Tankar och livsfragment 21 april 2026 - kylans sista utpost

 

Våren är tidig vid Bottenvikens nordliga kustremsa. Efter en rekordmild mars har ett högtryck haft ett stadigt grepp om väderhändelserna. De soliga dagarna har staplats på varandra och snön är helt borta sånär på något skuggigt parti i skogen. Under dagarna då solen värmer som mest är det lätt att tro att sommaren inte är långt borta.

Igår tog jag en kortare promenad till stranden där jag möter den vidsträckta havsviken. Ju närmare stranden jag kommer desto kyligare blir det. Här invid havet möter jag kylans sista utpost. En bit från stranden finns öppet vatten där den strida ån mynnar ut. Där utanför ligger isen fortfarande tjock och kommer nog göra så ytterligare några veckor. Isen kyler ner det kustnära landskapet med brisen från havet och bromsar lite av vårens framfart.

Jag tycker det är skönt med havets bromsande kyla. Det sätter naturen lite på sparläge i den skapelse som är på gång och har även en lugnande effekt på mig. Allt försvinner inte bara förbi i hastig takt och jag jag kan följa med de dagliga förändringar som faktiskt sker.

När jag kommer till baka till mitt lilla hus är det lite varmare, men ändå ganska kyligt i skuggan. Här möts jag av anländande trastflockar som verkar vilja skynda mycket snabbare än jag. Men här kan jag även vila i igelkottens sävliga långsamhet och länge betrakta fasantuppen där den sitter helt orörlig i fjolårsgräset.

Efter en lång vinter erbjuder våren inte bara förändring, utan även en välbehövlig inbromsning av ett isbelagt hav. Det passar mitt numera lite långsammare livstempo mycket väl...

Tankar och livsfragment 13 april 2026 - vårkänslor

 

Vår tid må vara orolig och farlig, men vissa saker går det alltid att lita på. Det blir vår varje år, olika fort och med olika hastighet. I ett norrbottniskt perspektiv är våren tidig i år. Många år går det fortfarande att åka skidor nu, men i år är snön i stort sett borta här vid kusten. Större delen av vintern var ovanligt kall. Sedan kom en lika ovanligt mild mars och årets klena snötäcke gav fort vika.

Det är min första vår som bybo. Jag är egentligen en älskare av hösten, men detta år har jag verkligen sett fram emot våren. Nu när jag lever med naturen in på knuten kan jag följa allt som händer i naturen på nära håll. För att skåda fågel behöver jag bara titta ut på fågelbordet, där nya arter anländer varje dag. Vill jag se de större fågelbudbärarna av våren som tranor, sångsvan och gäss behöver jag bara gå ett stycke till ängarna en bit bort.

På min nya tomt finns mycket att göra. Stora ytor ska krattas och göras vårfina. Sedan finns mycket sly och små träd som ska tas bort . Ibland får jag kort sällskap av grannens lilla dvärgschauzer eller fasanerna som verkar trivas här.

Mina närmaste grannar bjöd in mig på kaffe ute i solen idag. Vi hade oväntade beröringspunkter i såväl arbetsliv som barndomsplatser. Det kändes så spontant och okomplicerat som enkelt umgänge kan vara och som jag tror lättare kommer till stånd i en by än i staden.

När nyhetsbruset är alarmistiskt är det skönt att få verka i denna lilla överblickbara värld. På många sätt kan livet vara ganska okomplicerat. Det tog många år att inse det, men bättre sent än aldrig...