Tankar och livsfragment 15 mars 2026 - hitta hem

 

Att vara hemma kan vara mer komplicerat än det låter. Är hemmet den fysiska plats jag för tillfället befinner mig på eller handlar det huvudsakligen att hitta hem i sin person?

För mig är det en kombination av båda sakerna, den fysiska platsen och att vara bekväm med sin person.

Det sistnämnda, att bli bekväm med sin person eller att att hitta sig själv, det tar olika lång tid för oss. Det är en ganska lång resa som vi alla går igenom och somliga kanske aldrig når dit och som förblir missnöjda med sig själva.

Även min resa har varit lång, men sedan en tid har jag i någon mening kommit i mål med mig själv och känner mig ganska tillfreds med mitt vara. Mina krav på livet är ganska anspråkslösa. Jag gör saker som gör mig gott och är den person i sociala sammanhang som jag oftast är tillfreds med.

Innan jag i höstas flyttade ut från staden till byn Sundom var jag inte helt nöjd med  mitt boende, d v s min fysiska hemvist. Jag hade en trevlig lägenhet med bekväm närhet till det mesta, men det var något som fattades.

Jag har bott i många olika miljöer i livet. Insikten att jag inte har något behov av det urbana har med åren blivit allt starkare.  Jag vill helt enkelt leva närmare naturen. Priset jag får betala är en del av den där bekvämligheten. Här måste jag skotta snö när det har snöat och elda när det kallt. Här måste jag dessutom oroa mig över allt som behöver göras i huset framöver.

För 10 år sedan skulle jag absolut inte ha gjort det livsval som jag faktiskt gjort med denna helt annorlunda fysiska hemvist. Kanske beror det på att jag har hittat hem i mig själv och / eller för att jag andra behov sedan jag lämnat arbetslivet.

Jag tror att jag har hittat min fysiska plats i livet. En plats att leva och åldras på. I det lilla försöker jag leva min dröm. En dröm behöver inte vara större än ett litet hus bortom staden med tallar och björkar som närmaste grannar...

Tankar och livsfragment 4 mars 2026 - engagemanget

 

Den blekta och lite suddiga bilden du ser togs en mild januaridag  1981. Platsen var Arjeplog. Människorna var samlade för att demonstrera mot den planerade uranbrytningen i Pleutajokk.  Vi var en större grupp som anslöt från Umeå, men flertalet människor kom från samhället. Det var en helg fylld av engagemang för naturen och livsmiljön med engagerade tal av både lokala företrädare och författaren Sara Lidman.

Det blev ingen uranbrytning i Arjeplog. Fyndigheten ansågs lågvärdig. Hur mycket den folkliga opinionen spelade in, vet jag inte. Men Arjeplog sattes på kartan och människorna förenades kring något viktigt gemensamt.

Inte långt tidigare hade starka engagemanget för de outbyggda älvarna räddat dem från exploatering. I Arjeplog räddades således Laisälven från utbyggnad och de små byarna längs med älven kunde leva kvar. Byar som idag har en blomstrande turism.

Idag hotas Arjeplog åter av uranbrytning på en annan plats i helt obruten vildmark.

Jag funderar ofta över det folkliga engagemanget idag. När jag tänker på det så blir jag orolig. Det finns många människor som engagerar sig. Men, såvitt jag kan bedöma, är inslaget av unga människor väldigt litet. När jag ser bilder från olika manifestationer så är flertalet deltagare äldre. Det blev senast tydligt när journalisten Arne Muller berättade om den tänkta uranbrytningen utanför Arjeplog. Nästan alla i publiken var äldre. De kanske var samma personer som demonstrerade mot uranbrytning 1981...?

Måhända finns det där engagemanget jag efterfrågar på annat håll via sociala medier. Kanske är det så, men det räcker inte. Jag menar att engagemang i olika frågor gärna kan börja via upprop på skärmen, men det måste följas av fysiska möten. Möter du makt och beslutsfattare öga mot öga blir du inte lika lätt avfärdad. Att mötas i realtid för en viktig sak kräver mer, men kan också ge så mycket mer av glädje och samhörighet.

Allt var inte bättre förr, men engagemanget bland yngre människor var mer synligt och kanske även starkare. Det gör mig orolig. Det är ju de unga som ska bo, leva och förvalta vår livsmiljö när alla vi äldre inte längre finns kvar...

Tankar och livsfragment 25 februari 2026 - generationer av förfluten tid

 

På min gamla byrå finns att studentfoto av min far. Jag gissar att det är taget för ungefär 80 år sedan. Det var strax efter krigsslutet. Kort efter sin student var min far volontär ute i det krigshärjade Europa. Det var bara en av många saker min far gjorde under sitt korta intensiva liv. 

Min far slutade sina dagar blott 41 år gammal. Hans liv tog ett abrupt slut i Helgum utanför Sollefteå. Troligen somnade han under bilfärden och bilen voltade och kraschen blev våldsam. Jag och min syster, som var med i bilen, klarade oss i princip oskadda vid olyckan. Det var närmast ett mirakel. Det var och förblir ett strakt minne i mitt liv. 

Mitt liv blev säkert annorlunda än vad det varit om min far hade funnits vid min sida. Att det har påverkat mig vet jag. Däremot vet jag mindre hur det påverkat min senare vuxna livsresa och dess olika val.

För en kort tid sedan var det min fars födelsedag. Han föddes för 98 år år sedan. Att jag kommer ihåg denna dag beror på att min systerson fyller år samma dag. Jag är själv 66år. Det har snart gått 57 år sedan han förolyckades. Det ger perspektiv på livet och definitivt en blick på att jag befinner mig i livets senare del.

Jag kommer ihåg den 16 februari 2001 (fars födelsedag). Det dagen och året då jag blev äldre än min far. Jag satt på en hotellbalkong med en öl i turistorten Los Cristianos (Teneriffa). Jag uppfylldes av en stark känsla som jag inte riktigt kunde ta på. På något sätt var det stort och jag kände någon sorts frihet.

Jag hade fram till dess funderat mycket över fadern, hur det påverkade mig och så mycket som var gåtfullt i hans liv. Nu hade jag överlevt honom och i någon mening hade jag nu ansvaret att fullt ut finna min egen väg.

Kanske var det så jag tänkte. Det vet jag inte. Det har ju gått 25 år sedan dess. Våra föräldrar finns med oss så länge vi lever och gör fortsatta avtryck i våra liv. Vi blir aldrig helt fria deras påverkan, men tiden gör att avtrycken kan minska i kraft om vi förstår kraften i dem.

Vissa saker kommer jag aldrig att förstå. Min far kommer i många avseenden förbli en gåta för mig. Det får jag leva med.  Jag gläds över alla åren jag fått och försöker göra det bästa av den tid jag har kvar...

Tankar och livsfragment 5 februari 2026 - bunkerkylan

 

Jag har sedan några månader flyttat ut från staden för att bli bybo på heltid. Det har varit en intressant och omtumlande tid. 

Att det skulle bli en stor förändring jämfört med ett bekvämt liv i lägenhet vara jag beredd på och i många stycken också längtade efter. Jag ville bo nära naturen och känna stillheten. Bara att få ta på sig skidorna och åka direkt ut i skogen är en verklig frihet och sann livskvalitet.

Men det jag inte var fullt ut beredd på var att det skulle bli så kallt. Min pensionerade granne berättar att han aldrig har upplevt en sådan långvarig kyla som under detta år. Det har inte uppmätts några nya köldrekord, men dagarna med -20 c eller mer har varit denna vinters normaltillstånd. Några få dagar har det varit lite mildare och då har jag fått passa på att göra den där skidturen i skogen.

Den ihållande kylan kräver sin uppvärmning. Jag blev tidigt varse att jag köpt ett dåligt isolerat hus som kommer att kräva sina åtgärder till vår och sommar. För att begränsa de skyhöga elräkningarna installerade jag tidigt en luftvärmepump och har hittills köpt minst 5 kubik björkved. Dagarnas självklara ritual är eldandet. Några timmar på morgonen och kvällen. Det är en trevlig ritual, men eldandet har blivit i en mycket större omfattning än vad jag hade drömt om.

Det är märkligt att leva med denna bunkervinter i en tid med snabb global uppvärmning. Trots att det har varit ovanlig ihållande kyla här i norr var januari globalt sett den 5;e varmaste januarimånad sedan mätningarna började.

Förr eller senare vänder det. Trots alla minusgrader så trivs jag med mitt nya liv. Det är så vackert ute och solen börjar på allvar åter göra entré. Snart nog värmer den också.

Jag klagar inte. Tycker bara rejält synd om alla småfåglar som inte kan värja sig från kylan. Nötväckan - en ny art i Norrbotten sedan några år, såg vissen ut vid matningen idag. Det påminner mig om att det är dags att köpa mer solrosfrön åt de små när jag gör mitt nästa gästspel i staden.

Tankar och livsfragment 3 februari 2026 - oavslutade relationer

 

Jag går min eftermiddagspromenad runt byn Sundom, min nya boplats i mitt liv. Jag stannar till vid den lilla ån som rinner mellan två sjöar och sedan ut i havet. Ån kan påminna om livet självt. Så hår års är den stilla med ett obefintligt vattenflöde. Andra gånger, som på våren eller efter riklig nederbörd, då är den snabb och strid. Så kan det också vara med våra liv. Ibland går det det långsamt, med tid för eftertanke och reflektion. Andra gånger kan det vara så mycket på gång och det går fort. Ja, kanske ibland för fort.

Hastigheten och görandets tid kommer även till mig framöver, men just nu är det lugnt och stilla. Det finns gott om tid att tänka på det som har varit och det som är. Då och då tänker jag på människorna i mitt liv, de närvarande och de som inte längre är närvarande, men som har har lämnat olika avtryck hos mig. Där finns förstås de som har gått bort, men även de som finns kvar, men som jag av olika anledningar har tappat kontakten med.

Författaren Nina Wähä skriver väldigt fint om gamla vänskapsrelationer som har försvunnit i hennes liv:

"Människor glider ut och in i våra liv. Ibland gör de det med en smäll, eller ett avslut, en stängd dörr, ett farväl. Men de flesta rycks ifrån oss utan att det finns tid eller möjlighet till ett ordentligt farväl....Ibland förvinner de ut ur våra liv som en långsam perspektivförskjutning, det är väl det som brukar kallas för att växa ifrån varandra eller glida isär...men vissa människor lämnar spår i oss, sår i oss. En känsla av något outtalat dröjer sig kvar mellan oss och den andra, och tiden som går gör det näst intill omöjligt att vid senare tillfällen, påspringningar i livet, backa bandet och reda ut  vad som egentligen hände"

När jag läste dessa rader så satte Nina Wähä ord på något jag känner igen. Människor som har varit nära och självklara i mitt liv som inte längre finns där. Jag kommer nog aldrig få någon förklaring till varför det har blivit så, men det kan göra ont och kännas trist.

Jag försöker att se mig som en del av det livgivande flödande vattnet. Med vattnet transporteras näring till nytt liv. Så länge jag lever kan jag skapa nya relationer, möten och mening. Det ökar livsflödet och gör gamla sår mindre påtagliga, även om de kommer att finns kvar. Jag vill leva och verka i det som ger positiv energi, ny livsnäring och i det förhoppningsvis kunna få ge något tillbaka till det som är närvarande nu och ger nya avtryck i mitt liv.

Allt kan inte lagas, men i det lilla så finns det trots allt så mycket att glädjas över och känna tacksamhet inför...

Tankar och livsfragment 20 januari 2026 - den lilla och den stora världen

 

Det har gått ett stycke på det nya året och jag lever mitt liv i mitt lilla hus. Början på detta år har varit ganska krävande. I min lilla värld har det handlat om kyla och brist på isolering och i den den stora världen finns nyhetsspöket Donald Trump med från morgon till kväll.

På sätt och vis har det kanske varit bra att fokusera på problemen i min lilla värld. De är ju trots allt greppbara och kan lösas. Det är värre med den farliga stollen på andra sidan Atlanten. Här kan jag bra åse det allt mer makabra skådespelet där de flesta av oss bara är statister. Jag hoppas att vi alla överlever detta. Det är långt ifrån säkert, då världen just nu likt ett dominospel förändras kusligt snabbt. Jag vill tro att kejsaren till slut blir allt mer naken och likt en kung Midas får kliva ner från sin tron.

I min lilla överblickbara värld råder nu normal vinter. Då är mitt boende skönt. Jag eldar morgon och kväll och däremellan får luftvärmepumpen göra sitt. Värre var det under den nästan två veckor långa köldperioden med temperaturer som pendlade mellan 25 och 32 minusgrader. Då insåg jag att huset läker värme som ett såll. Trots att det inte är lämpligt eldade jag under nästan all vaken tid. Trots det var huset rejält utkylt på morgonen och flera gånger fick jag börja dagen med att tina vattnet.

Vedbristen blev snabbt akut, men nu har jag att välfyllt förråd som ska klara resten av vintern. Nu måste jag blicka framåt och fundera på vad som behöver göras framåt vår och sommar. Ytterdörren behöver bytas och väggar isoleras, men vad är klokt och inte kostar skjortan?

Min nya lilla värld är konkret och påtaglig. Det positiva är att jag får lära mig nya saker och tillägnar mig nya erfarenheter. Det är svårare att se något positivt i den stora världen med maktfullkomliga män som kan leda oss mot en tragedi av sällan skådat slag. Ett litet uns av hopp finns trots allt där. Kanske händer något helt oväntat som bryter all denna destruktivitet. Låt oss hoppas det...

Tankar och livsfragment 6 januari 2026 - en decemberresa till Arjeplog

 

För en tid sedan gjorde vi en resa till Arjeplog. Vi skulle till min stuga och hämta en del saker som skulle komma mer till nytta i mitt nya boende i Sundom.

Dagarna är väldigt korta i december och för att slippa många mil med mörkerkörning övernattade vi i samhället.

Att komma till Arjeplog denna tid av året är en speciell upplevelse. Arjeplogs kommun är till ytan en av Sveriges största kommuner men också en av de mest glesbefolkade, Det bor drygt 2700 innevånare i kommunen varav gissningsvis hälften bebor samhället.

Så här under vinterhalvåret är människorna många fler. Sveriges största biltestarverksamhet finns sedan länge i kommunen. Här finns många av världens ledande biltillverkare på plats för att testa sina kommande bilmodeller under arktiska förhållanden. Man har stora vidder till sitt förfogande både till sjöss och på land. Ofta märker du väldigt lite av denna verksamhet utöver de kamouflagefärgade bilar som från och till dyker upp på vägarna.

Arjeplog är nog en nära nog perfekt plats för bilföretagen om man vill vara lite incognito. Faktum är ett de största biltestanläggningen finns i kommunens sydligaste hörn - Slagnäs. Här finns ett hotell för 450 personer och ett jättelik testanläggning som ligger dold i skogen.

Jag hade tankar om att vi skulle se ganska mycket människor i rörelse nu när biltestverksamheten har högsäsong. Vi kunde ganska snart se att här var det mycket stillsamt. Hotellrestaurangerna var fullbokade, gissningsvis av biltestarfolk, så vi gick till samhällets pizzeria. På pizzerian var det gott om plats. Vid sidan av några biltestare var lokalen tom.

Vi undrade var alla människor gör på denna plats en fredagskväll i december? Att biltestarna mest umgås med sig själva i sina anläggningar stod nog ganska klart, men ortsborna?

På gatan utanför pizzerian såg vi under ett par timmar trots allt ett par ortsbor, ungdomar i en EPA-traktor som sladdade runt några varv och en skidåkare som passerade.

Det har sina sidor att bo i en glesbefolkad plats i Sverige. Lugnet och kanske just därför detta lugn tror jag bidrar till att de flesta trivs är på ett sätt som många stadsbor aldrig skulle förstå...