söndag 16 juni 2024

Tankar och livsfragment 16 juni 2024 - i nuet och bland minnen

 

Jag sitter under parasollet i min stuga. På denna plats sitter jag ofta, med eller utan uppfällt parasoll. Ibland med kaffet och giffeln. Andra gånger bara med boken eller något annat skrivet.

Någon enstaka mygga kan distrahera, annars är det här platsen där tankarna kan komma och gå och jag kan lyssna på de trygga ljuden - knäppningar i takplåten, träden som rörs av vinden och på flugsnapparen som ännu hoppas att hitta en partner.

Här är platsen för varat och samtidigt då platsen där alla minnena kan ta gestalt i ett nytt ljus. 

Jag fortsätter läsningen av min mammas dagböcker. Genom någon annans tankar blir även delar av mitt tidigare liv belyst på nytt. Det är en spännande och ibland en lite jobbig resa där jag genom hennes ögon ser allt som var. Livet går inte i repris och jag tror att alla som var med då handlade efter bästa förmåga utifrån försättningarna. Här finns i allt så mycket kärlek och omtanke.

Just idag är det 55 år sedan min far dog i en trafikolycka. Det är en lång tid, men här är minnena ännu så tydliga. Jag var med i olycksbilen och fick leva vidare. Livet kom att ta en annan riktning.

Kaffekoppen är urdrucken och fortsätter omläsningen av Paul Austers "Att uppfinna ensamheten". Även Auster har sedan en tid lämnat jordelivet. Tur nog finns allt det han har skrivit kvar.

onsdag 12 juni 2024

Tankar och livsfragment 12 juni 2024 - om de gamla skogarna som blir allt färre

 

Igår var jag på Långviksberget, ett nytt utflyktsmål för mig, dryga milen från min stuga. Jag vandrade över ett stort hygge. Därefter i riktigt fin orörd gammal skog med gamla lågor och spår av kanske medeltida bränder. På den nästan kala toppen fanns utsikten över bergen, sjöarna, skogarna, myrarna och hyggena.

Skogsbologen brukar säga att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det är inte sant. På senare tid har uttaget av skog varit större än tillväxten. Sedan beror det på vad vi menar med riktig skog. För mig är riktig skog den som är varsamt plockhuggen eller orörd. Dessa skogar fortsätter att minska i snabb takt. Det är nog ingen överdrift att påstå att all gammal skog som saknar skyddsstatus lever farligt.

För en tid sedan vallades EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen runt i en fint brukad bondeskog av en leende stadsminister. Lögnen har ju allt mer blivit nutidens narrativ. Ofta gäller det trollen på nätet, men här vi fick vi se lögnen i öppen dager. Hade stadsministern varit sanningsenlig hade han visat de hårt exploaterade bolagsskogarna. De ger ju en så mycket sannare bild över tillståndet i den svenska skogen.

När jag blickade ut från Långviksberget kan jag utöver myrarna i huvudsak bara se nya och äldre hyggen med likåldrig planterad skog i den lägre terrängen. Det finns små öar av äldre skog som ännu finns kvar. Frågan är hur länge?

Jag oroas över den fina gamla skogen jag gått igenom på min färd mot bergets topp. Den är så vitt jag vet oskyddad trots höga naturvärden. Den  gamla skogen lever på nåder vid det nya hygget...

torsdag 6 juni 2024

Tankar och livsfragment 6 juni 2024 - tiden

 

Det är nationaldag och jag är i min stuga. Här är denna dag en dag bland andra. Det som skiljer sig är att det är en helgdag som inte är lördag eller söndag. Dessa helgdagar får mig att tänka på tiden. Den tid som varit, som är och den som kommer.

Läser i DN om att det idag är firas även landstigningen av Normandie 1944. Dagen då de allierade inledde befrielsen av det av nazisterna ockuperade Europa. Fortfarande finns ett antal veteraner kvar som var med och som kan påminna oss. Mycket snart kommer de att vara borta. I en tid fylld av lögner, hat och konspirationsteorier kan snart glömskan och förnekelsen ta makten. Vår historia måste hållas levande annars lever vi alla mycket farligt.

Här i stugan lever jag mest i nuet och i förfluten tid. Jag fortsätter läsningen av mammas dagböcker. Dagböckerna hjälper mig att minnas det som var och  även få en annan persons perspektiv på det som hände.

Som bredvid läsning har jag Solvej Balles andra bok i hennes serie "Om  uträkning av omfång". Solvejs romanperson har fastnat i tiden, den 18:e november. Romanpersonen upprepar samma dag gång på gång. Det ger ett nytt spännande perspektiv på nuet.

Här i stugan och dess omgivningar går det så mycket lättare att vara nu och påminnas om allt som var. Det som kommer sen vet jag inget om. Den historien kommer tids nog skrivas...


lördag 25 maj 2024

Tankar och livsfragment 25 maj 2024 - den villkorslösa kärlekens vy

 

Det är kväll i min stuga. Jag har grillat som vanligt, ätit gott tillsammans med en öl. Det är en stilla kväll. En kväll där blicken gärna fäster sig på det stilla vattnet där lågfjället Välmbapouda speglar sig.

Det är en vy som har följt mig genom livet. En vy som erbjudit så mycket lugn och värme.

Det går inte att bli förälskad i en vacker vy i naturen. Förälskelsen brinner i sin hetta och kanske slocknar till slut. Däremot skulle jag vilja kalla det en villkorslös kärlek. Kärlek till den fina natur som jag år efter år får komma tillbaka till och upptäcka på nytt. Den bästa av kärlek övervinner allt. Naturen omkring min stuga finns där villkorslöst för mig år efter år och jag kan bara buga mig och känna den största av tacksamhet.

Här finns inga troll som gör sitt bästa för att förpesta samtalet och sabotera demokratin. Trots att skogen i min närhet kan kännas lite som en John Bauerskog så är den helt utan troll.

Däremot är den full av liv. En sen majkväll som denna sjunger skogen, om än lågmält. En storlom på vattnet stämmer också in.

Här finns sanning och respekt för livet. Mer behöver inte sägas...

söndag 12 maj 2024

Tankar och livsfragment 12 maj 2024 - nästan som vanligt i Gammelstadsviken

 

Så var jag här igen. Det är åtskilliga gånger genom åren som jag har vandrat i Gammelstadsvikens naturreservat. Det är alltid lite speciellt med årets första gång då längtan efter att kunna fotvandra i naturen är stor efter en lång vinter.

Vi lever ju på många sätt under en väldigt ovanlig tid. Ja, inte bara ovanlig utan närmast dystert dystopisk.

Då är det extra skönt att komma tillbaka till platser där nästan allt är som vanligt. Även om det i år är något senare i naturen. Ännu finns det en hel del snö i skogen på vissa ställen och det är mycket vatten i markerna.

När jag sitter på en klipphäll några meter upp i terrängen med mitt kaffe känner jag mycket av det där trivsamma lugnet. Skratt och dvärgmås tjattrar på en bit bort. Gluttsnäppa och grönbena spelar upp sin välbekanta melodi. Jag ser brunkärrhöken jaga, hör sångsvanarna bråka och lystrar till årets första svartvita flugsnappare.

Allt är nästan som det brukar vara utan åthävor. Om det inte vore för allt det där hemska bortom min horisont skulle det vara helt perfekt. 

Nu nöjer jag jag mig med den glädje som ändå infinner sig och har vår fina natur att tacka...

lördag 20 april 2024

Tankar och livsfragment 20 april 2024 - efter vägen

 

Så är jag tillbaka och går längs efter vägen. Vägen som följt mig genom livet och vägen som visar riktningen mot min sista viloplats. Vägen skär rakt igenom den marker som har blivit en viktig del av mitt liv. Marker som har varit en återkommande källa till återhämtning och inspiration.

Jag skulle vilja säga att vägen och dess omgivningar är en av mina viktigaste relationer. Låt vara att den inte är ömsesidig - vägen och markerna finns ju där oavsett min närvaro, men den är viktig för mig, helt enkelt en relation som ger mig glädje och energi helt villkorslöst.

Mina möten med vägen skiljer sig åt. Detta år år det soligt, men ganska vintrigt för att var sent i april. Jag vandrar i nära nog absolut tystnad. Ett par domherrar hörs på avstånd, en gråsiska verkar ganska obekymrad om min närvaro. Mer orolig är orren som plötsligt flyger iväg och som får även mig att haja till.

Jag ser spår av räv, älg och hare längs efter vägen. Markerna är nära nog tysta, men livet finns där och kanske fäster blicken på mig efter min vägvandring.

Vägen har skurit igenom markerna sedan tidigt 1940-tal. Ännu en tid fortsätter just mina vandringar längs med vägen. En dag tar de slut och bara viloplatsen finns kvar. Fram till dess får jag fortsätta att ta mina steg efter vägen och fylla på med energi...


fredag 15 mars 2024

Tankar och livsfragment 15 mars 2024 - skogen och jag

 

På bilden ser du mig framför en av Seskarös äldre tallar. Den är troligen mer än 300 år. Tallen står i en av Seskarös kvarvarande kontinuitetsskogar, d v s en skog som har varit plockhuggen men aldrig kalhuggen.

En vistelse i naturen sänker mig ett stort mått av sinnesfrid. Att komma ut i en riktig olikåldrig skog ger en stor glädje. Det är en skog som med sin variation kan sätta fart alla sinnen. I den riktiga skogen finns ju en chans till en större variation i flora och fauna. Men det är inte viktigaste. Det finaste med denna skog är att den får finnas till för sin egen skull - inte för kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.

Jag såg igår filmen "Sjumilaskogen" som finns på You Tube. En film som jag rekommenderar. Den handlar om den stora  gamla skogen som efter hängivna naturvänners idoga arbete blev Pärlälvens naturreservat. I Jokkmokks kommun finns förutom Pärlälven även Sjaunja och Muddus som är vidsträckta nära nog opåverkade skogsområden. Det gör kommunen unik när det gäller bevarandet av gammal skog i Sverige.

Faktum är att gamla kontinuitets skogar och orörda skogar avverkas i allt högre takt. Det som inte är skyddat i reservat riskerar att vara borta i en nära framtid om vi inte lägger om kursen.

Bortsett från den skönhet som blir allt mer sällsynt urholkas den biologiska mångfald som vi i grund och botten alla är beroende av.

Såväl skogsbolag som vår regering pläderar dessutom allt mer enligt att vi bör avverka mer skog för klimatets skull. Växande skog binder mer koldioxid än gammal är argumentet. Det kan äga en viss giltighet i södra Sveriges bördiga områden med snabb tillväxt, såtillvida inte de likåldriga träplantagerna drabbas av stormfällningar eller skogbränder. Det senare förväntas bli allt vanligare med klimatförändringarna.

Här i norr där exploateringstrycket på skogen är hårt faller klimatargumentet platt. Här pratar vi om skogar som aldrig har varit kalavverkade och jag har själv sett hur svårt det är att någonsin få upp en livskraftig skog igen.

Här pratar vi om gamla skogar som kanske försvinner för alltid, inte är kolsänkor och där lavskrikan inte längre är ditt sällskap på vandringen.

Fler måste inse vad vi är på väg att förlora...