Det rör sig i skogen

 Vid sidan av det medieutrymme senaste tidens snölågtryck fått var förra veckans stora medieskräll en  artikelserie om skogen i Dagens Nyheter. Här pratar vi om den gamla skogen. Den skog som snart bara finns i naturreservat eller högt upp på bergen där skördarna inte kommer åt.

Jag kände - äntligen! Jag vet att många är bedrövande -  naturvänner som jag och framförallt samer som är beroende av en sammanhängande äldre skog för renskötseln. Men skogsfrågan verkar alltför länge ha varit en insomnad ickefråga. Jag tror och hoppas att de djuplodade artiklarna ska väcka fler.  Artiklar som visade på rovdriftens höga pris - utarmningen av biologisk mångfald och det helt kontraproduktiva ur klimathänseende. Tydligen har vår misskötsel av skogen fått publicitet långt utanför vår gränser. New York Times har skrivit om hur vi skövlar gammal skog i norr och jämfört beteendet med skogsskövlingen i Amazonas.

För mig var det senare inget nytt. Egentligen är det som pågår i Sverige på sitt sätt mycket värre än det som sker i Amazonas. Visst, Amazonas är Jordens lunga, Amazonas minskar oroväckande, men dess regnskog är fortfarande ofantligt stor jämfört med de urskogsrester som finns i Sverige. I den tropiska regionen kan dessutom skogen komma tillbaka relativt snabbt om markerna återställs. Vad som händer med den kalhuggna Norrländska taigan är däremot högst osäkert. Här pratar vi om skogar som aldrig huggits i många gånger klimatmässigt mycket utsatta miljöer. 

Jag menar att Sverige inte kan tala med någon trovärdighet, varken i natur och klimatfrågor om vi inte på allvar ser om vårt eget hus. 

Som ett troligt utslag av artikelserien har Sveaskogs VD avgått och miljömintern har fått kritiska frågor i riksdagen. Alltid en början - bra så. Nu väntar jag otåligt på den nödvändiga fortsättningen...

Ljusets återkomst

 Så har på den tredje dagen av det nya året händer något som för många känns speciellt och efterlängtat - solen flödar första gången ordentligt på över en månad.  I alla fall så ordentligt den kan så här i början av januari. Jag kan säga att det verkligen märktes på mig och alla de människor som sökt sig ut längs med stadens strandpromenad. Jag har aldrig sett och mött så många längs med vägen. De allra flesta glada och uppspelta. Många liksom jag fotande med mobilen första gången på länge...och så alla dessa som grillar korv vid eldplatserna.

I dag om något kunde jag verkligen se vad ljuset och klimatet gör med oss människor. En del snö, en klar januarihimmel och ganska många minusgrader - ja, allt det där tillsammans kändes bokstavligen som en skänk från ovan. 

För det är ju så att januaris sparsmakade ljus tillsammans med det vita kan vara en riktigt stark upplevelse, speciellt efter en sådan lång tid med gråväder och blida. 

Om detta ägnar även dagens "God morgon Världen" ett reportage. Här pratar man om en längtan efter den snöklädda staden (läs: Stockholm) som i klimatförändringarnas spår blir en allt mer sällsynt företeelse. Så är det ju även hos oss i norr även om vi än så länge ännu vågar vara säkra på att det vita kommer - förr eller senare.

Dagen som är var för några timmar ljus och tankarna kring pandemin och klimatförändringarna är så bara för en stund långt borta. Vi får fortsätta att värdesätta de ljusa stunderna. De är en del av vårt hopp och mening. Ljusa dagar är det lättare att känna hopp än hopplöshet. Hoppas på många hoppfulla och ljusa dagar framöver...