Tankar och livsfragment - måndagsvandraren

Från och med i höst är jag ledig måndagar. Veckans tråkigaste dag får därmed lite guldkant. Måndagarna under hösten har ofta varit synonymt med vandringar i naturen för mig. Vandrar gör jag ofta och med mer ledig tid blir det ännu mer av steg och umgänge med naturen.

Den senaste veckan har det kommit lite snö och kylan har slagit till. Det har inte kommit mer snö än att det fortfarande går ganska lätt går att ta sig fram längs skogens stigar och oplogade vägar.

Idag gjorde jag kortare tur vid Hertsöträsk och följde leden ner till havet. Jag möttes av en vacker, helt tyst och snöklädd skog. Här kunde jag vandra helt ostörd med mina tankar, eller snarare gör mig fri på tråkigt tankegods. Det är ju just den läkande förmågan naturen ofta har på mig.

I skogen fick jag ett möte. Det var en järpe som verkade förundras över min närvaro och inte ville flytta på sig förrän jag var helt nära. 

Havsisen kändes stadig under mina fötter, men för säkerhets skull gick jag helt nära land. Efter en stund hittade jag det vindskydd, som jag sökt, men inte uppmärksammat tidigare från leden en bit in i skogen. Här blev det kaffepaus med den medhavda bullan. Även vid det isbelagda havet var det helt stilla, förutom de små rörelser som hördes från isen. Jag förundrades att kyla kan vara så olika. Det var minus 16 c, men kändes ändå behagligt. Minns ett annat tillfälle i dessa marker tidigare i höst med regn, blåst och några plusgrader. Då kändes det betydligt ruggigare än nu.

Förnöjsam i sinnet vandrade jag vidare ett tycke på isen och sedan upp genom skogen mot bilen igen. det räckte med dryga 5 kilometer i vacker vinternatur för att förgylla min dag. Vem vet, det kanske blir en ny vandring nästa måndag, hoppas det.

Tankar och livsfragment - klimatkris och felaktig signalpolitik

 Det är första advent. Vi lämnar snart november bakom oss och fortsätter in i ett fortsatt tilltagande mörker fram till jul. Under veckan har det i omgångar kommit lite snö som gör allt det där mörka något mindre mörkt. Senaste dagarna har även kylan slagit till. Inte den starka kyla som hemsöker västra Lappland, men 17 minus och bitande vind känns så det räcker. Vi ser ut att få nära nog en normal november temperaturmässigt. Det var många år sedan det hände senast.

Under veckan har vi dessutom upplevt den värsta politiska turbulensen på mången dar i Sverige. Alla tycks skylla på alla. Facit blir troligen den svagaste regeringen sedan Ola Ullstens ministär i slutet på 1970-talet. En regering som dessutom delvis ska sjösätta en blåbrun budget.

Största förloraren är som vanligt miljö och klimatfrågorna. Inte nog med att centern ytterligare lyckades stärka skogsägarnas makt till alla skogslobbyisters stora glädje så sänks bl a bensinskatten och mindre pengar avsetts till att skydda fjällnära skog..

Visserligen ingen dramatisk kursändring, men ändå en liten politisk härdsmälta. Inte minst mot bakgrund av vilka signaler Sverige sänder ut till sin befolkning och till Världen.

Det är som att klimat och miljöfrågan sjunker ihop totalt så när inte något toppmöte pågår eller en naturkatastrof drabbar oss.

Att klimat och miljö fortsätter att vara en ickefråga tycker jag blev talande då några ledarskribenter i dagens "God morgon Världen" skulle tycka till en den senaste politiska utvecklingen och vilka följder den kommer att få. Inte med ett ord nämndes klimat och miljö. Så sorgligt, så skamligt....

Tankar och livsfragment 22 november 2021 - sista barmarksvandringen

 Idag är det måndag igen. Sedan en tid innebär det en extra ledig dag för mig. Ute är det redan mörkt och det faller ett lätt snöfall. Innan snöfallet kom hann långfärdsskridskoåkarna få sitt lystmäte på isen. Nu tjuter det i isen när havet börjar röra på sig.

Igår var det en annan dag och ett helt annat väder. Jag visste att vintern skulle göra rejäl entré framöver så det har var troligen sista tillfället att få vandra i barmark. Och vilken vandring det blev! Vi tog oss ner till Piteå och därefter dryga milen västerut till byn Svensbyn. Här återfinns Eliasleden. En riktigt fin pärla i det kustnära landskapet. Leden är totalt 26 km lång och det går att göra olika vägval.

Dagen var klar, solig och med ett lämpligt antal minusgrader. De ljusa timmarna är få så innan klockan 10 var vi iväg. Vi visste inte alls var vi skulle möta och blev smått överraskade över den bergiga terrängen. På sina ställen var det gott om sten, block och svallis, så det gällde att ta det försiktigt.

Men vilken fin vandring det var. Bitvis vandrade vi igen riktigt fin gammelskog och utsikten från bergstopparna skämdes inte för sig. Markerna påminner lite om Skuleskogens nationalpark till sin karaktär.

Det blev en riktigt fin vandringsfinal för året och en plats som jag kommer att återkomma till för att upptäcka mer.

Nu går vi in i mörkertiden. Hoppas på måttlig kyla och snö. Just nu ser det mer lovande ut än vanligt. Hoppas!

Tankar och livsfragment 15 november 2021 - med betraktarens blick från en fin utkikspunkt

 Under helgen har november visat sig från sin finaste sida med en hel del sol och ett lagom antal minusgrader. Vandraren i mig längtar ut dessa dagar och igår gjorde jag en fin vandring upp på Vikberget. Vikberget är det mer kända Bälingebergets småkusin, strax öster därom. 

Det finns en direktstig från Bälinge upp till Vikberget. Så här års är den vägen att föredra framför att gå via Bälingeberget på hala klapperstensfält.

Som så många andra platser finns tydliga spår efter skogsbruk en stor del av vägen mot toppen. Ungskogen är bitvis tät och kommer aldrig bli någon riktig skog om den inte gallras ut. 

Sista biten mot toppen öppnar sig landskapet. Här finns små klapperstensfält, fina berghällar och lågväxande skog av mycket gammalt slag.

Jag möter ingen vandrare på vägen, men vid vindskyddet på toppen sitter ett gammalt par. De har varit här många gånger från och vandrat och skidat från flera håll. Roligast är det på våren då de skidar över Bälingeträsket och går på skaren upp på berget. Paret är väldigt sociala och verkar vilja ha mitt sällskap, men jag tackar för mig. Jag vill vila min blick och mina tankar när jag blickar  ut över vidderna. Det blir på samma plats där jag alltid brukar sitta när jag besöker denna topp.

Den bleka novembersolen värmer lite och en försiktig vind spelar i träden. Spelar, eller snarare sjunger gör även ett par sångsvanar långt bort. Förundras över att de fortfarande är kvar i det frusna landskapet,  men det finns ju fortfarande öppet vatten i strömmande vattendrag.

Tankarna kommer och går över kaffet och fikat. Platsen där jag sitter är oexploaterad av människan, men hennes avtryck kan jag både se och höra. Trafiken från riksvägen hörs tydligt när ljudet transporteras med vinden. I mitt blickfång i sydväst breder Markbygdens vindkraftspark ut sig. Det är visst 600 vindsnurror nu och det ska bli 500 till. Priset för vårt välstånd och tillväxt är stort. Naturen har ingen egen röst. Den som inte ropar blir aldrig hörd och den natur som en gång har exploaterats kommer under överskådlig tid inte återskapas igen. Den fina natur som omger mig ger ett lugn, men helt lugn blir jag aldrig när jag ser vad människan gör med natur och miljö...

Tankar och livsfragment 7 november 2021 - stugan i kyla och mörker

 Kanske är det stugsista för året. Det vet jag aldrig. Längtan tillbaka till mina marker finns där ständigt. Lyssnar för tillfället på en spellista med Nick Cave och Leonard Cohnen. Skön lite depressiv musik när mörker och kyla omfamnar stugan. Därute tjuter isen i den 12 gradiga kylan och och ett försiktigt norrsken visar sig även denna kväll. Här inne jobbar luftvärmepump och kamin för fullt för att hålla värmen. Efter tö och mycken blöt nederbörd är vintern på ingång, åtminstone här uppe.

Helgen har bjudit på en förvinter av bästa märke, Massor av låg flödande novembersol och lagomt många minusgrader. Terrängen har fortfarande erbjudit vandring, även om den varit lite krävande bland skarsnö och barmarksfläckar.

Helgen som varit har också varit den helg då vi lite extra påmints om de som lämnat oss. Just här i stugan finns det så mycket som ger påminnelsen bland alla platser de jag passerar.

Även jag har sedan ett par år passerat de sextio och kroppen påminner mig emellanåt att livets middagshöjd är passerad.

När jag ännu en gång blickar ut över mina älskade Gaikaberg inser jag med pragmatisk visshet att de är nära nog eviga, men att jag får hela tiden känna tacksamheten inför att ännu en gång återvända.

Livet är en liten ljusglimt i ett evigt mörker. Den ljusglimten vårdar jag ömt...

Tankar och livsfragment 1 november 2021 - om att se skönheten i en grå tid

 På min lediga måndag går vi in i november. Årets mest hatade månad, enligt många. Jag tillhör dem som inte håller med. December är på många sätt mer krävande, då det är ännu mörkare och vi sällan har någon stabil vinter värd namnet.

Men visst, november innehåller många dagar med en väldigt nertonad färgskala. Ja - vissa dagar nästan ingen färgskala alls utom olika nyanser av grått och vitt. Så har det varit de senaste dagarna med en tidvis tjock dimma som helt har bäddat in staden och det omgivande landskapet.

Det här är årstiden då det gäller att se ljuset och skönheten i det tilltagande mörkret. Igår gjorde jag och Marianne en fin vandring på Seskarö. Det var dimmigt och grått, men en skön dag för vandring i skogen och invid havet. Vi kunde lokalisera ett fiskgjusebo och såg några svartfåglar som inte var kråkfåglar, utan storskarvar invid havet.

Innan dimmorna drog in fick staden i slutet av veckan ett par magiska dagar. Under ett par dagar var de sällan stilla fjärdarna som omger staden helt stilla. Inte en vindpust och mycket vackra vattenspeglar i samspel med det omgivande ljuset. Det var en fröjd för ögat.

Aldrig har väl Bergnäsbron varit så vacker i kvällningen som då när dess upplysta bågar speglade sig i det blanka vattnet.

Var årstid och månad bär på sin skönhet. Ibland är den lättfunnen och andra gånger får vi leta längre...men den finns ofta där för ett vaket öga och för den som förmår att stilla sig...