Tankar och livsfragment 19 juli 2024 - det övergivna hyreshuset

 

Det finns en liten ort i sydöstra Finland som heter Punkaharju. Här finns en livsmedelsbutik, en hämtpizzeria och en sliten pub. Sedan fanns inte så mycket annat som väckte uppmärksamhet bortsett från några sedan länge övergivna hyreshus.

Jag vet inte varför just dessa hyreshus har lämnats till sitt öde. Särskilt gamla var de inte. Hela orten upplevdes lite på reträtt, så där ligger säkert en del av förklaringen.

Övergivna hus laddar ofta en sorts spänning hos mig. I avfolkningsbygder är det vanligt med övergivna hus, men trots allt mer sällan hela hyreslängor.

De övergivna husen ger mig en lätt dystopisk känsla som känns typisk för vår tid. Kanske i detta fall med den relativa närheten till Ryssland förstärker känslan. Huset skulle ju kunnat ha övergivits när människor är på flykt.

Risken för ett krig med kärnvapen har åter ökat. Så här kanske det kommer att se ut efter ett antal år då vi alla är döda och naturen åter tar tillbaka. 

Det övergivna huset ger mig även tankar om klimatförändringarna. I en inte allt för avlägsen framtid kommer troligen människor tvingas lämna hus och hem då klimatet inte längre gör mänskligt liv möjligt. Även då tar den natur som är mer tålig än vi över.

Det finns ännu mycket vackert i år värld. Några övergivna hyreshus påminner mig om människans utsatthet. Vi lever i en kompromisslös tid. Utan dialog och kompromisser visar historien oss att det går illa. Hur vi ska hitta dit är en av vår tids viktigaste ödesfrågor...

Tankar och livsfragment 15 juli 2024 - en rapport från vårt östra grannland Finland

 

För en kort tid sedan gjorde vi en rundresa i Finland. Vi besökte norra Karelen - de högresta tallarnas land. Vi besökte landskapet med alla de stora sjöarna - hjärtat av finsk nationalromantik. Vi besökte även Jakobstad - den mindre staden med den anspråkslösa charmen.

Vi fylldes av många intryck under en knapp vecka. Finland verkar vara bra på mycket. Detta sedan tidigare svårt krigshärjade land har byggt landet och är numera bättre på mycket än sin skrytsamme granne i väster.

Det här med infrastruktur verkar man ha förstått vidden av. Vägarna är överlag mycket bra. Trots 190 mil bilkörning märktes knappt av något vägarbete. Tydligen handlar det om att finländarna tar hand om sina vägskador direkt till skillnad från sin granne i väster. Järnvägar såg vi lite överallt. Finsk järnväg ska fungera mycket bra och är dessutom betydligt billigare än hos oss. Dessutom verkar man sedan länge haft en extra omsorg om cyklisterna. Långa cykelvägar kunde vi se överallt från utgå från städer och samhällen långt ut på landsbygden.

Finland är ju som Sverige ett stort skogsbruksland. Till skillnad från sin granne i väster verkar man bruka skogen på ett skonsammare sätt. Under vår resa såg vi inte något stort riktigt stort kalhygge, däremot mängder av mindre hyggen blandad med skog som uppnått olika åldrar. Man tycks bruka skogen mer småskaligt. Det underlättar återväxten och gör skogen mindre utsatt.

Men, en sak är vi i Sverige fortfarande bättre på, att göra gott kaffe. De rostar visst kaffet annorlunda och kaffet blir eländigt svagt. Tur att vi svenskar ännu kan skryta om något - även om det så bara är importerat kaffe...

Tankar och livsfragment 16 juni 2024 - i nuet och bland minnen

 

Jag sitter under parasollet i min stuga. På denna plats sitter jag ofta, med eller utan uppfällt parasoll. Ibland med kaffet och giffeln. Andra gånger bara med boken eller något annat skrivet.

Någon enstaka mygga kan distrahera, annars är det här platsen där tankarna kan komma och gå och jag kan lyssna på de trygga ljuden - knäppningar i takplåten, träden som rörs av vinden och på flugsnapparen som ännu hoppas att hitta en partner.

Här är platsen för varat och samtidigt då platsen där alla minnena kan ta gestalt i ett nytt ljus. 

Jag fortsätter läsningen av min mammas dagböcker. Genom någon annans tankar blir även delar av mitt tidigare liv belyst på nytt. Det är en spännande och ibland en lite jobbig resa där jag genom hennes ögon ser allt som var. Livet går inte i repris och jag tror att alla som var med då handlade efter bästa förmåga utifrån försättningarna. Här finns i allt så mycket kärlek och omtanke.

Just idag är det 55 år sedan min far dog i en trafikolycka. Det är en lång tid, men här är minnena ännu så tydliga. Jag var med i olycksbilen och fick leva vidare. Livet kom att ta en annan riktning.

Kaffekoppen är urdrucken och fortsätter omläsningen av Paul Austers "Att uppfinna ensamheten". Även Auster har sedan en tid lämnat jordelivet. Tur nog finns allt det han har skrivit kvar.

Tankar och livsfragment 12 juni 2024 - om de gamla skogarna som blir allt färre

 

Igår var jag på Långviksberget, ett nytt utflyktsmål för mig, dryga milen från min stuga. Jag vandrade över ett stort hygge. Därefter i riktigt fin orörd gammal skog med gamla lågor och spår av kanske medeltida bränder. På den nästan kala toppen fanns utsikten över bergen, sjöarna, skogarna, myrarna och hyggena.

Skogsbologen brukar säga att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det är inte sant. På senare tid har uttaget av skog varit större än tillväxten. Sedan beror det på vad vi menar med riktig skog. För mig är riktig skog den som är varsamt plockhuggen eller orörd. Dessa skogar fortsätter att minska i snabb takt. Det är nog ingen överdrift att påstå att all gammal skog som saknar skyddsstatus lever farligt.

För en tid sedan vallades EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen runt i en fint brukad bondeskog av en leende stadsminister. Lögnen har ju allt mer blivit nutidens narrativ. Ofta gäller det trollen på nätet, men här vi fick vi se lögnen i öppen dager. Hade stadsministern varit sanningsenlig hade han visat de hårt exploaterade bolagsskogarna. De ger ju en så mycket sannare bild över tillståndet i den svenska skogen.

När jag blickade ut från Långviksberget kan jag utöver myrarna i huvudsak bara se nya och äldre hyggen med likåldrig planterad skog i den lägre terrängen. Det finns små öar av äldre skog som ännu finns kvar. Frågan är hur länge?

Jag oroas över den fina gamla skogen jag gått igenom på min färd mot bergets topp. Den är så vitt jag vet oskyddad trots höga naturvärden. Den  gamla skogen lever på nåder vid det nya hygget...

Tankar och livsfragment 6 juni 2024 - tiden

 

Det är nationaldag och jag är i min stuga. Här är denna dag en dag bland andra. Det som skiljer sig är att det är en helgdag som inte är lördag eller söndag. Dessa helgdagar får mig att tänka på tiden. Den tid som varit, som är och den som kommer.

Läser i DN om att det idag är firas även landstigningen av Normandie 1944. Dagen då de allierade inledde befrielsen av det av nazisterna ockuperade Europa. Fortfarande finns ett antal veteraner kvar som var med och som kan påminna oss. Mycket snart kommer de att vara borta. I en tid fylld av lögner, hat och konspirationsteorier kan snart glömskan och förnekelsen ta makten. Vår historia måste hållas levande annars lever vi alla mycket farligt.

Här i stugan lever jag mest i nuet och i förfluten tid. Jag fortsätter läsningen av mammas dagböcker. Dagböckerna hjälper mig att minnas det som var och  även få en annan persons perspektiv på det som hände.

Som bredvid läsning har jag Solvej Balles andra bok i hennes serie "Om  uträkning av omfång". Solvejs romanperson har fastnat i tiden, den 18:e november. Romanpersonen upprepar samma dag gång på gång. Det ger ett nytt spännande perspektiv på nuet.

Här i stugan och dess omgivningar går det så mycket lättare att vara nu och påminnas om allt som var. Det som kommer sen vet jag inget om. Den historien kommer tids nog skrivas...

Tankar och livsfragment 25 maj 2024 - den villkorslösa kärlekens vy

 

Det är kväll i min stuga. Jag har grillat som vanligt, ätit gott tillsammans med en öl. Det är en stilla kväll. En kväll där blicken gärna fäster sig på det stilla vattnet där lågfjället Välmbapouda speglar sig.

Det är en vy som har följt mig genom livet. En vy som erbjudit så mycket lugn och värme.

Det går inte att bli förälskad i en vacker vy i naturen. Förälskelsen brinner i sin hetta och kanske slocknar till slut. Däremot skulle jag vilja kalla det en villkorslös kärlek. Kärlek till den fina natur som jag år efter år får komma tillbaka till och upptäcka på nytt. Den bästa av kärlek övervinner allt. Naturen omkring min stuga finns där villkorslöst för mig år efter år och jag kan bara buga mig och känna den största av tacksamhet.

Här finns inga troll som gör sitt bästa för att förpesta samtalet och sabotera demokratin. Trots att skogen i min närhet kan kännas lite som en John Bauerskog så är den helt utan troll.

Däremot är den full av liv. En sen majkväll som denna sjunger skogen, om än lågmält. En storlom på vattnet stämmer också in.

Här finns sanning och respekt för livet. Mer behöver inte sägas...

Tankar och livsfragment 12 maj 2024 - nästan som vanligt i Gammelstadsviken

 

Så var jag här igen. Det är åtskilliga gånger genom åren som jag har vandrat i Gammelstadsvikens naturreservat. Det är alltid lite speciellt med årets första gång då längtan efter att kunna fotvandra i naturen är stor efter en lång vinter.

Vi lever ju på många sätt under en väldigt ovanlig tid. Ja, inte bara ovanlig utan närmast dystert dystopisk.

Då är det extra skönt att komma tillbaka till platser där nästan allt är som vanligt. Även om det i år är något senare i naturen. Ännu finns det en hel del snö i skogen på vissa ställen och det är mycket vatten i markerna.

När jag sitter på en klipphäll några meter upp i terrängen med mitt kaffe känner jag mycket av det där trivsamma lugnet. Skratt och dvärgmås tjattrar på en bit bort. Gluttsnäppa och grönbena spelar upp sin välbekanta melodi. Jag ser brunkärrhöken jaga, hör sångsvanarna bråka och lystrar till årets första svartvita flugsnappare.

Allt är nästan som det brukar vara utan åthävor. Om det inte vore för allt det där hemska bortom min horisont skulle det vara helt perfekt. 

Nu nöjer jag jag mig med den glädje som ändå infinner sig och har vår fina natur att tacka...