Kanske är det stugsista för året. Det vet jag aldrig. Längtan tillbaka till mina marker finns där ständigt. Lyssnar för tillfället på en spellista med Nick Cave och Leonard Cohnen. Skön lite depressiv musik när mörker och kyla omfamnar stugan. Därute tjuter isen i den 12 gradiga kylan och och ett försiktigt norrsken visar sig även denna kväll. Här inne jobbar luftvärmepump och kamin för fullt för att hålla värmen. Efter tö och mycken blöt nederbörd är vintern på ingång, åtminstone här uppe.
Helgen har bjudit på en förvinter av bästa märke, Massor av låg flödande novembersol och lagomt många minusgrader. Terrängen har fortfarande erbjudit vandring, även om den varit lite krävande bland skarsnö och barmarksfläckar.
Helgen som varit har också varit den helg då vi lite extra påmints om de som lämnat oss. Just här i stugan finns det så mycket som ger påminnelsen bland alla platser de jag passerar.
Även jag har sedan ett par år passerat de sextio och kroppen påminner mig emellanåt att livets middagshöjd är passerad.
När jag ännu en gång blickar ut över mina älskade Gaikaberg inser jag med pragmatisk visshet att de är nära nog eviga, men att jag får hela tiden känna tacksamheten inför att ännu en gång återvända.
Livet är en liten ljusglimt i ett evigt mörker. Den ljusglimten vårdar jag ömt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar