Tankar och livsfragment 21 april 2026 - kylans sista utpost

 

Våren är tidig vid Bottenvikens nordliga kustremsa. Efter en rekordmild mars har ett högtryck haft ett stadigt grepp om väderhändelserna. De soliga dagarna har staplats på varandra och snön är helt borta sånär på något skuggigt parti i skogen. Under dagarna då solen värmer som mest är det lätt att tro att sommaren inte är långt borta.

Igår tog jag en kortare promenad till stranden där jag möter den vidsträckta havsviken. Ju närmare stranden jag kommer desto kyligare blir det. Här invid havet möter jag kylans sista utpost. En bit från stranden finns öppet vatten där den strida ån mynnar ut. Där utanför ligger isen fortfarande tjock och kommer nog göra så ytterligare några veckor. Isen kyler ner det kustnära landskapet med brisen från havet och bromsar lite av vårens framfart.

Jag tycker det är skönt med havets bromsande kyla. Det sätter naturen lite på sparläge i den skapelse som är på gång och har även en lugnande effekt på mig. Allt försvinner inte bara förbi i hastig takt och jag jag kan följa med de dagliga förändringar som faktiskt sker.

När jag kommer till baka till mitt lilla hus är det lite varmare, men ändå ganska kyligt i skuggan. Här möts jag av anländande trastflockar som verkar vilja skynda mycket snabbare än jag. Men här kan jag även vila i igelkottens sävliga långsamhet och länge betrakta fasantuppen där den sitter helt orörlig i fjolårsgräset.

Efter en lång vinter erbjuder våren inte bara förändring, utan även en välbehövlig inbromsning av ett isbelagt hav. Det passar mitt numera lite långsammare livstempo mycket väl...

Tankar och livsfragment 13 april 2026 - vårkänslor

 

Vår tid må vara orolig och farlig, men vissa saker går det alltid att lita på. Det blir vår varje år, olika fort och med olika hastighet. I ett norrbottniskt perspektiv är våren tidig i år. Många år går det fortfarande att åka skidor nu, men i år är snön i stort sett borta här vid kusten. Större delen av vintern var ovanligt kall. Sedan kom en lika ovanligt mild mars och årets klena snötäcke gav fort vika.

Det är min första vår som bybo. Jag är egentligen en älskare av hösten, men detta år har jag verkligen sett fram emot våren. Nu när jag lever med naturen in på knuten kan jag följa allt som händer i naturen på nära håll. För att skåda fågel behöver jag bara titta ut på fågelbordet, där nya arter anländer varje dag. Vill jag se de större fågelbudbärarna av våren som tranor, sångsvan och gäss behöver jag bara gå ett stycke till ängarna en bit bort.

På min nya tomt finns mycket att göra. Stora ytor ska krattas och göras vårfina. Sedan finns mycket sly och små träd som ska tas bort . Ibland får jag kort sällskap av grannens lilla dvärgschauzer eller fasanerna som verkar trivas här.

Mina närmaste grannar bjöd in mig på kaffe ute i solen idag. Vi hade oväntade beröringspunkter i såväl arbetsliv som barndomsplatser. Det kändes så spontant och okomplicerat som enkelt umgänge kan vara och som jag tror lättare kommer till stånd i en by än i staden.

När nyhetsbruset är alarmistiskt är det skönt att få verka i denna lilla överblickbara värld. På många sätt kan livet vara ganska okomplicerat. Det tog många år att inse det, men bättre sent än aldrig...

Tankar och livsfragment 29 mars 2026 - meningen

 

Efter att ha varit  i det närmaste bottenfryst under ett par månader har den lilla ån fått fart igen i den tidiga våren. I dess följe kommer också de första sjöfåglarna. Längre bort finns både sångsvan och knipa, de typiska sjöfåglarna som anländer när vintern har tappat sitt grepp. Snart ska åns vatten flöda ut i det ännu isbelagda havet och ännu ett kretslopp är slutet.

Vad som är meningen med allt är en av våra mest existentiella frågor och kanske än mer vad är meningen med våra liv? Födelse, mognad och död är naturens eget kretslopp som återkommer år efter år. Nu i den tidiga våren ser vi början av födelsen.

Meningen med våra mänskliga liv finns det nog massor av olika svar på. En del uppehåller sig vid frågan, andra kanske inte bryr sig alls.

Att vara en del av något, att känna att man bidrar till något och att man försöker se hopp och ljus i tillvaron, är delar som är viktiga för att jag ska kunna känna mening. Dessa delar har varierat över tid i mitt liv. Det hade tidigare mycket med graden av självuppskattning att göra, hur jag blev sedd och bekräftad. Med stigande ålder har de där yttre bekräftande behoven minskat i betydelse. Min kärna som människa har blivit mer stabil och i takt med det kan jag uppleva allt mer mening med mitt liv, även i det till synes triviala.

Även om min syn på mening i livet handlar mycket om mognad så handlar det nog mycket om jag är äldre och har hunnit prövats en del av livet. För yngre människor kan meningens drivkrafter vara av ett helt annat slag. Det som är sorgligt att se är att allt fler yngre människor inte känner någon mening med sina liv. Det bidrar i sin tur till att de mår sämre psykiskt. Det är naturligtvis allvarligt då unga är kraften att driva samhället framåt.

Det finns nog många olika tankar kring varför det har blivit så här. Att en allt oroligare omvärld och en eskalerade klimatkris bidrar är högst troligt, men jag tror att de kulturella förskjutningar som de sociala medierna har givit i ungas liv kan vara en ännu viktigare förklaring. Det borde inte vara någon tillfällighet att många unga upplevda psykiska ohälsa har börjat skjuta i höjden samtidigt som de smarta mobilerna blev snart varje persons egendom.

"Det är synd om människorna", sade August Strindberg redan för över ett sekel sedan. Jag undrar vad Strindberg skulle säga om vår tid där lyckan för många yngre är att bli rik, berömd och vacker. Allt pådrivet av medieplattformarna. Jag tycker så synd om de vilsna yngre människor som inte sett att livet är så mycket större än så. 

Alla behöver vi hitta vår riktning för att känna mening. Det är skönt att känna mening i det enkla triviala som den brusande ån och glädjen över att få se årets första koltrast. I en mörk omvärld fyller det mig ljus och hopp om livet självt...

Tankar och livsfragment 19 mars 2026 - elegi över en förlorad årstid

 

Jag sörjer över den förlorade årstiden. Här uppe i norr brukar vi prata om den femte årstiden. En årstid mellan den kalla vintern och våren. En årstid att längta till efter en kall och mörk vinter. Jag sörjer den femte årstiden hastiga avslut. Den kom lika fort som den försvann. All förväntan om soliga dagar på fin skare rinner bort i snabb takt.

Jag tycker om det långsamma och kontinuerliga. Inte de snabba kasten med friska milda föhnvindar som äter snön i rasande takt. Den väcker naturen och pånyttfödelsen alltför tidigt. Döden kan snart stå vid dörren om kylan kommer tillbaka.

De tvära kasten i klimatet blir allt vanligare i klimatförändringarnas tid. Det har blivit det "nya normala" som jag måste förhålla mig till även om jag inte vill.

Jag måste inse att klimatets nyckfullhet är en realitet och att våren kommer en månad för tidigt är en del av denna nyckfullhet.

Alltmedan vår värld brinner i krigens spår glömmer vi den smygande och lågmälda elden som klimatförändringarna utgör. Den så kallande "tippingpoint" närmar sig allt mer. Är den väl passerad kanske vi aldrig mer kan leva i en värld som vi känner den.

I brist på skidåkning går jag på den blöta byvägen och hör de sjungande fåglarna. Jag borde glädas, men kan inte. Till skillnad från fåglarna är jag medveten om det som sker. Ibland önskar jag att jag skulle vara en ovetande fågel...

Tankar och livsfragment 15 mars 2026 - hitta hem

 

Att vara hemma kan vara mer komplicerat än det låter. Är hemmet den fysiska plats jag för tillfället befinner mig på eller handlar det huvudsakligen att hitta hem i sin person?

För mig är det en kombination av båda sakerna, den fysiska platsen och att vara bekväm med sin person.

Det sistnämnda, att bli bekväm med sin person eller att att hitta sig själv, det tar olika lång tid för oss. Det är en ganska lång resa som vi alla går igenom och somliga kanske aldrig når dit och som förblir missnöjda med sig själva.

Även min resa har varit lång, men sedan en tid har jag i någon mening kommit i mål med mig själv och känner mig ganska tillfreds med mitt vara. Mina krav på livet är ganska anspråkslösa. Jag gör saker som gör mig gott och är den person i sociala sammanhang som jag oftast är tillfreds med.

Innan jag i höstas flyttade ut från staden till byn Sundom var jag inte helt nöjd med  mitt boende, d v s min fysiska hemvist. Jag hade en trevlig lägenhet med bekväm närhet till det mesta, men det var något som fattades.

Jag har bott i många olika miljöer i livet. Insikten att jag inte har något behov av det urbana har med åren blivit allt starkare.  Jag vill helt enkelt leva närmare naturen. Priset jag får betala är en del av den där bekvämligheten. Här måste jag skotta snö när det har snöat och elda när det kallt. Här måste jag dessutom oroa mig över allt som behöver göras i huset framöver.

För 10 år sedan skulle jag absolut inte ha gjort det livsval som jag faktiskt gjort med denna helt annorlunda fysiska hemvist. Kanske beror det på att jag har hittat hem i mig själv och / eller för att jag andra behov sedan jag lämnat arbetslivet.

Jag tror att jag har hittat min fysiska plats i livet. En plats att leva och åldras på. I det lilla försöker jag leva min dröm. En dröm behöver inte vara större än ett litet hus bortom staden med tallar och björkar som närmaste grannar...

Tankar och livsfragment 4 mars 2026 - engagemanget

 

Den blekta och lite suddiga bilden du ser togs en mild januaridag  1981. Platsen var Arjeplog. Människorna var samlade för att demonstrera mot den planerade uranbrytningen i Pleutajokk.  Vi var en större grupp som anslöt från Umeå, men flertalet människor kom från samhället. Det var en helg fylld av engagemang för naturen och livsmiljön med engagerade tal av både lokala företrädare och författaren Sara Lidman.

Det blev ingen uranbrytning i Arjeplog. Fyndigheten ansågs lågvärdig. Hur mycket den folkliga opinionen spelade in, vet jag inte. Men Arjeplog sattes på kartan och människorna förenades kring något viktigt gemensamt.

Inte långt tidigare hade starka engagemanget för de outbyggda älvarna räddat dem från exploatering. I Arjeplog räddades således Laisälven från utbyggnad och de små byarna längs med älven kunde leva kvar. Byar som idag har en blomstrande turism.

Idag hotas Arjeplog åter av uranbrytning på en annan plats i helt obruten vildmark.

Jag funderar ofta över det folkliga engagemanget idag. När jag tänker på det så blir jag orolig. Det finns många människor som engagerar sig. Men, såvitt jag kan bedöma, är inslaget av unga människor väldigt litet. När jag ser bilder från olika manifestationer så är flertalet deltagare äldre. Det blev senast tydligt när journalisten Arne Muller berättade om den tänkta uranbrytningen utanför Arjeplog. Nästan alla i publiken var äldre. De kanske var samma personer som demonstrerade mot uranbrytning 1981...?

Måhända finns det där engagemanget jag efterfrågar på annat håll via sociala medier. Kanske är det så, men det räcker inte. Jag menar att engagemang i olika frågor gärna kan börja via upprop på skärmen, men det måste följas av fysiska möten. Möter du makt och beslutsfattare öga mot öga blir du inte lika lätt avfärdad. Att mötas i realtid för en viktig sak kräver mer, men kan också ge så mycket mer av glädje och samhörighet.

Allt var inte bättre förr, men engagemanget bland yngre människor var mer synligt och kanske även starkare. Det gör mig orolig. Det är ju de unga som ska bo, leva och förvalta vår livsmiljö när alla vi äldre inte längre finns kvar...

Tankar och livsfragment 25 februari 2026 - generationer av förfluten tid

 

På min gamla byrå finns att studentfoto av min far. Jag gissar att det är taget för ungefär 80 år sedan. Det var strax efter krigsslutet. Kort efter sin student var min far volontär ute i det krigshärjade Europa. Det var bara en av många saker min far gjorde under sitt korta intensiva liv. 

Min far slutade sina dagar blott 41 år gammal. Hans liv tog ett abrupt slut i Helgum utanför Sollefteå. Troligen somnade han under bilfärden och bilen voltade och kraschen blev våldsam. Jag och min syster, som var med i bilen, klarade oss i princip oskadda vid olyckan. Det var närmast ett mirakel. Det var och förblir ett strakt minne i mitt liv. 

Mitt liv blev säkert annorlunda än vad det varit om min far hade funnits vid min sida. Att det har påverkat mig vet jag. Däremot vet jag mindre hur det påverkat min senare vuxna livsresa och dess olika val.

För en kort tid sedan var det min fars födelsedag. Han föddes för 98 år år sedan. Att jag kommer ihåg denna dag beror på att min systerson fyller år samma dag. Jag är själv 66år. Det har snart gått 57 år sedan han förolyckades. Det ger perspektiv på livet och definitivt en blick på att jag befinner mig i livets senare del.

Jag kommer ihåg den 16 februari 2001 (fars födelsedag). Det dagen och året då jag blev äldre än min far. Jag satt på en hotellbalkong med en öl i turistorten Los Cristianos (Teneriffa). Jag uppfylldes av en stark känsla som jag inte riktigt kunde ta på. På något sätt var det stort och jag kände någon sorts frihet.

Jag hade fram till dess funderat mycket över fadern, hur det påverkade mig och så mycket som var gåtfullt i hans liv. Nu hade jag överlevt honom och i någon mening hade jag nu ansvaret att fullt ut finna min egen väg.

Kanske var det så jag tänkte. Det vet jag inte. Det har ju gått 25 år sedan dess. Våra föräldrar finns med oss så länge vi lever och gör fortsatta avtryck i våra liv. Vi blir aldrig helt fria deras påverkan, men tiden gör att avtrycken kan minska i kraft om vi förstår kraften i dem.

Vissa saker kommer jag aldrig att förstå. Min far kommer i många avseenden förbli en gåta för mig. Det får jag leva med.  Jag gläds över alla åren jag fått och försöker göra det bästa av den tid jag har kvar...