Under helgen har november visat sig från sin finaste sida med en hel del sol och ett lagom antal minusgrader. Vandraren i mig längtar ut dessa dagar och igår gjorde jag en fin vandring upp på Vikberget. Vikberget är det mer kända Bälingebergets småkusin, strax öster därom.
Det finns en direktstig från Bälinge upp till Vikberget. Så här års är den vägen att föredra framför att gå via Bälingeberget på hala klapperstensfält.
Som så många andra platser finns tydliga spår efter skogsbruk en stor del av vägen mot toppen. Ungskogen är bitvis tät och kommer aldrig bli någon riktig skog om den inte gallras ut.
Sista biten mot toppen öppnar sig landskapet. Här finns små klapperstensfält, fina berghällar och lågväxande skog av mycket gammalt slag.
Jag möter ingen vandrare på vägen, men vid vindskyddet på toppen sitter ett gammalt par. De har varit här många gånger från och vandrat och skidat från flera håll. Roligast är det på våren då de skidar över Bälingeträsket och går på skaren upp på berget. Paret är väldigt sociala och verkar vilja ha mitt sällskap, men jag tackar för mig. Jag vill vila min blick och mina tankar när jag blickar ut över vidderna. Det blir på samma plats där jag alltid brukar sitta när jag besöker denna topp.
Den bleka novembersolen värmer lite och en försiktig vind spelar i träden. Spelar, eller snarare sjunger gör även ett par sångsvanar långt bort. Förundras över att de fortfarande är kvar i det frusna landskapet, men det finns ju fortfarande öppet vatten i strömmande vattendrag.
Tankarna kommer och går över kaffet och fikat. Platsen där jag sitter är oexploaterad av människan, men hennes avtryck kan jag både se och höra. Trafiken från riksvägen hörs tydligt när ljudet transporteras med vinden. I mitt blickfång i sydväst breder Markbygdens vindkraftspark ut sig. Det är visst 600 vindsnurror nu och det ska bli 500 till. Priset för vårt välstånd och tillväxt är stort. Naturen har ingen egen röst. Den som inte ropar blir aldrig hörd och den natur som en gång har exploaterats kommer under överskådlig tid inte återskapas igen. Den fina natur som omger mig ger ett lugn, men helt lugn blir jag aldrig när jag ser vad människan gör med natur och miljö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar