Tankar och livsfragment 30 maj 2026 - topptallen

 

Jag gör min första vandring upp på hemfjället Välmbapouda detta år. Det har blivit otaliga vandringar genom åren och jag hoppas det blir många fler. 

Nära toppen återfinns den lilla tallen som har blivit lite av min favorit, kanske just därför att den måste ha fått utstå tuffa stormar och mycket låga temperaturer genom åren. Tallen är inte lastgammal då jag fortfarande kan skönja en liten tillväxt, om än minimal. Jag skulle gissa att den är någonstans mellan 150 till 200 år. Någonstans mitten på tallen så har det någon gång hänt något. Kanske toppen knäcktes av en storm, eller så var det kanske under de kalla år under andra halvan av artonhundratalet som för människorna som levde då var synonymt med hunger och missväxt. Oavsett vad som hände så kämpade tallen dock okuvligt vidare om än med en mer krokig riktning.

För mig kan den lilla tallen i någon mening representera själva livet. Under en tid kan det gå stadigt framåt i olika takt. Plötsligt händer det något dramatiskt som kan leda till omprövning för att hitta en ny riktning. Därefter kan livet gå vidare, kanske med en större ödmjukhet. Livet är inte längre lika svartvitt som tidigare utan man vågar se och pröva nya perspektiv på tillvaron (grenarna som breder ut sig)

Några meter från tallen brukar jag finna min viloplats bakom en sten för det medhavda fikat. Här har jag en ansenlig bit av Norrbotten i blickfånget, sjöarna, bergen och fjällen i väster. Förutom suset av vinden har jag denna dag sällskap av spelande dubbeltrast, småspov och kärrsnäppa.

Det är en lycka att få komma till denna plats. När jag sedan kommer tillbaka min stuga återfinns lågfjället i mitt blickfång. Den lilla tallen kan jag inte se, men den finns där tills jag kommer tillbaka nästa gång. Det är jag säker på. Det är skönt med trygga markörer i denna otrygga tid. I det lilla finns ju ofta kanske den mest orubbliga av styrka...

Tankar och livsfragment 20 maj 2026 - årstidsskifte i mitt nya hem

 

I en tid av livsförändring tenderar just tiden gå fortare än annars. Det är naturligtvis en illusion, men likväl sann på ett subjektivt vis.

Jag är nu inne på min åttonde månad som bybo och ägare av ett litet hus. Efter en vinter där långsamheten har firat triumfer under alla kalla dagar är denna tid på året desto mer intensiv. Den fina utomhusmiljön runt huset har under en längre tid inte fått den vård den förtjänar. Det finns med andra ord en hel del att göra. Jag är nu en bra bit på väg. Åtskilliga timmar har ägnats åt krattning, slyröjning och rens av diverse bråte som ska köras till återvinningen.

Den här tiden på året skulle jag vilja att tid och natur stannade upp en smula. På några dagar har grönskan satt full fart. Just i år tycker jag det har gått ovanligt fort och dessutom är det tidigt.

Efter att ha klarat en kall vinter är jag så tacksam över att få bo och verka i denna stilla miljö med naturen som den bästa av granne. Fågelsången är bitvis intensiv och är ljuv musik i mina öron. Mindre vacker är fasantuppens skränande, men det kompenseras av ett desto vackrare utseende.

Om några veckor får jag nya fönster och en ny ytterdörr installerade. Därefter har jag nära nog ett komplett åtet runt boende.

Kanske jag ska börja odla på min tomt. Förutsättningarna finns. Igår läste jag om Sveriges låga grad av självförsörjningsgrad. Vi är väldigt sårbara vid en allvarligare kris, en kris som enligt skribenten kan ligga nära i tiden. Jag börjar i år med två pallkragar. Där sätter jag potatis i den ena och rabarber i den andra. Det är i alla fall en början.

När kriserna i världen fördjupas och den förda politiken på såväl nationell och global nivå blir allt mer populistisk  och full av lögner är jag glad över att jag har min lilla boplats. Här finns naturen, den bästa av vänner, komplex och dessutom full av sanning...