Nära toppen återfinns den lilla tallen som har blivit lite av min favorit, kanske just därför att den måste ha fått utstå tuffa stormar och mycket låga temperaturer genom åren. Tallen är inte lastgammal då jag fortfarande kan skönja en liten tillväxt, om än minimal. Jag skulle gissa att den är någonstans mellan 150 till 200 år. Någonstans mitten på tallen så har det någon gång hänt något. Kanske toppen knäcktes av en storm, eller så var det kanske under de kalla år under andra halvan av artonhundratalet som för människorna som levde då var synonymt med hunger och missväxt. Oavsett vad som hände så kämpade tallen dock okuvligt vidare om än med en mer krokig riktning.
För mig kan den lilla tallen i någon mening representera själva livet. Under en tid kan det gå stadigt framåt i olika takt. Plötsligt händer det något dramatiskt som kan leda till omprövning för att hitta en ny riktning. Därefter kan livet gå vidare, kanske med en större ödmjukhet. Livet är inte längre lika svartvitt som tidigare utan man vågar se och pröva nya perspektiv på tillvaron (grenarna som breder ut sig)
Några meter från tallen brukar jag finna min viloplats bakom en sten för det medhavda fikat. Här har jag en ansenlig bit av Norrbotten i blickfånget, sjöarna, bergen och fjällen i väster. Förutom suset av vinden har jag denna dag sällskap av spelande dubbeltrast, småspov och kärrsnäppa.
Det är en lycka att få komma till denna plats. När jag sedan kommer tillbaka min stuga återfinns lågfjället i mitt blickfång. Den lilla tallen kan jag inte se, men den finns där tills jag kommer tillbaka nästa gång. Det är jag säker på. Det är skönt med trygga markörer i denna otrygga tid. I det lilla finns ju ofta kanske den mest orubbliga av styrka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar