så hopplöst ger det mig tros allt en gnutta hopp...

Tankar och livsfragment 2 juni 2026 - små och stora överraskningar i naturen

 

Numera är målet för mina kortare och längre turer i naturen inget annat än att få uppleva allt det fina. När jag var yngre var ofta siktet inställt att få se och uppleva något speciellt, då oftast någon fågel jag inte sätt på länge som vistades i trakten.

Genom att aldrig ha några förväntningar på mina turer behöver jag aldrig bli besviken. Oavsett vad som händer så är turen lyckad och händer något oväntat så är det en bonus.

De senaste dagarna har varit ganska gråa med lite regn av och till. Naturen har gått lite i väntan och fågelsången är avvaktande och försiktig.

Igår gjorde jag en kortare tur i kända marker. Det var stilla och doftade gott av den späda grönskan. De vanliga fåglarna sjöng en del. Inne i en tätare granskog var det alldeles tyst. Snart förstod jag varför då en gammal havsörn plötsligt lättade från en gren strax intill. Det var ett kort möte, men omtumlande. Jag var ju så nära.  Kort därefter blev jag nästan lika överrumplad av den hare som rusade upp alldeles intill mig på det sätt som är så typiskt för haren. Det var inte lika mäktigt som den nära observationen av gammelörnen, men likväl roligt.

Då jag inte jagar efter upplevelser på mina turer i naturen, utan försöker vara så nära nuet som mitt jag klarar, blir också upplevelsen av det som faktiskt händer när det händer så mycket starkare.

För mig är det närmast något religiöst av att få vara i den natur som är störst av allt och som vi alla på ett eller annat sätt är beroende av. Just i allt detta fina finns min tro och hopp...

Tankar och livsfragment 30 maj 2026 - topptallen

 

Jag gör min första vandring upp på hemfjället Välmbapouda detta år. Det har blivit otaliga vandringar genom åren och jag hoppas det blir många fler. 

Nära toppen återfinns den lilla tallen som har blivit lite av min favorit, kanske just därför att den måste ha fått utstå tuffa stormar och mycket låga temperaturer genom åren. Tallen är inte lastgammal då jag fortfarande kan skönja en liten tillväxt, om än minimal. Jag skulle gissa att den är någonstans mellan 150 till 200 år. Någonstans mitten på tallen så har det någon gång hänt något. Kanske toppen knäcktes av en storm, eller så var det kanske under de kalla år under andra halvan av artonhundratalet som för människorna som levde då var synonymt med hunger och missväxt. Oavsett vad som hände så kämpade tallen dock okuvligt vidare om än med en mer krokig riktning.

För mig kan den lilla tallen i någon mening representera själva livet. Under en tid kan det gå stadigt framåt i olika takt. Plötsligt händer det något dramatiskt som kan leda till omprövning för att hitta en ny riktning. Därefter kan livet gå vidare, kanske med en större ödmjukhet. Livet är inte längre lika svartvitt som tidigare utan man vågar se och pröva nya perspektiv på tillvaron (grenarna som breder ut sig)

Några meter från tallen brukar jag finna min viloplats bakom en sten för det medhavda fikat. Här har jag en ansenlig bit av Norrbotten i blickfånget, sjöarna, bergen och fjällen i väster. Förutom suset av vinden har jag denna dag sällskap av spelande dubbeltrast, småspov och kärrsnäppa.

Det är en lycka att få komma till denna plats. När jag sedan kommer tillbaka min stuga återfinns lågfjället i mitt blickfång. Den lilla tallen kan jag inte se, men den finns där tills jag kommer tillbaka nästa gång. Det är jag säker på. Det är skönt med trygga markörer i denna otrygga tid. I det lilla finns ju ofta kanske den mest orubbliga av styrka...

Tankar och livsfragment 20 maj 2026 - årstidsskifte i mitt nya hem

 

I en tid av livsförändring tenderar just tiden gå fortare än annars. Det är naturligtvis en illusion, men likväl sann på ett subjektivt vis.

Jag är nu inne på min åttonde månad som bybo och ägare av ett litet hus. Efter en vinter där långsamheten har firat triumfer under alla kalla dagar är denna tid på året desto mer intensiv. Den fina utomhusmiljön runt huset har under en längre tid inte fått den vård den förtjänar. Det finns med andra ord en hel del att göra. Jag är nu en bra bit på väg. Åtskilliga timmar har ägnats åt krattning, slyröjning och rens av diverse bråte som ska köras till återvinningen.

Den här tiden på året skulle jag vilja att tid och natur stannade upp en smula. På några dagar har grönskan satt full fart. Just i år tycker jag det har gått ovanligt fort och dessutom är det tidigt.

Efter att ha klarat en kall vinter är jag så tacksam över att få bo och verka i denna stilla miljö med naturen som den bästa av granne. Fågelsången är bitvis intensiv och är ljuv musik i mina öron. Mindre vacker är fasantuppens skränande, men det kompenseras av ett desto vackrare utseende.

Om några veckor får jag nya fönster och en ny ytterdörr installerade. Därefter har jag nära nog ett komplett åtet runt boende.

Kanske jag ska börja odla på min tomt. Förutsättningarna finns. Igår läste jag om Sveriges låga grad av självförsörjningsgrad. Vi är väldigt sårbara vid en allvarligare kris, en kris som enligt skribenten kan ligga nära i tiden. Jag börjar i år med två pallkragar. Där sätter jag potatis i den ena och rabarber i den andra. Det är i alla fall en början.

När kriserna i världen fördjupas och den förda politiken på såväl nationell och global nivå blir allt mer populistisk  och full av lögner är jag glad över att jag har min lilla boplats. Här finns naturen, den bästa av vänner, komplex och dessutom full av sanning...